Känner du igen mig?

Jag åkte förbi Coop idag. På vägen hem från träningslokalen. Hade hängt där en sväng med Prinsen. Vi försöker bli lite starkare. Jag tror det går lite sådär.

När vi hade plockat våra saker. Fyllt vår korg. Närmar vi oss kassan. När sakerna läggs upp på bandet tittar jag på kassörskan. Hon ser väldigt snäll ut. Jag känner igen henne. Riktigt mycket.

Det blir vår tur. Hon tittar på mig och lägger upp ett stort leende. Scannar våra varor. Jag kommer fram till betalningen. Här förväntar jag mig de vanliga orden: "Var det bra så? Det blir 242:-" Men i stället hör jag: "Hej! Känner du igen mig?"

Paniken. Paniken!

Känner igen henne. Kan inte placera henne. Har jag jobbat med henne? Var hon kanske vikarie ett tag? Vart skulle jag annars träffat människan? Det är inte så att jag direkt är ute och socialiserar mig sådär jättemycket.

Jag säger att jag känner igen henne. Det gör jag ju faktiskt. Så jag ljuger ändå inte. Skäms lite samtidigt som jag letar febrilt i minnet. Hon börjar prata om en förskola. Jag frågar vad hon gör nu. Förstår snabbt vilken idiotisk fråga det är när det är hon som sitter och tar betalt av mig i kassan. Skäms lite till.

Nu pluggade hon samtidigt och det var lättare att arbeta på Coop än dagtid på förskolan. Ha! Alltså har hon vikarierat på mitt gamla jobb. Så måste det vara. Så klart.

Det blir lite tyst. Jag kanske borde ställa någon fråga. Men jag glider vidare. Tar våra varor. Skäms ytterligare lite. Borde avslutat med och säga att det var kul att se henne. Lycka till med studierna. Vad var det du pluggade nu igen? I stället smiter jag ut med känslan av "I carried a watermelon" gånger hundra.

Förstår att det finns två alternativ nu. Antingen gå tillbaka till Coop direkt. Jo, visst. Eller hur. Eller aldrig någonsin gå dit igen. Fan.

Köpings M

För många år sedan skrev jag om en vän. En vän som kallades Köpings M. En väldigt god vän som inte längre har någon som helst koppling till just Köping, utan har flyttat runt och hamnat någon helt annan stans just nu. 

Vi lärde känna varandra under gymnasietiden. Kanske var vi lika vilsna båda två där när en ny skola skulle intas. Nya klasskamrater. Nya ämnen. Vi var rätt lika. Men ändå fruktansvärt olika. Jag tränade allt. Han spelade i band. Men vi fann varandra och umgicks en hel del. Även efter att gymnasiet tog slut.

För några veckor sedan. Då ringde en annan gammal vän. Från gymnasietiden. Hon berättade att Köpings M låg på sjukhus. Hade fått en hjärnblödning. Och trots att vi kanske inte uppgåtts speciellt mycket, eller ens pratat, de senaste åren, så stannade nästan världen till där ett tag.

Hjärnblödning? På riktigt? Vad händer nu? Jag blev alldeles kall. För bara några månader sedan var Köpings M i stan. Han hälsade på. Vi åt middag. Och nu. Sjukhus. Hjärnblödning.

Kommande dagar var oroliga. Men det hela såg ändå positivt ut. Nu har han kommit hem. Sjukskriven. Så klart. Men hem. Det kritiska verkar vara över. Nu ska han bara återhämta sig. Både fysiskt och mentalt. För hur går man vidare efter en sådan sak? Vågar man lita på sig själv? Vågar man ta i ordentligt?

När vi gick på gymnasiet pratade vi mycket. Jag tror att vi båda hade stort behov av det. Vi pratade en del om framtiden. Vad man ville göra och vad man ville bli. Det var en tung tid, men också rätt fin. Mycket känslor och funderingar. Jag tror att både Köpings M och den där andra gamla vännen, hon som ringde. De var nog räddningen för mig under ett par år. 

Nu så där i efterhand. Jag tror aldrig jag var så nära andra människor som jag var då. Vi visste allt om varandra. Eller. Ja, nästan i alla fall. Men i de där framtidsplanerna. Där lovar jag att en hjärnblödning inte fanns med. 

Gör-det-själv-känslan

Innan den där knappt märkbara semestern. Då nämnde jag något om pengar. Pengar pengar pengar. Sånt som tyvärr tar upp en rätt stor del av tankarna. Allt som oftast lite sådär lagom stressande tankar. Kanske till och med snuddar vid lätt ångestfyllda tankar närmare slutet av månaden.

Nu kom det sig i alla fall så att vi hade en plan. Flickan från landet i norr och jag. Det skulle renoveras. Uppgraderas. Barnens rum skulle få levla upp. Gå från barnrum till lite mera tonårsrum. Och det är kanske inte alltid gratis. Även om man gör det själv.

Ny säng. Färg på väggarna. TV till den ena. PS5 till den andra. Led-lights. Tavlor. Tv-bänk. And so on. And so on.

Första semesterveckan körde vi igång. Minihoppet till mormor några dagar. Prinsen till en kompis några dagar. De hade inte en aning om vad som skulle hända. Sen körde vi. 07-23. Kanske en EM-match där mellan. Fötterna värkte. Armarna värkte. Ögonen sved. En sak efter den andra föll dock på plats. Plötsligt började rummen likna något. Och det är då vi kommer till det här med pengarna. Ni vet. Pengar pengar pengar.

Vi hade tur. Något så djävulskt mycket tur kan man säga. Kanske också lite skicklighet. Om man nu får klappa sig på ryggen. Slå sig på bröstet. Och sen ge all credd till Flickan från landet i norr. 

Begagnad ny säng. 6000:- sparat. Begagnat PS5. 2000:- sparat. TV bortskänkes. Tusenlappar sparade. 20% på all färg. Ytterligare några hundra sparade. 

Dagar gick och färg torkade. Saker monterades. Det städades. Det skruvades. Det städades mer. Och så plötsligt var det klart. De nya rummen. Och då kommer vi till det bästa. The magic moment. Och det är väl kanske det här som är själva grejen. Som egentligen inte går att prissätta.

Barnen öppnar nervöst sina dörrar. De ser både chockade och överlyckliga ut på en och samma gång. Så otroligt nöjda. Så tacksamma. Så överraskade. Tydligen är de så stora nu.

Och där sitter vi. Flickan från landet i norr och jag. Och har den där gör-det-själv-känslan i knät.

Den lediga semesterkvällen

Mötte en bil i veckan. På väg till arbetet. Personen i bilen höjde handen och hälsade. Jag var som vanligt inte på tårna utan höjde min hand lite halvlöjligt sådär fem sekunder efter att våra bilar mötts. Tidigare har det varit två bilar jag får den hälsande handen av. Två bilar jag till slut lyckats förstå vilka de är. Ja, inte bilarna alltså. Utan personerna som kör dem. Men det här var en ny bil. Har någon av de tidigare kända personerna bytt bil? Har de lånat en kompis bil för att förvirra mig? Eller är det helt enkelt en ny. En tredje person. Som jag antingen känner. Eller som bara vill vara trevlig och hälsa på folk. Han eller hon kanske hälsar på alla.

Det har gått några veckor på arbetet nu. Efter den där semestern som kom och försvann. Allt är inte igång än. Men vi närmar oss. Jag ska inte ljuga. Jag saknar semestern. Jag saknar att vara ledig. Det som egentligen är det bästa med ledigheten, det är inte den lediga dagen. Det är den lediga kvällen. När stressen att få barn i säng, stressen att själv komma i säng, inte finns där. Det är de bästa kvällarna.

Idag är det fredag. Det är en sån dag. En sån kväll. Där ingen har bråttom i säng. Ingen måste upp klockan 06.00. Eller 07.00 för den delen. I morgon är en fullspäckad dag. Med matcher. Träningar. Kvartersfest. Och fler matcher. De på jobbet tycker jag ska lugna ner mig lite. Jag kommer inte orka att jobba snart med all träning och saker som ska göras på den så kallade fritiden. Jag vet inte. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men det mesta vill jag inte vara utan. 

Det jag dock skulle kunna vara utan är dock främmande personer som hälsar i bilar jag inte känner igen. De ger mig dåligt samvete att jag inte hinner hälsa tillbaka.

Herr Winnerbäck

 Jag var på konsert i somras. Med Flickan från landet i norr. Det var Winnerbäck som sjöng. Så klart.

Det är inte direkt första konserten med Winnerbäck. Verkligen inte. Det har blivit rätt många sedan 1996. Den där kvällen på Grönan. Det stod ett knappt hundra personer i publiken. Köpings M frågade om jag skulle med. Jag förstod inte alls vem det var som skulle spela.

Nu var det betydligt fler. Fler som kom dit av säkert lika många anledningar som människor. Själv är jag där för det gråa. För det dystra. De lågmälda texterna. För mig är inte Winnerbäck sommar. För mig är det höst. Tandläkarväder. Som han skulle sagt. Grått och regnigt. Lite ångest. Lite deppigt. Men ändå vackert.

Vi funderade på vart vi skulle stå. Ovanför sittplatserna. Eller framför. Vid scenen. Valet föll på det sistnämnda. Där ska det vara stämning. Där ska det sjungas med. Högt. Utan att någon hör hur fantastiskt ovackert man sjunger. Men så kommer vi dit. En stund innan det ska börja. Och där börjar redan min förvåning. Där står, (knappt) personer. De vinglar. Försöker hålla balansen. Häller i sig mera pilsner. Och jag kan inte förstå vad man får ut av en konsert när man är kalasfull. Full kastrull.

Winnerbäck kommer ut. Börjar spela. Och fler och fler börjar kasta sig runt i publiken. Stöter till. Dunkar i ryggen. Knuffas. Är otrevliga. Aggressiva. Allt för onyktra. Det kanske är åldern. Det kanske är vi som inte platsar där framme vid scenen längre. Vår tid är förbi. Vi ska förpassas till sittplats. Där tar man det lugnt och fint. Bockar och bugar. Väntar snällt på sin tur och var person har sin plats.

Tyvärr tar allt det där knuffandet och otrevligheterna för mycket fokus av musiken. Det vackra. Det dystra. Vem ska knuffa vem? Ska hon slå honom nu? Når vakten hennes arm? Snälla släng bort kärringen. Långt bort. Sådär var det inte 1996. Det kan jag säga. Då behövde man inte trängas och knuffas. Alla fick vara med.

Scheisse

Då var det dags igen. Semestern kom. Och försvann. Plötsligt sitter man här på arbetet igen och har en evighetslång termin framför sig. Kul. Men höstterminer brukar innebära nyårsafton. I augusti. Ni vet. Nystart. Ta tag i saker. Försöka bättra sig. Får se om jag lyckas den här gången.

Igår satt jag med några barn och byggde lite. Vi arbetar mycket med flaggor just nu. Ett intresse som växt hos en del barn under fotbolls-EM och OS. Själv har jag alltid gillat flaggor.

Ett av barnen började svära. Fan. Fan. Fan. Sådär som barn ibland gör när de lärt sig ett nytt ord. Ett ord som kanske är lite förbjudet. Jag bad honom sluta svära.

Scheisse. Han började svära på tyska i stället. Jag bad honom sluta svära på tyska också. Då tittar han på mig med leende ögon. Säger på tysk brytning: "Äsch. Jag glömde bort att du också kan tyska."

Och så byggde vi vidare. Jag tänker. Att det är såna här små tillfällen som ändå gör att man orkar igenom de mindre positiva dagarna.

Som sagt. Nu är höstterminen igång. Scheisse.

Vägmöte

Jag åker oftast bil till arbetet numera. Det är inte helt oskönt. Att få sätta sig i en tyst bil. Framför allt efter arbetsdagens slut. Få utvärdera dagern. Det gör jag rätt ofta. Funderar på vad som gått bra. Vad som gått mindre bra. Oftast är det rätt lätt att hitta något mindre bra. Sådär lagom självkritisk.

När jag sätter mig i bilen på morgonen. Drar igång lite löparpodd. Kör iväg ut på den slingriga vägen mot arbetet. Då möter jag ofta två vita bilar. Eller. Jag möter många vita bilar. Men just de här två hälsar varje gång. Och det kan man tycka är trevligt. Det är bara lite jobbigt när jag inte hinner hälsa tillbaka. När vi hinner passera varandra. Kanske är reaktionsförmågan inte på topp sådär tidigt.

Den första tiden jag åkte den där vägen. Kanske första två månaderna. Samma vita bil hälsar. Och jag förstod inte vem det var. Hade verkligen ingen aning. Vad är det för nisse som vinkar varje morgon? Och inte bara en handlyftning. Nej, det vinkas av glatta livet. Till slut förstod jag att det var en gammal kollega. Inte för att jag hinner vinka tillbaka för det.

Den andra vita bilen. En mera diskret handlyftning. En gammal förälder. Hinner inte vinka där heller.

Numera försöker jag vara på tårna hela tiden. En vit bil. Kom igen nu. Nu ska jag vinka först. Ibland vinkar jag på helt oförstående personer i vita bilar. De måste tycka att den där nissen i den blåa bilen borde lugna ner sig lite. 

Nu är det bara tre dagar till innan semestern. Tre dagar har jag på mig att vinka till rätt bil. Om inte de kanske redan gått på semester. Då får jag vinka till någon annan. Som vanligt.

Med ro i sinnet

Det är bara några pinnar kvar. Några enstaka. Sedan är det semester. Ledigt. Möjlighet till sovmorgon, men som aldrig tas ändå.

I år är det dock en helt annan känsla i kroppen. I huvudet. Det är lite mera ro. Eller mycket mera. Om man ska vara ärlig. De här sista veckorna har känns rätt lugna. Det rullar på. Det plockas lite här. Det plockas lite där. Det tittas på sommarlovsmorgon. Det tittas på fotbolls-EM. Inte speciellt mycket stress alltså. Mest en väntan. Det behövs inte riktigt räknas ner dagar. Timmar. Minuter. Semestern kommer när det kommer. Så att säga.

Så jag tänker så här. Att när semestern rullar in. Då behövs det inte två veckor för att börja slappna av. Jag kanske kan göra det på en gång. I bilen hem.

Det behövs inte två veckor med ångest och uppvarvning. Jag kan göra det lite lagom när jag väl är på plats igen. Eller möjligtvis kvällen innan. Och skulle det vara så. Då vore det magiskt.

Så jag sitter här på det lilla kontoret. Hör Malin i sommarlov prata till barnen utanför. Fixar lite Inprintbilder. Letar inspiration för ett rum som ska skapas till hösten. Och väntar. Sju dagar kvar.

När semestern väl kommer. Då startar ett annan projekt i stället. Som kan skapa lite mera stress. Men det är en helt annan historia.

Att ha en vän

Prinsen har haft lite otur med sina vänner de första 12 åren. På förskolan hade han en riktigt bra vän. Vännen flyttade.

I början på skoltiden träffade han en ännu bättre vän. En sån där som man har i ur och skur. De satt ihop. De fick varandra att må bra. Känna sig trygga. Den vännen flyttade. Också.

Efter några år i skolan började Prinsen träffa en ny vän. De blev bättre och bättre kompisar. Lyfte fram bra saker i varandra. Stöttade varandra. Tills den vännen flyttade. Så klart.

Nu har det gått en tid till och Prinsen har haft det lite jobbigt. Inte så att han inte haft vänner. Men med känslan av att inte ha en riktigt bra vän. En sån där som man kan prata med allt om. Och när det blir så känns det även i föräldrahjärtat. Jag önskar verkligen att han skulle ha en vän som finns där. Som hjälper och stöttar. Som uppmuntrar. Som lyfter och som finns där. Någon han kan prata med om jobbiga saker. Om saker han kanske inte vill eller kan prata med oss om.

I går skickade en annan förälder meddelande. Hon berättade att hennes son. Prinsens lagkamrat i olika idrotter. Han hade sagt att Prinsen är en sån där riktig kompis. Som han kan prata om allt med. Och mina ögon började fyllas upp. Det känns så bra. Så otroligt bra. Det är så viktigt. Att ha en vän. En riktigt bra vän. Och förhoppningsvis stannar den här nya kompisen kvar.

Pengar pengar pengar

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Som jag skulle vilja beta av. Saker att uppleva och saker att fixa till. Att ändra och förnya. Nu förstår jag att det här låter som någon slags bucketlist, men så är det inte. Det här handlar mera om resor, renoveringar och trädgårdsarbete. Men det finns ett problem. Ett stort problem. Pengar. Cash. Para.

Nyligen var vi i Thailand. My God vad det var magiskt. På alla sätt och vis. Vi vill tillbaka. Allihopa. Helst nyss. Och jag vill visa barnen Tyskland. Det vore kul. Pengar pengar pengar.

Prinsen har snart gått och blivit tonåring. Galet. Nyss skrev jag om att han kom till världen. Visserligen kan antal inlägg däremellan kanske inte skvallra om att det gått lång tid. Hur som helst. Hans rum behöver följa med hans ålder på något sätt. Även om han själv inte bryr sig riktigt. Vi börjar skissa på ett nytt rum. Pengar pengar pengar.

Minihoppet växer han också. Hans rum behöver också en uppdatering. Oj då. Pengar pengar pengar.

Elbil. Hybrid. Tankarna flyger i väg på bilbyte också. Miljövänligt och ekonomiskt i längden. Dyrt för stunden. Pengar pengar pengar.

Slutligen har vi altanen. Baksidan. Där saker bara växer. Ja, allt utom gräsmattan förstås. Den har gett upp tror jag. Det gjorde den för flera år sedan när barnen mest spelade fotboll och bandy på den. Och när solen beslöt sig för att aldrig någonsin lysa på större delen av den. Pengar pengar pengar.

Vart ska jag hitta alla de här pengarna egentligen? Hur mycket vågar man satsa innan räntor beslutar sig för att falla? Vad ska prioriteras? Ibland blir tankarna för mycket. Ibland blir de ekonomiska funderingarna för stora. I bland blir pengahögen alldeles för liten. Fan också.

Två avslut

I fredags var jag på AW. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Det där jag nyligen lämnade efter allt för många år. 

Jag blev inbjuden och tänkte att det skulle kunna bli något slags avslut. En sista kväll med gänget, så att säga. Vi skulle äta och dricka på arbetsplatsen. Senare skulle en del ut. Ta sig vidare. Ut i natten. Min plan var att cykla hem. Snabbt.

När jag klev in genom de där dörrarna tänkte jag först att det skulle bli lite roligt att se stället igen. Kanske skulle jag till och med sakna det lite. I stället fick jag en våg av ångest. En klump i magen. Och aldrig har det varit tydligare att jag gjorde rätt val när jag sökte mig bort. Bort från arbetsplatsen och arbetsuppgifterna. Inte från kollegorna.

Kvällen i sig var trevlig. Roligt att se en del kollegor igen. En del körde på hårdare än andra. Sista två timmarna tittade jag mest på klockan och var sugen på att rulla hemåt. Så där som jag brukar göra när det är sociala tillställningar.

Helgen passerar och det blir måndag. Avslutningsmiddag med all personal. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Så klart. Det ska bjudas på mat. På restaurang. Och det ska bli ett avslut till. Ett sista avslut tänker jag mig. Säga hej då. Tack för mig. Tack för det som varit. Nu går vi vidare i livet. Kanske ses vi på stan någon gång. Eller kanske inte. 

Slut.

Ett nytt kapitel

Som vanligt. Det var inte igår. Det var inte förra månaden. Det var för fan inte ens förra året. Men nu har bladen vänts så många gånger den senaste tiden så jag blir helt enkelt tvunget att slänga ur mig några väl valda ord.

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett helt nytt. På en helt ny arbetsplats. Helt nya kollegor. Helt nya arbetsuppgifter. Ni hör hur modig jag har varit. Men först ska vi backa några steg.

Det har varit några år som varit riktigt tunga. Framför allt arbetsmässigt. Allt för hårda hjärtslag. Helt färdig på alla möjliga sätt. Klump i magen när det är dags att ta sig till arbetet. Ohållbart skulle någon kunna kalla det. Ingen planeringstid. Knappt någon rast. Mycket rotation bland personal. Tuff barngrupp. Och en total omorganisation på det.

Så en dag kom det ut en tjänst. På en skola. Lite längre bort. Jag skickade in. Tack vara Flickan från landet i norr. De ringde. En vecka senare var allt klart och jag började räkna ner. Två och en halv månad. Sen var det tack och adjö.

När jag gick ut sista gången genom ytterdörren. Visst var det aningen jobbigt, jag har ändå varit där i nästan elva år. En hel del fina kollegor. Men framför allt kände jag lättnad. Nästan en liten känsla av frihet. Och jag antar att det inte är den känslan man ska ha för att stanna kvar där ytterligare en tid.

Direkt från den där ytterdörren till bilen. Från bilen in på Arlanda. Från Arlanda till Thailand. Från kyla till värme. Från ekorrhjulet till det där livet som nästan är en dröm. Även om det bara varar en kort tid.

Nu är jag alltså på ett nytt kontor. En ny barngrupp. Äldre barn. Många barn. Och än så länge är det bara positiva vindar som blåser. Det finns en helt annan energi i kroppen nu. Jag hoppas den finns kvar även om ett år. Eller fler.

Ett nytt kapitel i livet. Och jag är väldigt glad att steget togs. Till slut. Samtidigt undrar jag varför det dröjde så länge bara.

En tanke väcker en annan

Klockan är 01.17. Kalendern har slagit över från lördag till söndag. För några timmar sedan låg jag i sängen. Tröttheten slog till. Skönt att få sova. Men så precis när ögonen hade slagit igen. Då dök det upp något. En krock. Ett problem. Som inte gick att lägga undan. Så klart. Tankarna började snurra.

Så byttes den mjuka varma sängen ut mot ett lite kyligare kök. Mörkret byttes ut mot en upplyst datorskärm. Lagom charmigt. Men jag är tvungen att försöka få ordning på allt. Alla datum och siffror. Timmar och telefonnummer. Tyvärr är det inget jag kan lösa exakt nu. Inte heller i morgon. Det måste vänta till på måndag. Klockan åtta. Och sedan klockan nio. Efter det hoppas jag allt är löst. Först då kan jag släppa det.

Planeringen och tankarna är skrivna ord nu. Jag vet vad jag behöver göra. Men ändå kan inte huvudet sluta snurra. En tanke väcker en annan. Och så vidare.

Klockan närmar sig 01.30. Jag är både trött och pigg. Hur man nu kan vara det. Önskar jag bara kunde stänga av. Jag har önskat det så många gånger förr. Hitta den där off-knappen och bara somna. Men än så länge har jag inte hittat någon sådan. Så jag får snällt fundera vidare. Kanske kommer tröttheten snart igen. Kanske kommer den inte fören i morgon eftermiddag.

Dags för nya kapitel

Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Att känslorna skulle bubbla upp så här. Men det gör de.

För åtta år sedan började Prinsen på sin förskola. Det var en strulig inskolning. Men när allt hade landat har vi varit enormt nöjda med förskolan. Men verksamheten. Men pedagogerna. Prinsen växte. En lillebror kom. Minihoppet. Han var bara ett år när han skolades in. Jag minns det så väl. Han kunde inte ens gå. Och det kändes lite jobbigt att lämna honom på dagarna. Men även det gick bra.

Så rullade det på. Den där lilla blev stor. Han lärde sig snabbt att gå och plötsligt var han med i den där "5-års gruppen". Där de blivande skolbarnen är med. Skolansökningar skickades in. Överföringssamtal. Städa hylla. Allt gick så fort.

Jag har två dagar kvar att arbeta. Minihoppet har två dagar kvar på sin förskoletid. Och det känns så förjävla jobbigt. För mig. Och jag tror även han tycker det är lite jobbigt. Lämna tryggheten. Lämna de fantastiska pedagogerna.

Vi har nu haft våra barn där i åtta år. Åtta år av hämtningar och lämningar. Åtta år av dagliga samtal. Inte konstigt att tårarna samlas i ögonen. Inte konstigt att det är jobbigt att säga hej då. Framför allt när vi har varit så nöjda hela tiden.

I morse lämnade vi över en liten present. Tack för den här tiden. Minihoppet blev lite blank i ögonen. Flickan från landet i norr likaså. Jag knöt näven och var tyst.

Om sex veckor börjar nya kapitel i livet. Prinsen börjar fyran med en ny klass. Hur fan gick det till? Minihoppet börjar skolan. Jag själv börjar om i barngrupp. Det är stora förändringar för alla. Så klart kommer det bli bra till slut. Det är jag övertygad om Men det gör det inte mindre jobbigt att göra avslut och säga hej då. Så tack fantastiska förskola. Tack fantastiska pedagoger. Tack för en helt underbar tid våra barn har fått ha med er.

Två pinnar kvar

Nytt inlägg. Nya ord. Återigen har det gått allt för lång tid. Återigen har jag inte haft något att säga. Kanske är det bra. Kanske inte. 

Meningslösheten börjar närmar sig sitt slut. Det är riktigt nära faktiskt. Bara en dag kvar att arbeta. Sedan lämnar jag allt det här bakom mig. Kanske inte direkt. Jag måste skola in min kollega som ska ta över. Stötta. Låta honom fylla mina skor. En del säger att det inte blir så lätt. Men vad vet jag.

Om sex veckor kliver jag in på min gamla avdelning. Samma väggar. Nya barn. Barn som jag inte kan någonting på. Inte ens namnen. De är rätt små. Och jag är rätt livrädd. Jag kommer inte ihåg hur man gjorde. Paniken växer. Jag ska ta emot dem på morgonen. Jag ska träffa nya föräldrar. Jag ska tänka pedagogiskt. Jag tror jag måste kickstarta hjärnan snart. Mitt nuvarande arbete har senaste året bara gått på rutin. 

Jag ska ha kvällsmöten. Jag ska vara med i utvecklingsgrupper. Personalplanering. Utvecklingssamtal. Allt det där som hör till. Allt det där som rullade på bra för två år sedan. Innan jag slutade tvärt. Innan jag tog plats på de två kontoren. Det varma. Och det kalla. Nu lämnar jag både. För golvet.

Även om nervositeten är stor. Så känns det bra. Det känns rätt. Jag har nämnt det så många gånger förr. Jag måste bara ta mig förbi de där första två-tre veckorna. Inskolningar. Lära känna. Låta barnen lära känna mig. Sen blir det bra. Den rullar det på. Hoppas jag.

Men som sagt. Två dagar kvar. Två pinnar. Som man sa i militären. Jag städar undan det sista. Försöker fixa inför hösten. Försöker få ner uppgifterna till noll. Jag tror jag kan lyckas. En sista lunchträning. Jag kommer att sakna det. Friheten. Men jag kommer inte att sakna meningslösheten.  

Full av meningslöshet

Den är full av meningslöshet. Ja. Inte bloggen (webblogg). Eller, jo. Den också kanske. Men just nu syftar jag mest på mina arbetsdagar. 

När jag för två år sedan tackade ja till att byta arbetsuppgifter. När jag tackade ja till att byta ut ett rörligt arbete med kollegor och barn mot ett stillasittande skrivbordsjobb utan socialt samspel så kändes det rätt. Jag tänkte att det här ska bli skönt. Det kan få mig att växa som person. Att jag behöver fixa saker själv. Lösa problemen utan kollegor.

Det var för två år sedan. Första året var bra. Riktigt bra. Jag var med och öppnade upp en förskola. Fick förtroende. Det var mycket att göra och jag växte med ansvaret. Det var så där jag hade tänkt att det skulle bli. Jag fixade och löste problem efter problem. Hade ett tydligt samarbete med min chef.

Sedan gick vi in i det andra året. Den nya förskolan rullade på. Alla rutiner med inköp, barnplaceringar och lönelistor satt. Dessutom kom covid-19. Och med det kom hemmaarbete. Och med det försvann det tydliga samarbetet med min chef.

Uppgifterna blev färre. Uppdragen gick snabbare och snabbare att göra. Lunchträningarna blev längre och längre. Samtidigt sjönk självkänslan ordentligt. Jag känner mig fruktansvärt meningslös. 

Jag sitter här hemma och känner att jag tillför världen exakt ingenting. Jag gör ingen som helst skillnad. Så jag räknar ner. Önskar att dagarna kunde rulla på snabbare så att jag kan lämna det här arbetet bakom mig. Låta någon annan ta över. Låta någon annan hitta egna rutiner. Låta mig göra något nytt. Något gammalt. Barngrupp. Kollegor. Pedagogik. Samspel. Tjugofem dagar kvar.

Men pappa.

Den senaste tiden jag jag försökt att inte ha så bråttom att säga god natt. Jag har försökt att ta en liten stund att prata om saker. Sitta där bredvid dem och lyssna på deras berättelser. Saker de gjort. Saker de funderar på. Ibland viktiga. Ibland totalt oviktiga och meningslösa. Men jag tar mig ändå tid.

Egentligen finns det ingen ursäkt att inte ta sig den tiden. För vad är det jag har så bråttom ner till? Jag har redan tränat färdigt. Disk brukar vara diskad. Tvätt brukar vara hängd. Det mesta som måste göras är redan gjort. Så det som väntar är egentligen att lägga fötterna på bordet. Sträcka ut sig i soffan. Vila huvudet från skräpljud. Att se på någon serie. Någon match. Någon film. Och få den där funderingen som Alfons brukade ha. Varför vuxna säger att man inte ska leka krig. Men själva tittar de på alla möjliga slags vapen, mord och olagliga saker. Kanske är det dubbelmoral. Kanske inte.

När jag har lyssnat färdigt på barnens berättelser. När det verkligen är dags att säga god natt. Gute nacht. Schlaf gut mein schatz. Och allt det där. Då brukar jag hinna gå som mest tre steg i trappan. Oftast hinner jag inte ens fram till trappan innan orden kommer. "Pappa." Oftast kommer de från Prinsen. Han har plötsligt något mer att berätta. Någon mer fundering. Någon mer fråga. 

Det slår egentligen aldrig fel. Nio kvällar av tio. "Pappa." "Pappa." Sov gott nu. "Ja, men pappa...."

Ha. Underbara barn.

Illa. Jag mår illa.

Den senaste veckan har jag inte velat gå och lägga mig. Inte för att jag är pigg. Absolut inte. Jag sover inombords vid 20.00. Men jag vet vad som väntar en bunt timmar senare. Jag måste vakna. Och det vill jag inte. För när jag vaknar vet jag att jag inte mår bra. Rent fysiskt. Det har jag inte gjort på ett tag nu.

Jag vaknar med huvudvärk. Jag vaknar med tjockt huvud. Svullen känsla i ansiktet. Lite som en blandning av att vara lätt överkörd av ett tåg och ha en man-cold. Förutom att jag inte är förkyld. Och inte blivit överkörd av ett tåg. Så klart. Ibland mår jag illa. Några timmar senare. Ofta efter en tablett eller två. Så är allt som det ska igen. På kvällen tränas det hårt som vanligt. Jag förstår ingenting. Men jag vet att det kommer att vara likadant nästa morgon.

Varje kväll hoppas jag på att det ska vara annorlunda. Att jag ska vakna och känna mig hel och frisk. Känna att det blir en bra dag. En bra morgon. Slippa bita ihop. Jag räknar ner till sommaren. Till semestern. Inte för att jag är sliten av arbete. Utan för att jag ska byta arbetsuppgifter. Att jag äntligen ska få göra något meningsfullt igen. Kanske är det just det som får mig att må dåligt. Bristen på att vara behövd. Bristen på att arbeta fysiskt. Bristen på att få blodet att pumpas runt. Även när jag inte har löparskorna på.

I kväll är det Arsenalmatch. Det betyder att jag kan sitta uppe lite längre. Dra ut på det lite. Innan jag måste lägga mig i sängen och vänta på att må dåligt. Någon kanske skulle säga att jag ska kolla upp något. Prata med någon. Jag säger att det går över.

Påsken. Var god passera.

Ett påsklov har passerat. Inte bara lovet. Utan hela påsken faktiskt. Jag vet att påsken egentligen är den största högtiden av de alla. Kom igen. Jag har faktiskt gått runt med ett kors runt halsen de senaste 25 åren. Ett kors jag fick av min mamma när jag konfirmerade mig. Men om man bortser från tron så känns den lite meningslös. (Förlåt.) Den hinner knappt börja innan den är slut. Det lönar sig inte ens att plocka fram något påskpynt. Det ska ändå bort några dagar senare.

Påsklov och barnen får vara lediga. Det behöver de. Få en paus från skolan. Dagarna innan tänker jag att de ska aktiveras hela lovet. Vi ska hitta på en massa saker. Men så börjar lovet. Första dagen går. De vill inget annat än att ligga i soffan och ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Alla är lite trötta.

Andra dagen kommer. Nu ska vi väl ändå hitta på något. Den äldre försvinner till en kompis. Den yngre vill bara ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Är nog lite trött i dag också.

Så fortsätter det. Dag efter dag. Och även om jag kan få lite dåligt samvete så är det faktiskt rätt skönt att bara sitta och läsa. Dessutom är det skitväder ute. Aprilväder. Sol/regn/snö/sol osv.

När lovet var slut. Då kom solen. Och värmen. I några dagar. Precis sådär lagom länge för att jag ska börja längta till sommaren. Till varma vindar. Till löppass utan underställ. Till sopade gator. Samma dag som jag bytte till sommardäck kom det snö. Så klart. Ordentligen med snö. Och det snöade i två dagar i sträck. Käftsmäll. Börja om från början. Gå tillbaka till ruta ett.

Nu är solen åter framme. Snön börjar smälta. Igen. Det är bara på vår baksida ingenting händer. Den snön kommer aldrig riktigt in i solen. Den kommer att ligga kvar där i några månader till. Antagligen kommer den bara täckas av nästa vinters snö. Inte så konstigt att gräsmattan där under mest liknar en åker.

Mörkt hos Prinsen

För ett tag sedan mådde Prinsen inte så bra. Han hade några dagar där det mesta var mörkt. Det var trams och det var retningar. Det var motgångar. Det var ett trött kropp. Såna dagar som man själv kan få. Där det känns som att hela världen är emot en och allt man får är skit. Nu råkade hans mörka dagar också krocka lite med att jag hade det lite mörkt i sinnet.

Som förälder sitter jag och tänker att jag måste överösa honom med positiva saker. Så klart. För att det ska väga upp. För att han ska se hur fin han egentligen är. Vända negativt till positivt. Jag kan instruktionsboken. Men så kommer allt det tramsandet. Och det slutar med tillsägelser ändå. Helt fel. Jag vet. Men vad gör man?

I vanliga fall slutar det med lite stampande i trappan. En dörr som smäller. Något otrevligt ord. Men det gjorde det inte den här gången. Den här gånger går han längre. Han biter sig i armen. Han skadar sig själv. Han tycker att han förtjänar det.

Jag sitter kvar på nedervåningen. Tom. Orolig. Jag vet exakt hur han känner. Jag vet. Jag har varit där. Allt för ofta. Allt för länge. Mindre tänder. Mer knivar och saxar. Måste prata med honom. Försöka förstå att det inte är ett bra sätt att lösa problemen. Försöka komma på bättre sätt. Höra varför han gör som han gör. Fast egentligen vet jag. Mer än väl.

Det är svårt att prata med honom om det. Inte för att jag har problem att prata med honom. Absolut inte. Men det är svårt att sitta och säga att man inte ska göra illa sig själv. När det är exakt det jag själv vill. Men kämpar med att inte göra.

Mötesledare

I fredags var det planeringsdagar på förskolorna. Barnen fick stanna hemma. Eller följa med på diverse arbeten. Pedagoger satt uppkopplade och hade möten digitalt. Så som det har sett ut det senaste året.

På en förskola skulle det dock vara fysiskt möte. En kontroll av det nybyggda. Inspektion för garantin. Personer som har hand om el och ventilation. Om byggarbete och om fastighetsfrågor. Och så min chef.

Men nu frågade min chef om jag kunde gå dit i stället. Bara för att höra om det var något speciellt. Och hade det varit så hade det inte varit några problem. Så klart.

Nu satt vi alla i matsalen i en ring med flera meter mellan oss. Som det sett ut det senaste året. Och alla är tysta. De tittar på mig. De väntar på att jag ska starta och hålla i mötet. Paniken växer. Vad ska jag säga? Jag skulle bara vara här och lyssna. Det sa chefen. Nu sitter jag här som om jag skulle ha en samling med barn. Med skillnaden att de här barnen är skäggiga, leker med el och snusar.

Jag får ur mig något om att det inte finns något protokoll men alla vet vad de ska göra. Det verkar duga. De köper det. Och går i väg för att kolla sitt område. När de är klara rapporterar de till mig. Jag tar upp det personalen har undrat över.

Tre timmar senare lämnar den sista arbetaren. Jag gör samma sak. Tar helg. Glad över att jag klarade det. Även om jag bara skulle sitta där och lyssna.

Göra nytt(a) i höst

Ibland förstår jag inte vart tiden tar vägen. Det kändes som att jag nyss satt och skrev det senaste inlägget. Att det var några dagar kvar till en annorlunda jul och jag blev golvad av Peter Jöback.

Nu sitter jag här på ett av mina kontor och förstår att våren är på ingång. Just idag är det kallt, blött och fruktansvärt deprimerande väder ute. Men våren är ända på gång. Det känner man.

Om några dagar slår kalendern över till april och jag börjar min nedräkning. För jag har bestämt mig. Jag har tagit ett beslut. När sommaren blir till höst. Då har jag lämnat de här kontoren. Det varma och det kalla. Då tar jag plats på golvet igen. I barngruppen.

Det finns mycket som är otroligt positivt med de arbetet jag gör nu. Flexibilitet. Lunchträning. Magiskt. Men när dagen lider mot sitt slut så infinner sig någon form av tomhet. Jag känner att jag inte tillför någonting. Och även om det kommer att bli längre dagar med hårdare arbete så kommer det att vara värt det. Jag måste få känna att jag gör något vettigt. Att jag kan vara med och påverka och förändra. Att jag gör något meningsfullt.

Så jag har meddelat chefen. Hon vet vad jag vill. Det är knappa tre månader kvar. Innan det är över så har jag antagligen en miljard barnplaceringar att fixa. Och så ska jag överföra allt mitt kunnande till någon annan. Det blir spännande. Jag ska lära ut. Ha. Till en vuxen. Bara en sådan sak.

En käftsmäll till jul

Jag fick en käftsmäll i lördags. Ni vet. En sån där smäll som golvar en totalt. Som får exakt alla känslor att rinna över och bilda en stor pöl på golvet.

Tanken var att lugnt se en julfilm. Flickan från landet i norr och jag pratar om det varje år. Att vi ska se julfilmer. Men sedan går julen. Och vi har inte sett en enda. Annat skulle det bli i år.

Vi startade Jag kommer hem igen till jul. Med Peter Jöback. Han som brukar värma många hem i juletider med sina julsånger. Jag satt i fåtöljen och tänkte att det här blir lättsamt och musikaliskt. Och det blev det. I ca. tjugo minuter. Sedan blev jag tystare. Och tystare. Och tystare.

Jag kunde inte slita blicken. Jag knöt näven. Jag bet ihop. Jag svalde ner känslor som bubblade upp. Till slut lät jag tårar rinna. Ni som inte har sett den. Gör det. Kanske kommer ni inte alls bli berörda. Kanske kommer någon enstaka känna känslor som bubblar. Kanske går någon och lägger sig med lite mera julkänsla. Kanske suckar någon och tycker att filmen var helt värdelös. Kanske går någon och kryper ihop i fosterställning och gråter. Vad vet jag.

Kort sagt. Peter Jöback kommer hem till julen. Hem från de stora scenerna i Los Angeles. Hem till sin lilla hemby där familjen är kvar. Familjen där alla bär på någon liten hemlighet. Eller stor. Till slut kan saker inte hållas tysta längre. Känslor och hemligheter öppnas upp och det ger konsekvenser. En del små. En del enorma.

Jag säger inte att alla måste se den här filmen. För många är den säkert bland det sämre de har sett. Men jag blev träffad. Jag blev golvad. Och samtidigt som jag hatar när det blir så här. Så älskar jag det. 

Nu har det gått någon dag och jag har tryckt ner känslorna igen. Det känns bättre. Det är lugnt nu. Tills nästa gång. 

Tack USM. Tack.

När jag ändå är igång och pratar om fina människor. Om fina vänner som glidit iväg. Så finns det faktiskt en till. USM. Han som egentligen inte borde heta USM längre. Kanske finns det någon som minns honom. En vän jag haft sedan barndomen. Det börjar bli rätt länge nu. En vän som kanske egentligen inte riktigt glidit i väg. Utan mer att vi har haft lite lätt kontakt då och då och när vi träffats så har det ändå känts som att vi träffats hela tiden. Ja. Svårt. Men ni som vet. Ni vet.

Den här killen är tillbaka i storstan. Till förorten utanför. Där jag också växte upp. Han har haft det lite tufft den senaste tiden. Men han kämpar på. 

En annan som kämpar på är min mamma. Operationen gick bra. Det blev något strul med lungorna. Men det verkar vara fixat. Det blev något strul med gallblåsan. Men det verkar också vara under kontroll. Så hon kämpar på. Som sagt var. Och då var det dags att knyta ihop de här två personerna.

Eftersom jag växt upp med USM så känner min mor och han varandra också. Så jag bad USM om en tjänst. Frågade om han skulle kunna tänka sig handla lite åt min mor. Så hon inte behöver ta sig iväg. Bland virus. Nyopererad. I stället få vila lite. Svaret kom lika snabbt som en blinkning. "Say no more. I fix. Det är inga problem. Skicka bara vad jag ska handla så levererar jag det till dörren." 

Jag antar att när man har en sådan fin vän. En vän man kan lita på. Då blir det naturligt när man träffas. Även om det har gått över ett år sedan vi sist sågs så blir det ändå på något sätt att man bara fortsätter där man slutade senast. Utan att det blir konstigt. Och det känns väldigt skönt. Så tack kompis. Tack för att du ställer upp. Tack för att du är en man kan lite på.

Tack fina människor. Tack.

Nu gick det några dagar sedan senaste gången. Kanske tror ni att fyrtioåringen inte blev godkänd på kontrollen. Men det blev jag faktiskt. Med bravur. Som man brukar säga. Kvinnan med visiret. Som jag pratade med. Hon var till och med imponerad över hur jag fick ihop livssituationen så bra. Hur jag hann med sju träningar i veckan. Hur jag använder Prinsens träningstid till min egen. Hon ville skicka folk till mig så jag kunde styra upp deras situation. Tydligen har den största delen av folket svårt att få ihop mer än 30 min träning i veckan. Jag kallar det felprioriterat. Väldigt fel.

Hur som helst. Fyrtio är jag. Vare sig jag vill eller inte. Och eftersom jag haft ålderskomplex sedan jag fyllde 20 så kan ni tänka er hur jag mår tjugo år senare. Men för att lite fint koppla ihop tjugo år sedan med nu så hörde två vänner av sig dagen jag fyllde. Nå låter det lite havltragiskt, som att endast två vänner grattade mig. Riktigt så illa var det inte. Men de här två vännerna. Jag tror jag har nämnt dem tidigare. För länge sedan. Vi tre var väldigt nära vänner i gymnasiet. Och en tid efter det. Och det är jag extremt glad och tacksam över, för vänner som de här två, de växer inte direkt på träd.

Tyvärr gick tiden. Och jag lät dem glida i väg. Sedan gick flyttlasset. Och jag lät dem glida i väg ännu mer. Vilket jag ångrar stort. För som sagt. De här två personerna. De har ett stort hjärta. 

Den här dagen. Då kom det en leverans. Ett paket. Fram till dörren. Det var från dem. Trots att jag låtit dem glida iväg så uppmärksammade de min födelsedag. Det var fint. De är fina. Och jag önskar att jag var modig nog att återuppta kontakten. På riktigt. Men jag vet inte riktigt hur man gör. Kanske får jag göra ett försök när den här pandemin är över. När viruset dragit åt helvete. Då kan jag åka ner till storstaden igen. Hälsa på folk. Men jag antar att det är några månader kvar.

Hur som helst. Tack. Tack för presenten. Tack för att jag fick minnas tonårstiden lite positivt för en gångs skull. Det är annars väldigt mycket mörka minnen. Tack för att ni är ni och tack för att ni finns.

Kontrollera fyrtioåringen

Tydligen är det dags att fylla 40 snart. Jag har några dagar till på mig innan ångesten slår till ordentligt. Visserligen har ja haft ålderspanik sedan jag fyllde tjugo så det borde inte vara något nytt. Men 40. Då är man fan gammal.

För några veckor sedan fick jag en kallelse. Min arbetsgivare, kommunen, tycker jag ska göra en hälsokontroll. När de tycker så är det bara att infinna sig. Vilket jag gjorde i morse. Jag trodde att man var klar efter 5-års kontrollen. Tydligen inte.

Jag tänkte att det egentligen inte är några konstigheter. De ska ta lite blod. Mäta lite sockernivåer och fylla i världens längsta hälsoundersökning. Sagt och gjort. Där sitter jag i stolen och låter blodet pumpa ut ur armvecket. Provrör efter provrör. Och för varje liter (kanske var det för varje droppe) så blir jag blekare och blekare. Kallsvetten rinner överallt. Yrseln slår till. Plötsligt är jag helt borta. Vaknar upp av att två sköterskor står framför mig med vatten. Lutar stolen bakåt. Och försöker låta sådär förstående när de säger att det där är inte ovanligt. Det kan hända alla.

Nu har det gått några timmar. Jag har fått tillbaka färgen i ansiktet. Jag har fyllt i den där hälsoundersökningen. Och jag har fått i mig lite mat. Blodet och sockernivåerna var stabila. Trovärdigheten i hälsoundersökningen däremot kan diskuteras. Varför blir det så att man försöker försköna det hela jämt? Dricker man verkligen bara läsk 1-2 gånger i veckan? Äter man bara grädde 2-3 gånger i veckan? Är det okej att sätta "aldrig" på alkohol om man dricker det en gång var annat eller var tredje år? Jo. Jag undrar. Men kanske är de vana och lägger på ett tillfälle på varje fråga.

I mitt fall tror jag inte det spelar så stor roll. Mina svar är nog rätt ointressanta att gå vidare med. Blodet likaså. Och kanske är det tur det. Jag återkommer om tio år. Då är det femtioårskontroll. Fy fan. Jag får ångest bara att tänka på det.

Operationsdags i söder

Det är lite extra spänt just nu. Beskedet som kom söder i från var allt utom positivt. Efter det har allting gått fort. Redan i morse rullades hon in i operationssalen för att ta bort allt och lite till. Om någon timme ska allt vara klart och återhämtningen börja. Hoppas jag. Sedan vore det trevligt med några år där ingenting allvarligt hände. Hon behöver det. Jag behöver det. Alla behöver det.

Men vi är inte där ännu. Jag vill inte tänka på vad som kan gå fel. Vad som kan hända under operationen. Så jag försöker göra som hon. Tänka positivt. Ha tillit till läkaren. Vara övertygad om att allt kommer att gå bra. "Oroa er inte" brukar hon säga. I alla fall när hon inte ringer och säger "Jag ville bara ringa och säga hej då." Det är bara elakt. Det är att passera gränsen. Hur mycket humor man än försöker ha.

Men hur kan man inte sitta och oroa sig? Det är en omöjlighet. Det är ändå ens mamma det handlar om. Det är cancer. Det är en 6-8 timmar lång operation. Det är en gammal dam. Det är inte bara ett plåster som ska sättas på. En sticka som ska dras ut. Hade det varit så. Då hade jag inte behövt oroa mig.

Det har nu gått sju timmar. Jag vet att det är för tidigt att ringa och kolla hur det har gått. Det är ingen poäng i det. Jag får snällt sitta och vänta. Sitta och oroa mig. Fast jag inte behöver.

Jag får sitta här med mitt illamående. Yrsel. Kompress i armvecket och plåster på fingret. Men det är av helt andra anledningar. Som inte hör hit. Som kanske hör till ett annat inlägg.

Ett besked från söder

Så kom det ett nytt samtal. Ett nytt besked. Och även om det inte kom som en nyhet så är det svårt att verkligen förbereda sig för de här orden.

"Det är inte så bra. Jag har cancer." Satan. Igen. Hur tar man egentligen emot såna ord. Det är säkerligen mycket värre för den som måste sitta mitt emot läkaren och få de orden kastade i ansiktet. Men att sitta 60 mil därifrån. Att höra hur den föräldern man har kvar försöker att vara positiv. Det är inte lätt det heller.

Hon har klarat tre olika sorters cancer tidigare. Både och läkarna är optimistiska. Det är väl ändå bra. Men samtidigt som jag hör hur stark hon försöker vara så lyser rädslan igenom. Hon börjar, kanske omedvetet, sammanfatta saker. "Ni har gjort ett sånt bra jobb med era barn". "Visst blev ni väl ändå rätt bra människor". 

Jag hör de här sakerna och det är nog det som gör mig mest rädd. 

En operation är planerad. Allt är redo. Det är bara en sak som fattas. En bokad tid. Det är personalbrist och därmed tidsbrist. Inte konstigt med tanke på pandemin som härjar runt om i världen just nu. Så klart det här skulle hända i samma veva.

För något år sedan satt jag på nattbussen från norr ner till huvudstaden. Tunga resor för att möta en pappa som var på väg bort. Jag hoppas att jag slipper de resorna på ett bra tag. Jag hoppas att det finns en operationstid snart och att allt försvinner. Att allt tas bort. Vi är inte redo än. Hon är inte färdig än. Hon ska ju lära mina barn tyska ordentligt först. Hon vill skämma bort dem med pucko till frukost i flera år till. Hon är betydligt starkare än vad jag är när det gäller sånt här. Och det är nog tur det.

Ännu ett RUS

Jag hade utvecklingssamtal med min chef förra veckan. RUS. Som det så fint heter. Givetvis kommer jag in så där extremt förberedd. Dokumenten var i fyllda. Jag hade läst dem många gånger så att jag skulle kunna prata om dem utan att egentligen behöva läsa. Den timmen det skulle ta blev snabbt en och en halv timme. Precis som vanligt så skattade jag mig själv alldeles för lågt. Även om jag den här gången satte mitt lilla kryss aningen högre än förra året.

När vi pratat om en hel massa saker så kom vi till slut fram till den där punkten gällande framtiden. Vill jag fortsätta med det här administrativa arbetet eller vill jag tillbaka till barngrupp. Hon sa att jag passade till båda. Jag sa att det är extremt skönt att höra. Jag behöver höra det. Och jag tror jag har bestämt mig. Jag tror. Att när hösten kommer. Då har jag lämnat det här kontoret. Då ska jag göra skillnad. Då ska jag vara en del av det stora. Det är mycket som kommer med det som jag ogillar. Men jag tror det kommer att kännas bra. Kännas viktigt. Viktigare.

Men än är det några månader kvar. Chefen tyckte vi skulle återkomma till den punkten senare. När våren kommer. Men jag tror jag har bestämt mig. Faktiskt. Jag har en kollega som är intresserad av min tjänst. Snart ska han få den. Bara åtta månader kvar. Och en hel del saker att försöka lösa.

I fredags uppstod ett problem. Jag skulle fixa en sak. Det gjorde jag. Men missade en sak. Skulle ändra. Då ville inte systemet det längre. Kommunens ansvarige kunde inte heller lösa det. Ärendet är nu skickat till systemets support. Jag hoppas att det löser sig under dagen. Jag har inte kunnat släppa det där hela helgen. Sovit dåligt. Funderat. 

När en sak blir fel kommer ofta fler saker rullandes. Och det gjorde det i fredags. Så klart. Jag hatar att göra fel. Det gör säkert de flesta. Men hos mig så sätter det sig ordentligt. Jag bryr mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Så jag har ingen tro alls på mig själv. Precis som Dr. Cox säger. 

Ute ur en mörkare period

Det har varit några kämpiga veckor. En mörk period. En period med mycket arbete och många tankar. En period där självkänslan åker på en smäll. Och en kropp som inte riktigt håller för det jag vill göra. Men jag tror att jag hittar hem den här gången också. På något sätt. Till slut hittar jag den där änden av tunneln.

De senaste tjugofem åren har det varit på samma sätt med kroppen. När allt går sådär fantastiskt bra. När man plötsligt tror att formen är där. Oövervinnerligheten. Lusten och längtan till nästa pass. Då kommer kroppen med en sån förbannad käftsmäll. Men smällen träffar allt som oftast vaden i stället för ansiktet. Men ändå. Och så sitter man där. Och får börja om. Se formen rinna i väg i rännstenen.

Ute är det storm. Inte bara en sån där blåsig dag med lite duggregn. Nejdå. Det är full storm ute. Regnet har öst ner hur länge som helst. Och vinden gör vad den kan för att flytta berg. Det enda positiva med det är att de där cyklarna som folk inte kan parkera på rätt ställe vid busshållplatsen får vad de förtjänar. I morse låg exakt alla ner på marken. Ha. Så går det om man inte parkerar på rätt ställe.

Det är bara en vägg. En fönsterruta, som skiljer mig från den där stormen. Jag sitter på det kalla kontoret med en ny mordutredning bakom mig. På väggen är det nya barnplaceringslistor. Post-it lappar. Markerade namn. Överstrukna namn. Just nu är tre alternativ uppsatta. Jag kan tänka mig två av dem.

Men så sneglar jag bredvid alla lapparna. Genom fönsterrutan. Och jag förstår att det antagligen är lite lagom idiotiskt. Men jag längtar ut dit. Jag går igång på sånt där väder på något sätt. Hade jag kunnat springa ordentligt hade jag nog gjort det. Samtidigt som alla som är tvungna att rasta sina hundar hade vänt på huvudet och suckat. Men det är ju så. Suget efter att springa är aldrig så stort som när man är begränsad.

Snart ska jag hoppa upp på cykeln. Ja. Jag cyklade i det här vädret. Och ja. Jag har parkerat min cykel på exakt rätt ställe. Och ja. Jag kommer att vara totalt genomvåt när jag kommer hem. Antagligen kommer det en vägg mot mig i backen upp från arbetet också. En blöt jävla vägg. 

Fundering kring föräldraskapet

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mitt föräldraskap. Jag har helt enkelt blivit tvungen. Kanske har vi varit bortskämda med det behovet tidigare. Eller så är det att vi har lyckats ganska bra med att forma våra barn till hyfsat vettiga människor. Men i veckan hände en sak med den äldre som fick mig att fundera ett par varv extra.

Här antar jag att olika personer reagerar väldigt olika. Men under min uppväxt så var liknande händelser totalt oacceptabla, vilket jag egentligen också tycker. Andra skulle tycka att det är väl ingen stor sak. Och det kanske det inte är. Det är inte så att han slagit någon eller gjort någon illa på något sätt alls. Han har ritat en sak på en stol och sagt något mindre trevlig ord. Sägs det.

Kanske reagerar jag större på det här för att han aldrig gjort något liknande tidigare. För att han började gråta den gången han råkade göra illa en kompis som inte höll i sig ordentligt på en skrana han drog. 

Men hur som helst så kan en sån här sak inte bara passera förbi obemärkt. Det behövs ett samtal med Prinsen. Och det är väl egentligen här mina största funderingar kommer. Hur går man in i ett sånt samtal? Blir man arg? Ska man försöka låta upprörd och bestämd eller ska man ta den varliga vägen?

Det är svårt tycker jag. Om det ändå fanns ett facit. Då skulle det inte vara några problem. Jag kan hantera båda vägarna tror jag. Men jag tror också att många föräldrar blir arga för ofta. Att barnet inte riktigt kan ta in allt om en förälder låter för arg eller uppförd. De kanske bara känner skam och/eller trots. Så jag valde den andra vägen. Lät honom berätta. Säga sin version. Berätta varför. När tårarna sprutade erbjöd jag kramen. Det blev en lång kram. När tårarna slutat rinna hos honom pratade vi lite till. Och jag försökte vara tydlig med att jag aldrig någonsin vill höra att han gjort något sånt igen.

Jag tror att det är en bra väg. Visa att det verkligen är allvar samtidigt som man visar ömhet. Eller blir det fel signaler då? Jag vet inte. Jag har aldrig varit förälder tidigare. Jag kan omöjligt veta. Kanske får jag svaret om så där tjugo år. Men i dagsläget känner jag att barnet måste få känna sig älskat. Och det gör han hoppas jag.

Hålla en kurs

Nu har han slutat skriva. Igen. Så tänker ni. Det vet jag. Och antagligen är det befogat att tänka så. Men nu är det faktiskt så att det inte riktigt stämmer. Jag har bara haft en hel del att göra på arbetet. Tro det eller ej. Men plötsligt har jag händerna fulla. Och det är positivt just nu.

Det är nya barnplaceringar och en miljon frågor från alla möjliga håll. Det är önskemål och det är iordningställande av planeringsdag. Och det är planering av undervisning. Ja. Ni hörde rätt. Jag ska hålla en utbildning. Eller kurs kanske man kan säga. Fast en extremt liten kurs. För två deltagare. En utbildning om inköpssystemet och hur allt fungerar. För personal på andra förskolor. 

Nog skulle jag kunna komma dit och svara på de flesta frågorna och berätta hur saker fungerar. Men hur troligt är det att jag kommer dit oförberedd. Att jag inte skrivit ner vad jag ska säga och så mycket fakta att det nästan blir onaturligt. Någon gång kanske de kommer att behöva plocka fram det.

Ett alternativ är att jag kommer dit och har en Power Pointpresentation med mig. Där fina, tydliga och pedagogiska bilder visar exakt hur allting fungerar. Givetvis har jag dragit ut åhörarkopior så alla de två deltagarna hänger med. Kanske har jag även kostym och portfölj. Kanske har jag det inte.

Ett annat alternativ är att jag har gjort en för stor sak av det här. Att jag skriver ner lite snabbt hur saker fungerar. Precis som någon gjorde för mig för en hel massa år sedan. Där jag fick sitta med ett papper och en hel massa frågor. Först ska jag bara se till att de har tillgång till systemet så att de kan prova själva. Jag har hört att det är ett effektivt sätt att lära sig saker.

Nu är det fredag eftermiddag och jag bestämmer att det snart är dags att cykla hem. Jag har skrivit ihop två sidor till min lilla kurs. Det får nog räcka för idag. Den minusgrad som var när jag cyklade hit i morse har blivit sju plusgrader. Skönt. Än kan vintertiden hålla sig borta ett tag.

Drömmen om mannen på blå bron

Jag hade en dröm i natt. Jag vet inte om jag skrek den här gången. Men jag minns att jag vaknade med ett ryck. Jag minns att jag hade en olustig känsla. Jag minns drömmen.

I drömmen var jag hemma i förorten. Jag cyklade. Kom till den välkända "blå bron". Den som går över motorvägen. Bron har jag sprungit över många gånger. En tuff stigning från ena hållet. Men det hör inte hit.

Nu satt jag på en cykel. Det var skymning. Men när jag cyklade över krönet så såg jag en svart skugga på sidan av bron. Jag tror det var vänster sida. Jag rullade vidare men vänder mig om. Då ser jag en man i svart rock. Han står på andra sidan broräcket. På en liten avsats. Det är skuggan av honom som får mig att reagera. Han börjar klättra neråt. Låter fötterna hänga fritt. Plötsligt hänger han i avsatsen utan chans att ta sig upp igen. Han släpper taget. Faller.

Jag tvärstannar cykeln. Ser mannen falla. Och så smäller han i asfalten. Onaturlig ställning. Precis framför en polisbil. Och jag slår upp ögonen. Lugn puls. Lugn andning. Olustig känsla. Funderar vad det här egentligen kan betyda. Och jag minns det verkliga livet. När jag satt på blå bron.

Den första milen

I helgen frågade jag om han ville. Han sa ja. Tog det som en utmaning. För hans skull. Hoppas jag.

Vi hade bestämt att det skulle bli av igår. Onsdag. Mellan skola och middag. Där fanns det en lucka.

Tillsammans stod vi ute vid brevlådan. Skorna på. Klockan redo. Och så började vi rulla iväg. Ett steg framför det andra. Skönt väder ute. Jag förklarade att det var perfekt löpväder. 14 rader och mulet. Lagom sköna vindar. Perfekt. Han höll med.

När de första km passerade försökte jag få honom att sänka farten lite. Det var en bra bit kvar. I stället gick farten upp. Några sekunder för varje km. 

Jag väntade på klagosången. Men i stället kvittrade han som Ernst bredvid mig. Allt var så fantastiskt. Skönt. Härligt. Och km efter km passerade. Plötsligt var vi på andra sidan sjön. 5km. 6km. Allt var fortfarande på topp.

Vid sju km sjönk farten lite. Men inte humöret. Det kom färre ord från hans mun. Men de som kom var positiva. "Aldrig ge upp." Så sa han. "Kom igen, du klarar det här." Han hade hittat sitt mantra som upprepades.

Vid passering 8km blev han märkbart trött. Inte konstigt. Men han malde på. Strax bara den där extra km för att ta den magiska 10:an. Milen. Och så kom spurten. Den som alltid kommer när vi springer tillsammans. Sista 250m. Där kickar han in den. En stel gubbe som jag har svårt att följa.

Igår sprang Prinsen och jag alltså runt sjön för första gången. Sjörundan och lite till. 10.08km i 5.15-fart. Det är helt sjukt bra för en som inte ens fyllt nio år. Han slutar aldrig imponera på mig. Beslutsam. Stark. Positiv. Fantastisk. Och jag hoppas innerligt att han gör det här för att han själv vill. Inte för att han tror att jag blir glad över det.

Under passet gjorde han själv upp mål. Springa minst en mil i veckan. Totalt. Bra mål. Men han har även innebandy, friidrott och handboll. Och total training. Någonstans måste han även vila. Det får inte bli för mycket av det goda. När andra får försöka locka sina barn till rörelse. Då måste vi bromsa vårat för att det inte ska bli för mycket.

Tjugo minuter efter att milen var avverkad. När maten var uppäten. Då var han ute med lillebror och hans vänner och spelade fotboll. Som sagt. Det finns inget stopp i hans kropp.

Andra ser det jag inte ser

Det är intressant hur olika man kan tänka. Hur samma sak kan ses på sätt som skiljer sig något enormt. 

Det är höst nu. Det kan man egentligen inte se på så många olika sätt. Löv ändrar färg. Kylan drar in. Regnet faller. Pang! Hösten är här. Varsågod. Vare sig du tycker om det eller inte.

Jag tycker om hösten. Alla årstider har sin charm. Absolut. Men hösten är härlig. Inte minst för en löpare. Frisk luft. Fina färger. Trängseln ute minskar en aning. Mörkret får en att börja försvinna lite.

Varje år när hösten kommer tänker jag mycket på friluftsliv. På skogen. På svamp. På berg. Fjäll. På vandringar. Det blir sällan av. Någonstans försvinner all tid. Någonstans mellan träningar. Hämtningar. Matlagande och matcher. Det känns som att dagarna bara går. Och så är det dags att vakna till en ny dag.

Men det är här det där olika tänket dyker upp. Jag sitter med en känsla av otillräcklighet. Att det är svårt att hinna göra saker med barnen. Utöver deras träningar, matcher, läxor och allt som hör vardagen till. 

Men så får man höra från andra. Utomstående. Att vi gör så himla mycket med våra barn. Involverar dem i både det ena och det andra. I träningar. Utmaningar. Hit och dit. Det ena och det andra. Uppför slalombackar. Total training family. Familjesim. Det mesta handlar om träning. Men kom igen. Ni som har träffat våra barn förstår varför. Det finns energi som behöver få komma ut. Och det älskar jag att det finns.

Så det är väl egentligen bra att andra kan se det på ett annat sätt än jag. Som visar på att vi faktiskt gör en hel del saker med barnen. Även om jag skulle vilja göra mycket mer. 

I morse föreslog jag en ny utmaning till den äldste sonen. Han verkade lite tveksam till en början. Men sedan tror jag han nappade på idéen. På onsdag. Eller fredag. Då ska vi testa. Då ska vi ut i den friska höstluften. Ut bland färgglada träd. Låta pulsen stiga.

Det pedagogiska tänket

Jag tycker om att göra saker praktiskt. Det har jag alltid gjort. Rörelsebehov och allt det där. Vilket återigen gör att jag funderar varför jag tackat ja till att sitta på olika kontor och skriva saker. 

I början av den här tjänsten. Då var det en hel del praktiskt som skulle ordnas. Och även om det inte var fysisk rörelse jämnt så fanns det saker som skulle ordnas och struktureras på datorn. Listor (wohoo!), beställningar och budgetar. Den senaste tiden. Då har det varit mycket sammanställningar. Jag sitter och gör bildspel på saker pedagogerna fått fundera kring och skrivit om. För att min chef senare ska kunna ge feedback till personalen.

Men så sitter jag här. Läser frågorna. Läser deras case. Och så känns det lite som att min hjärna har gått i dvala. Den fungerar inte riktigt. Jag har inte använt den på rätt sätt det senaste året. Det där pedagogiska tänket jag tidigare använt mig av. Det har fallit bort. Ligger kanske som en våt trasa längst bak i huvudet.

Jag plockar fram pedagogernas frågeställning. Deras case. Försöker skriva ner mina egna svar. Försöker vara en av alla dem. Fast jag inte längre är det. Jag är en pedagog på paus.

Jag har två frågor framför mig just nu.

* Hur synliggör vi barnens lärande och utveckling?

* Hur vet vi att det vi undervisar ger effekt?

Och jag funderar. Jag försöker tänka. Men det händer ingenting. Jag hittar inte fram till rätt svar. Är det någon som har svaren så kan ni skrika till. Någonstans här inser jag vad jag behöver göra. Att sitta och göra sammanställningar och strukturera saker i all ära. Men det är inte det jag egentligen vill. Jag vill vrida ur den där våta trasan i bakhuvudet och börja tänka igen.

Munnen och hjärnan samarbetar inte

Den här dagen sitter jag inte på det kalla kontoret. Jag sitter inte heller på det varma. Utan jag har placerat mig på ett av de övriga tre ställena. De jag oftast bara tittar förbi lite då och då. Lämnar lite papper. Hämtar lite papper. Gör lite snabba saker. Skönt med miljöombyte.

Jag sitter i ett litet rum. Utanför köket. Fyller i lite listor. En av alla dessa lagom roliga uppgifter jag har. In kommer hon som arbetar i köket. Hon verkar trevlig. Ber om ursäkt att hon eventuellt stör. Det gör hon inte. Absolut inte.

Hon som arbetar i köket hämtar någonting ur frysen som står här inne. När hon är på väg ut vänder hon sig om och frågar om jag vill dricka cappucino. "Helvete vad gott!", tänker jag. Och då kan man tycka att det som kommer ut ur min mun borde vara nånting i stilen med "Ja, tack. Gärna" eller "Det vore gott". Men nej. Ut ur min mun kommer "Nej tack, det är bra.". Och i samma stund som jag hör mig själv säga de orden så ångrar jag mig. Blir nästan lite förvånad.

Jag vill väldigt gärna ha en cappucino. Det hade varit riktigt förbannat gott just nu. Men nu sitter jag här utan. Bara för att min mun och min hjärna inte verkar samarbeta. 

Jag ska snart lämna det här stället. Ska försöka få ut lite papper. Dela ut dem. Hitta rätt person att prata med. Sedan väntar en cykeltur till ett annat ställe. Ett ställe där jag garanterat inte kommer att bli erbjuden cappucino.

Bakåt i den social utvecklingen

Jag tittade på den där raden på bloggen (webblogg) som visar hur många inlägg som skrivits varje månad och varje år. Det är knappt den når upp på tvåsiffrigt numer. Men så ser jag längre ner i listan. Där skrevs det inlägg nästan varannan dag. Hur är det ens möjligt? Hur kan jag haft så mycket mer att säga då? Eller så hade jag mer tid att känna efter. Fundera. Och skriva. För den delen.

I helgen var det årlig kvartersfest på gatan. Det var dags för den årliga socialiseringen. Man kan tycka att det ska bli lättare med åren. När man hälsar. Nickar. Ler mot varandra nästan varje dag. Kanske varannan. Som inläggsmängden förr. Men det blir inte lättare. Inte för mig. 

Det finns någon enstaka granna som jag pratar med. Egentligen tre stycken på hela gatan. En pratar jag löpning med. En pratar jag...också löpning med. Den tredje. Honom pratar jag mest också löpning med. Tro det eller ej.

När det är kvartersfest är det alltid någon som tycker att man ska börja med någon sorts mingellek. Jag försöker komma på någonting som är värre än mingellekar. Möjligtvis covid.19. Och skörbjugg. Jag hatar mingellekar. Tvångssocialisering. Fy fan.

I år blev det inga mingellekar. Det blev välkomstdrink i form av chips i pappmugg. Betydligt bättre än mingellek. Efter middagen börjar dock folk att mingla. Prata med varandra. En del pratade värmepumpar. Andra pratade barn. Någon pratade allvarliga saker. Jag pratade inte alls.

Jag har svårt att gå fram till någon och bara börja prata. Så jag satt kvar. Ett bra tag satt jag ensam där i carportlängan. Kändes lite löjligt så  jag tog i alla fall upp telefonen. Efter ett tag kom en av de där jag pratar löpning med. Vi pratade. Om löpning. Om träning. Om serier.

Jag kanske har gått bakåt i min sociala utveckling. Kanske för att jag hela dagarna sitter i stort sätt i min ensamhet och arbetar. Jag har inte många sociala samspel längre. Inga kollegor och inga föräldrar att prata med. Inte ens barn. De som oftast är lättare att prata med.

Kanske ska prata mer med mig själv. Var det därför det var så många inlägg för åtta år sedan? Eller så var det för att jag upplevade fler möten. Fler saker. Att reflektera över. Det händer sällan något spännande här uppe på övervåningen. Jag fick ett barnplaceringsbeslut. Wow. Och ett till. Det måste jag delge omvärlden. Inte.

Absolut frihet

Jag var på stan igår. Bara en sån sak. En ny vän på arbetet frågade om jag ville följa med på bio. Så klart. Vem säger nej när det gäller bio? Bio är faktiskt perfekt. Inte bara för att jag älskar film. Utan för att under den där stunden som filmen rullar. Då finns det absolut ingenting jag behöver göra. Jag behöver inte fundera på städning. Jag behöver inte fundera på arbete. Jag behöver inte fundera på träning. Jag behöver inte fundera på någonting förutom hur mycket popcorn som finns kvar eller handlingen i filmen. Så under de där timmarna så är jag helt ledig. Jag är fri. Och det är fan underbart. 

Jag var på stan lite tidigare än min vän. Så klart tog jag cykeln. Det är skönt. Den ger också en känsla av frihet. Jag kan ta mig vart jag vill. När jag vill. 

Jag gick runt lite på stan. Och under de få minuter jag gick runt så höll jag på att krocka med flera stycken. Givetvis är det inte mitt fel. Hur skulle det kunna vara det? De jag nästan krockade med gick och stirrade på sina telefoner. Så klart. Jag ser mig omkring och ser mer än hälften av alla människor som går omkring tittar ner på sin telefon. Och jag blir så provocerad. Värst är det när sällskap går tillsammans och alla tittar på telefonen i stället för att vara med varandra.

Samma sak när jag cyklade ner. De flesta kan inte ens cykla utan att hålla på med telefonen. Det känns som att många missar stora delar av livet för att de inte kan släppa sin telefon. Eller kanske är deras liv i telefonen. 

Jag har raderat alla mobilspel jag haft. Jag börjar lägga bort telefonen mer och mer. Det finns inte så mycket spännande där i. Har det egentligen aldrig gjort. Däremot finns det mycket spännande att se om man tittar upp. Det har jag märkt. Människor. Möten. Barn. Byggnader. Natur. Och så slipper man krocka med andra personer. Jag tycker nästan det också ger en känsla av frihet. 

Jag minns när jag gick på högskolan i huvudstaden. Jag älskade att sitta på centralen och bara titta på människor. Hur de ser ut. Hur de beter sig. Hur människor möts. Det var innan alla smartphones. Det var innan alla stirrade på sin lilla skärm. Där krockade man med varandra för att det var trångt i stället.

Kroppen ur balans

Tillbaka på kontoret. Jag har inte varit borta speciellt länge. Men ibland känns även en väldigt kort tid som väldigt lång. Två dagar extra kan göra att jag blir nervös för att komma tillbaka. Jag känner att jag missar saker. Nästan skolkar. 

Det var ännu värre när jag arbetade i barngrupp. Kanske är det därför jag inte är borta från arbetet speciellt ofta. Eller så har jag bara hög arbetsmoral. Nu är jag i alla fall tillbaka i stolen. Allt ser ut som när jag lämnade det. 

När jag gick hem en dag förra veckan ville kroppen inte vara med längre. Svetten rann som om jag skulle ha gjort ett pass med stenhårda tusingar. I stekhet sol. Vindstilla. Tartan. Mmmm... Ja. Ni förstår. Nu hade jag inte det utan jag hade bara gått för att hämta lillen på förskolan. En lugn promenad på 500m. 

Jag stod där på gården och pratade med pedagogerna. Svetten rann. Svetten rann något djävulskt. Tänkte ta av mig den tunna jackan. Men det hade inte varit en vacker syn. 

Jag kom hem. Svettades mer. Började frysa. Svettades. Utan att ha feber. På natten började jag må illa. Enorm huvudvärk. Covid-19 lyste i ögonen. Utan att gå in på fler mysiga sjukdomsdetaljer så var kroppen inte direkt i balans. 

Jag vet egentligen inte om den fortfarande är ur balans. Men en sjukanmälan var nödvändig. Fan. Tyvärr. Som tur var gick det snabbt över och jag tror att jag ändå har sluppit få corona. Eller tyvärr inte fått. Beror på hur man ser det. Det hela var över på två dagar. Och just två dagar var kanske just det kroppen behövde. Efter all träning i sommar. Den skrek efter lite vila. Och vila fick den. 

Det är så märkligt det här med träning. Man är aldrig så sugen på att köra hårt som när man inte kan eller får. Under de här dagarna där jag vilat har jag i stället fantiserat. Oj oj, tänker ni. Men skärp till er. Det är inte som ni tror. Jag har fantiserat om löpning. Om långa pass framför allt. Lugna pass som går längs vatten och stigar. Flera mil. Nya vägar. I bland har det till och med smugit in en liten fantasi om löpband. Hur jag står och maler tusingar eller något tempopass. 

Nu sitter jag som sagt åter i stolen. Det innebär att det inte är länge kvar tills det är dags att ge sig ut på vägarna igen. Jag har lite planer. Lite funderingar. Får se hur kroppen känns och hur vädret är. Ska bara se till att komma helt i balans först. Och förkorta några url-adresser. Tydligen.

En gråtande prins

För några år sedan var jag ute i lekparken med två små barn. Lekparken ligger några meter i från vårt hus. Den lilla var nästan nyfödd. Prinsen var kanske fyra år. 

I lekparken sitter en mamma. Hon har också en väldigt liten. Och en som kanske var fyra år. Fyraåringarna börjar lek med varandra där i parken. Några minuter senare försvinner prinsen med den andra fyraåringen hem till hans lägenhet. Där leker de. Timme efter timme. Dag efter dag. 

Det var så det började. En otrolig vänskap. De har varit goda vänner sedan dess. Även om de tyvärr flyttade för ett tag sedan. Båda saknar varandra något enormt. 

I sommras. Då skulle prinsen åka dit. Sova över där några dagar. Tillsammans med Flickan från landet i norr och den lilla. Som numera är rätt stor. Jag skulle vara kvar. Få andas lite. 

När dagen kommer. Väskorna är packade. Skorna på. Det är dags att säga hej då. Då bryter prinsen ihop. Han bryter ihop totalt. Han vill inte lämna mig. Vi sitter där på hallbänken. Kramandes. Prinsen håller ett hårt grepp kring mig och tårarna rinner. Där sitter vi. I säkert 20 minuter. Vi säger inte mycket. Men saker är tydliga ändå. Och jag tror att vi båda är lika urtömda när bildörren till slut stängs. Fan vad jag älskar den där pojken.

Framtiden i en bil

Tillbaka på kontoret. Känns fortfarande konstigt att säga så när jag alltid annars brukar vara nere i barngrupperna. Det är skönt att få komma och göra lite arbete igen. Känna sig behövd (nåja).

Fick uppgifter direkt igår. Tog en kvart. Fick lite mer. Tog en kvart till. Plus cykelvägen dit. Är det så här det ska se ut även i höst? 

Semestern har rullat på. Inga större utflykter. En hel del kortare. Det har varit skönt att få vara på hemmaplan. Jag tycker om det. Det ger ro. Satbilitet. Det ger någon slags vardag fast det är ledighet. Har medvetet inte skrivit något här för att koppla bort. Koppla av. Just den biten har inte varit specielt ansträngande. 

Just det här med vardag tänkte jag på här om dagen. Jag minns en bilresa i förorten för länge sedan. Jag körde med några vänner. Hade precis tagit körkort. Hela världen var min. Tänkte jag. I bilen pratade vi om framtiden. En kille baksätet skulle ta över hela välden. Han ville bli känd på sin musik. 

Den andra. Bredvid honom. Han skulle också bli känd. 

I framsätet satt en vän till. Hon berättade om sin framtid. Sina förhoppningar. Och det här sitter fortfarande kvar. För jag tror någonstans att jag kände exakt likadant. Hon berättade om att hennes största önskan var att bli en medelsvensson. Ha familj. Två barn. Villa med en liten gräsmatta och en hund. Antagligen köra volvo. Ha ett vanligt arbete. 

De två i baksätet skrattade. Jag log. Inte bara för att det var modigt av henne att uttrycka den önskan. Utan även för att jag också ville ha det så. Nu. Många många år senare. Då sitter jag här. Familj. Två barn. Ett hus med en liten gräsmatta. Ingen hund, som tur är. Kör japanskt i stället för volvo. Och ett vanligt arbete. Det är rätt skönt. Det känns tryggt. Jag behöver inte mer än så. Inte sedan drömmarna om en idrottskarriär försvann.

Tröttsamt

Det finns visst bara 24 timmar på ett dygn. Även om jag misstänker att en del faktisk har fler. Och givetvis en del som har betydligt färre. Men jag tror att jag landar någonstans där kring 24 timmar. När allt är gjort som ska göras under de timmarna, då är det inte mycket kvar. Och på den lilla tiden som finns kvar ska man bråka med sitt dåliga samvete att man inte gör något annat än att vila den sista lilla stunden. För det känns som att det är viktigt just nu. Att vila. Andas. När man arbetat en hel termin och varit på arbetet i stort sätt varenda dag. Det är såklart alltid viktigt att andas. Men kanske lite extra just nu.

Så ligger där man i soffan när barnen äntligen lagt sig och slutat springa upp och ner för trappan för att berätta saker de plötsligt tycker är jätteviktiga att säga. Eller saker de måste göra exakt när det är dags att sova. Klockan hinner passera 21 innan det är tyst.

Men helt avslappnad är jag inte. Det behöver städas lite där. Plockas lite där. Kastas sopor. Tvätta. Vika kläder. Skruva möbler. Göra matlistor. Tvätta bilen. Sopa grus. Planera någonting. Torka bänken och tömma diskmaskinen. Eller fylla den. Städa upp ute på baksidan. Och framsidan. Så klart. Kanske finns det även lite återvinning som ska bort.

Allt det där ligger i bakhuvudet när jag till slut placerar mig i soffan för att andas. Och jag är så djävulskt trött just nu. Känns som att jag inte sovit på flera nätter. Röda ögon. Seg kropp. Trött. Så trött.
Jag försöker göra det mesta av allt det där på den mentala lilla listan under eftermiddagen. Samtidigt som jag lagat mat. Jag plockar lite. Jag städar lite. Jag viker lite. Det blir lite som hjärt- och lungräddningens "Jag ser inte. Jag hör inte. Jag känner inte." Ni som gått den. Ni vet. Det värsta är när allt på listan är avverkat. Då börjar skiten om igen.

Det är en vecka kvar på terminen. Många beställningar kvar att få in. Nästa vecka är det dags att ringa runt till företagen och ifrågasätta vart allt tar vägen. Säga åt dem att hålla på leveranserna till höstterminen. Men sedan är det semester. Jag ska börja med att vila. I alla fall efter att jag har plockat lite. Och städat lite. Och vikt lite.

Ni hör själva att det här med veckans lista. Det funkar inte. Det finns annat att göra. Jag tror inte jag behöver dra sakerna igen.

Vågskålen vägen över

Den senaste veckan har jag varit nere lite på avdelningarna. Lämnat min trygga punkt här uppe på den kalla tomma kontoret. För att möte det varma. Livliga. Och det har fått mig att inse något. Det har fått mig att väga över rätt ordentligt på vågskålen jag burit med mig det senaste året.


Nu ska jag göra det jag gör ett år till. Två terminer. Höst och vår. Det har jag redan lovat. Och kanske vet man inte helt säkert efter ett år. Det kanske är för kort tid. Men efter två år. Då kan ingen säga att jag inte testat.


När jag varit där nere på avdelningarna. Då ser jag miljöer. Jag ser material. Kollegor. Och så ser jag barn. Dessa härliga barn. När jag kommer in på den avdelningen jag för ett år sedan lämnade. Då kommer ett barn fram och kramas. Och sedan ett till. Plötsligt stod jag där i någon slags gruppkram med sju barn.


Jag gick vidare till grannavdelningen. Lämnade av lite saker och var på väg därifrån igen. Då hörde jag att en flicka där väntat hela dagen på att ge mig en kram. Lite blygt kommer hon ut ur ett rum. Avvaktande. När jag hukar mig ner så kommer hon fram med utsträckta armar. Där vägde vågskålen över. Ordentligt.


Nu sitter jag här uppe igen. Det är tyst och det är lugnt. Skönt ibland. Men jag saknar ändå farten. Jag saknar skratten. Jag saknar att se barnens utveckling genom åren som går. Ett år till ska jag ge det här. Det har utmanat mig något enormt. Men jag vet inte. Det är på något sätt inte rätt.

Veckans lista v.22

Veckans lista v. 22

Positivt just nu:

- Häggdoft 

 Känslan och doften av sommar. Magiskt.
- Värme
Plötsligt blev det 25grader varmt. Så jag har längtat.
- Nedräkning

Så var vi inne i juni. Plötsligt var det inte så många veckor kvar till semestern. 

- Winnerbäck

Det har varit Winnerbäckhumör senaste veckorna. För mycket tankar i huvudet. Jag är glad att han finns.

- Morgonjogg

- Morgonjoggens tid är nu. Så otroligt skönt att börja dagen i värme, sol och vid glittrande vatten.

Negativt just nu:

- Pollen 

Jag har tydligen gått och blivit känslig för pollen på äldre dag. Fruktansvärt onödigt.
 - Covid-19

Även om vi verkar ha passerat toppen är det lång väg kvar. Kämpa.

- Huvudet

Det har varit mycket tankar i huvudet senaste tiden. Mycket jobb. Mycket oklart.
- Kontorsjobb

Hur tänkte jag nu? Här sitter jag inne när det är varmt och gott ute.

- Socialt samspel

- Winnerbäckhumör och mycket i huvudet. Undviken gärna människor just nu.

Alla stjärnor i natten

I helgen såg jag på en film. En sån film som gör att det blir knäpptyst. En sån film som gör att den salta smaken långsamt möter läpparna. En sån film som får en att tänka. Reflektera. Minnas.


Jag ser på den. I början går det bra. Men efter en stund händer det något i mig. Min kropp reagerar på handlingen. Huvudet likaså. Jag blir tyst. Kroppen är spänd. Igenkänning. Ilska. Minnen. Och jag funderar på vad jag skulle ha gjort om det var jag som var i handlingen. Vad jag skulle ha gjort när det var jag. Skulle jag ha provat gruppmöten? Vem skulle jag samtala med? Hade jag någon?


Det här är en film på Netflix. Jag vet att jag under flera veckors tid har stannat till på den och tittat på trailern. Tänkt att den verkar okej. Men sedan bara bläddrat vidare. Hamnat på något annat. I helgen startade jag den ändå.
Filmen heter "Alla stjärnor i natten", eller "All the bright places" om man nu vill ha det på engelska.


Den handlar om att vara lite annorlunda. Om att inte bry sig om vad andra tycker. Om att leva med att andra tycker att man är konstig. Den handlar också om en flicka som bär på otroligt mycket sorg. Som har glömt bort att leva. Den handlar om kärlek. Om livet. Och om sorg. Två människor som bär på mycket historia. Men tillsammans hittar de små ljuspunkter på även de märkligaste ställena.


Pojken i filmen har det rörigt i huvudet. I perioder blir han deppig. Han försvinner bort. Både fysiskt och psykiskt. Det är så många tankar att de inte går att sortera. Det blir för rörigt i huvudet. Och jag känner med honom.


Igår började jag plocka saker hemma. Städa. Kunde inte vara stilla. Flickan från landet i norr frågade om det var mycket tankar i huvudet. Jag nickade. Plockade några saker till. Flydde in i duschen.
Det är mycket i huvudet nu. Jag försöker sortera. Och jag är glad att det finns filmer som den här. Filmer som är jobbiga att se. Som kan göra ont. Men det känns ändå bra. När jag fått lite distans till filmen. Nr lite tid har gått. När jag har reflekterat färdigt. När jag har sorterat färdigt tankarna. Då ska jag också försöka hitta de där ljuspunkterna. För jag vet att de finns där.

Veckans lista v.21

Veckans lista v. 21

Positivt just nu:

- Kortvecka

En dag föll plötsligt bort. Röd och fin.
- Löpning i regn
Jag blir så otroligt mycket mer motiverad av att springa i regn. Och när värmen är på väg blir det riktigt skönt.
- Vädret
Värmen är på väg. Knoppar. Grönt. Sol. Leenden.
- Förtroende

Att få extra förtroende boostar bra. Mer sånt.

- Prinsen

Han har fått tandställning och är så enormt peppad på den. Han vill ha den dygnet runt.

Negativt just nu:

- Covid - 19

Som sagt. Stående punkt. Men jag vill tro att det går åt rätt håll nu.
  - Barnplacering

Det var perfekt. Sedan slutade ett barn. Helt fel barn, rent placeringsmässigt. Suck.

- Restnoterat

Jag är otroligt less att saker blir restnoterade hela tiden. Jag har 74 beställningar som inte är kompletta. Det är rörigt just nu.
- Deadline

Inte deadline i sig. För det är en bra sak. Men att folk har svårt att hålla dem. 11:e maj är den 11:e maj. Inte den 22:a maj. Det är åt helvete för sent.

- Vädret

Det är inte bara fint väder. Förra helgen sprang jag i väg i solsken. Sedan kom hagel. Sedan sol. Och så snöblandat regn på det.

Sängläsning

Innan det är dags för barnen att lägga sig så samlas vi i vår stora säng för en lässtund. Den omtyckt. Av alla. Ibland läser vi kapitelbok. I bland läser Prinsen sin läxa för oss andra. Ibland blir det någon annan, kortare sagobok. Men det blir en skön stund för nedvarvning. En härlig stund tillsammans. Och så det där med språkutveckling och språkförståelse. Ni vet.


I veckan var det en kväll när Flickan från landet i norr var borta vid läggdags. Någon träning. Någon social tillställning. När tänderna var borstade. När pyjamasen var på. Då samlades vi i sängen. Jag bad lillen hoppa lite åt sidan. Tänkte att jag skulle placera mig i mitten så att båda såg bra i boken de valt. Han tittar på mig och säger:
- "Jag vet! Du ligger i mitten, då får vi båda mysa med dig!" Han lägger sitt huvud på min mage och uttrycker "Mmm… jag älskar dig!"


Och jag inser att det är precis såna där stunder som gör att allt det här tjafset och tjatandet. Allt jag behöver sucka över. Det är värt det. Varenda sekund är värt det när man får uppleva de här stunderna. Höra de där orden.

Förtroende

Jag fortsätter att sparka av mig täcket. Ytterligare en stor beställning skickades nyss iväg. Ytterligare en stor sten ramlade från mina axlar. Om det är så uttrycket går. Lite lättare blev det att andas i alla fall. I samma stund löstes ytterligare ett problem. Det är inte allt för många saker kvar nu. En stor beställning. Lite småsaker. Fem veckor.


Förr i tiden. När jag arbetade nere i storstan. Då hade jag ofta stort förtroende från min chef. Hon frågade ofta när det gälle personalplanering och liknande saker. Jag vet inte om jag bidrog med så mycket. Men det är skönt med förtroende.


Igår var jag på ett möte. Min mordutredning. Mitt barnplaceringsförslag. De köptes av alla avdelningar. En bit täcke gled av. Något som brukar diskuteras under ett långt möte tog nu 10 minuter. Snyggt!


Efter mötet kom chefen. Hon hade med sig personalplaceringen. Frågade om jag hade några idéer. Synpunkter. Förslag. Innan hon presenterade det för personalen. Och jag kastades tillbaka till det där lilla kontoret i en förort norr om Stockholm. Till en tid som känns som extremt länge sedan. Ett arbete som är likt det jag haft här uppe. Fast samtidigt så enormt olika. Jag kastades tillbaka till en bra tid. Turbulent tid. Till extremt många minnen. Jag kastades tillbaka till ett annat förtroende.


Nu kastar jag mig själv tillbaka. Till den här tiden. Behöver fokusera på uppgifterna. Måste bli klar. Måste fylla på med mera kaffe.

Veckans lista v.20

För en herrans massa år sedan hade jag något på den här sidan som hette "Veckans lista". Det är inte kärnfysik att försöka räkna ut vad det innebär. Sedan var det en paus med den och jag skulle bli påmind av alla miljoner läsare om att köra i gång igen efter sommaren. Det var alltså sommaren 2010. Kanske. Eller 2011. Jag tror ni har glömt att påminna mig. Faktiskt.

Jag läste lite gamla inlägg. Såg de här listorna. Och tänkte att det är en rätt rolig liten sammanfattning på läget. Att se så här i efterhand. Kanske gör jag ett försök igen. Kanske finns det tid till det just nu. Kanske startar jag om på nytt. 

Veckans lista v. 20

Positivt just nu:

- Sopade gator

Gatorna är sopade. Knopparna syns. Livet är på väg att återvända.
- Kvällsmöten
Inte kvällsmöten i sig. Så klart. Utan att slippa ha dem. Ny tjänst. Inga kvällsmöten. Score!
- Håkan
När man vaknar upp en fredag och Håkan har släppt ny musik. Kan omöjligtvis bli en dålig fredag.
- Schweizernöt

Satan. Hur många chokladkakor kan man äta i veckan?

- Listor

A och O här i livet. Vad skulle man ta sig till utan dem?

Negativt just nu:

- Covid - 19

Borde väl ändå vara någon sorts stående punkt ett bra tag framöver.
 - Förkylning

Tre veckor har den hållit på nu. Bryt ut eller dra åt helvete. Svårare är det inte.

- Kundtjänst 

Varje gång jag efterlyser en beställning får jag svaret att den skickades samma dag. Det var länge sedan jag slutade tro på det.
- Idrottsbrist

Det har inte varit en match på tv på hur länge som helst. Är det så här livet är om man skulle vara ointresserad av idrott?

- Gamla inlägg/Gammal liv

Jag läser om arbetsrelaterade saker. Uppgifter. Arbeten. Utflykter. Minnen. Herre gud vad jag saknar det där arbetet ändå.

Täcket glider av

Ni vet hur man ibland kan vakna upp och känna att det är en lite bättre dag. En lite ljusare dag. Där saker går lite enklare än annars. Lite lättsammare. Det är bra dagar.


I morse vaknade jag visserligen återigen med lätt huvudvärk. Vet inte hur många dagar i sträck jag haft det nu. Tre veckor utan träning. Tre veckor utan ett löpsteg. Det är vidrigt. Det är någonting konstigt i kroppen som inte vill försvinna. Eller bryta ut. Otroligt frustrerande. Alla de där intervallerna jag malde i vintras och början på våren. Som bortblåst.


Men förutom huvudvärken. Då var sinnet lite lättare i morse. Jag malde på bra med uppgifter på jobbet igår. När jag var i barngrupp var våren alltid tuff. Det var otroligt mycket att göra då. Det slutade alltid med att jag stod framåtlutad i hallen med stick i bröstet. Ni som vet. Ni vet.


När jag nu arbetar mera administrativt. Då är det på något sätt ändå mycket att göra på våren. Fast på ett annat sätt. Jag sitter med önskelistor och beställningar från sju olika enheter. Leta hållbara alternativ. Prisvärda. Jaga företag. Jag sitter med barnplaceringar till hösten. Jag sammanställer utvärderingar. Försöker avsluta en termin samtidigt som man startar upp en ny. Och precis som många andra så jagar jag mitt i allting handsprit, vinylhandskar och tvål. Något jag har full förståelse för. Men börjar bli sjukt less på.


Men igår fick jag mycket gjort. Det täcke av uppgifter som legat över mig gled undan en bit. En bra bit. Och det är få saker som är så befriande som att stryka saker på en lista. Visste ni inte det sedan tidigare. Så lever jag ofta mitt liv efter listor. Det borde fler göra. Listor är bra. Listor is da shit.


Idag är det fredag. Det är en solig morgon. Håkan släpper ny musik och som en tillfällighet hörde en gammal vän av sig i morse. Men det får bli en annan berättelse. Nu ska jag försöka få resten av täcket att glida av också. Dessvärre är det inte bara upp till mig. För att kunna beta av de sista uppgifterna är jag beroende av andra personer. Att även de gör sitt jobb. Att även de vill få bort sitt egna täcke.

Mordutredning

Jag har en mordutredning på väggen bakom mig. Det sitter papper uppsatta på vägen. Streck som dras mellan olika rader. Post-itlappar men olika namn på. Datum. Namn. Platser. Jag försöker se mönster och försöker se vart namnen ska placeras.


Det kan vara att jag har läst för många deckare. Att jag har sett för många filmer. Jag säger inte att det är så. Men det kan vara så.


På min utredning på väggen bakom mig är det egentligen inga misstänkta gärningsmän jag försöker knyta till ett brott. Det är namn på en massa barn. På en massa avdelningar. Det är födelsedatum. Inskolningsdatum. Önskemål om placering. Det är en stor röra av papper och pilar och gula lappar. Jag har arbetat med den här utredningen ett tag. Ibland tror jag att jag har fått allt på rätt plats. Men så droppar det in ett barn till som ska placeras någonstans. Och så får man börja om. Nästan.


Jag ska försöka få till rätt antal barn på avdelningarna. Inte speciellt svårt. Sedan ska det vara jämnt antal av varje årskull. Ungefär lika uppdelning av kön. Uppflyttningar från småbarnsavdelning till storbarnsavdelning. Få in syskon till samma avdelningar. Ungefär lika många inskolningar på avdelningarna. Inte för många olika inskolningsdatum. Sedan kommer eventuella anpassningar in. Ni hör. Det är inte bara att sätta ut barn hur som helst.


Igår fick jag en ny tanke. Nya lappar. Och så efter en stund kändes det som att allt föll på plats. Det där sista lilla problemet var löst. Hoppas jag.
Nästa vecka ska jag sitta med avdelningarna och presentera förslaget. Få höra deras åsikter och önskemål. De känner barnen bättre. För mig är de flesta bara ett namn och ett datum. Jag hoppas att de tycker jag har gjort ett bra jobb. Rätt tankar. Rätt placeringar. Så jag kan plocka ner mordutredningen från väggen. Arkivera. Gå vidare.

Kan inte stänga av

Jag går ofta och lägger mig rätt tidigt. Jag börjar faktiskt bli till åren. Ha! Men när klockan närmar sig 21.00 då är det helt slut på energi i kroppen. Och i huvudet. Jag tänker att det är dags att gå och ladda upp det där batteriet. Att det är en ny dag snart. Då behövs energin.


Så jag gör mig klar. Kryper ner under täcket. Ja. Lite halvt i alla fall. Det blir så varmt. Och så slår jag ihop mina ögon. Där ligger jag. På alla möjliga sätt. Klockan tickar. Jag tittar ut i mörkret. Klockan tickar. Jag försöker stänga av alla tankarna som går runt i huvudet. Klockan tickar. Jag byter ställning. Klockan tickar. Plötsligt har klockan slagit 23.00 och jag är fortfarande inte i närheten av att somna.


Så här ser det ut rätt ofta. Jag har så oerhört svårt att stänga av på kvällen. Det kan ta lång tid innan jag somnar och för varje minut som går blir jag mer stressad över att inte hinna sova tillräckligt. Jag vaknar trött. Så klart.


När jag ligger där i mörkret och blundar så går det runt alla möjliga tankar. Oftast är det saker jag ska behöva göra. Fixa lite där. Städa lite där. Plocka lite. Göra i ordning. Och så lite arbetsuppgifter. Och barntankar. Mitt i det hela går det runt någon låt i huvudet som jag inte kan släppa. Men vad jag än försöker med. Hur trött jag än är. Så går det inte att stänga av tankarna.


Just nu sitter jag på arbetet med en hel massa beställningar att göra. Men jag kan inte slutföra dem helt för att någon inte gör det den ska. Också för att måndag behöver bli tisdag. Och jag vet att i kväll. När ögonlocken sluts. Då kommer jag ligga där i mörkret och tankarna kommer att vandra hit. Till beställningen. Tankarna kommer också vandra till att jag inte har tränat på två veckor. Stressen över att formen långsamt försvinner. Det är så mycket tankar.

Klagosången ekar

Jag inser att det har varit allt för länge sedan jag har klagat på saker. Livet rullar på i vanlig fart. God morgon. Arbete. Träning. God natt. Ungefär så. Visserligen går det tydligen också något slags virus i världen. Men för tillfället är det rätt lugnt här. Min vardag rullar på som vanligt. Bara en del praktiska förändringar och beställningar att jaga.


Men tillbaka till klagandet. Klagosången. Den går så här: Det första. När saker är paketerade i kartonger eller påsar. De är placerade på hyllor för att alla lätt ska kunna se och ta det man behöver på arbetet. Man skulle kunna kalla det för en slags tysk ordning. Men. Tar man den sista varan ur lådan eller påsen. Då slänger man den. Svårare är det inte. Man låter den absolut inte så kvar. Tom. Och börjar öppna en ny undertiden. Spöstraff.


Jag är inte färdig med klagandet ännu. Några behöver tillrättavisas mer.


Får man ett sms på telefonen där en fråga ställs, får svar på frågan inom 30sekunder och får en motfråga. Då är det sunt förnuft att svara på den frågan direkt. Inte vänta tre dagar. Eller 43. Det är extremt störande. Och återigen. Spöstraff.


Nu låter det som att det här skulle vara någonting jag råkat ut för. Det är klart jag har. Och inte bara en gång. Precis nu sitter jag och väntar på ett svar på min motfråga i ett sms jag fick. Ett sms jag svarade på direkt. Jag har väntat i fem timmar snart. Fem timmar! (Spöstraff.)


Klagosången är över nu. I alla fall för stunden. Jag ska låta den ekande klagosången ebba ut. Innan jag tar sats för en ny.