Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Att känslorna skulle bubbla upp så här. Men det gör de.
För åtta år sedan började Prinsen på sin förskola. Det var en strulig inskolning. Men när allt hade landat har vi varit enormt nöjda med förskolan. Men verksamheten. Men pedagogerna. Prinsen växte. En lillebror kom. Minihoppet. Han var bara ett år när han skolades in. Jag minns det så väl. Han kunde inte ens gå. Och det kändes lite jobbigt att lämna honom på dagarna. Men även det gick bra.
Så rullade det på. Den där lilla blev stor. Han lärde sig snabbt att gå och plötsligt var han med i den där "5-års gruppen". Där de blivande skolbarnen är med. Skolansökningar skickades in. Överföringssamtal. Städa hylla. Allt gick så fort.
Jag har två dagar kvar att arbeta. Minihoppet har två dagar kvar på sin förskoletid. Och det känns så förjävla jobbigt. För mig. Och jag tror även han tycker det är lite jobbigt. Lämna tryggheten. Lämna de fantastiska pedagogerna.
Vi har nu haft våra barn där i åtta år. Åtta år av hämtningar och lämningar. Åtta år av dagliga samtal. Inte konstigt att tårarna samlas i ögonen. Inte konstigt att det är jobbigt att säga hej då. Framför allt när vi har varit så nöjda hela tiden.
I morse lämnade vi över en liten present. Tack för den här tiden. Minihoppet blev lite blank i ögonen. Flickan från landet i norr likaså. Jag knöt näven och var tyst.
Om sex veckor börjar nya kapitel i livet. Prinsen börjar fyran med en ny klass. Hur fan gick det till? Minihoppet börjar skolan. Jag själv börjar om i barngrupp. Det är stora förändringar för alla. Så klart kommer det bli bra till slut. Det är jag övertygad om Men det gör det inte mindre jobbigt att göra avslut och säga hej då. Så tack fantastiska förskola. Tack fantastiska pedagoger. Tack för en helt underbar tid våra barn har fått ha med er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar