I fredags var det planeringsdagar på förskolorna. Barnen fick stanna hemma. Eller följa med på diverse arbeten. Pedagoger satt uppkopplade och hade möten digitalt. Så som det har sett ut det senaste året.
På en förskola skulle det dock vara fysiskt möte. En kontroll av det nybyggda. Inspektion för garantin. Personer som har hand om el och ventilation. Om byggarbete och om fastighetsfrågor. Och så min chef.
Men nu frågade min chef om jag kunde gå dit i stället. Bara för att höra om det var något speciellt. Och hade det varit så hade det inte varit några problem. Så klart.
Nu satt vi alla i matsalen i en ring med flera meter mellan oss. Som det sett ut det senaste året. Och alla är tysta. De tittar på mig. De väntar på att jag ska starta och hålla i mötet. Paniken växer. Vad ska jag säga? Jag skulle bara vara här och lyssna. Det sa chefen. Nu sitter jag här som om jag skulle ha en samling med barn. Med skillnaden att de här barnen är skäggiga, leker med el och snusar.
Jag får ur mig något om att det inte finns något protokoll men alla vet vad de ska göra. Det verkar duga. De köper det. Och går i väg för att kolla sitt område. När de är klara rapporterar de till mig. Jag tar upp det personalen har undrat över.
Tre timmar senare lämnar den sista arbetaren. Jag gör samma sak. Tar helg. Glad över att jag klarade det. Även om jag bara skulle sitta där och lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar