Leva livet

Söndag kväll. Jag har försökt att fixa till mig lite. Rakat mig. Borstat tänderna ordentligt. Tandtråd. Ja, allt det där som tillhör en fysisk uppfräschning. För när det är söndag så mår jag ofta illa. Inte bara psykiskt illamående för att helgen är slut och arbetet ropar. Utan rent fysiskt. Idag var det huvudvärk. Illamående. Kräkning och yrsel. Kallsvettande. Lite mer än andra söndagar.

Men det är ofta så. På söndagar mår man illa. Lusten finns inte att hitta på något. Och det är synd egentligen. För det är en helt ledig dag. Det ska finnas massvis med saker att hitta på. Verkligen utnyttja dagen. Men inte jag. Jag mår illa i stället.

Men så kommer kvällen. Jag sitter i soffan och tänker att nu jävlar. I morgon är det måndag. Då ska jag vara på topp. Jag ska skratta och skämta. Jag ska vara glad och positiv. Jag ska fan i mig vara ett stort jävla solsken som inte går att få bort. Leva livet helt enkelt. Det ska väl inte vara så svårt?

Men så kommer måndagen. Och det är solskenet är lika bortblåst som sommaren. Alla mörka moln täcker det så det inte går att komma fram. Och jag vet inte riktigt varför.

Söndag kväll. Snart dags att gå och krypa ner under täcket. Jag tänker fortfarande att jag ska stiga upp och vara ett solsken. Att jag ska ta vara på dagen och leva livet. Kom igen nu. Inte fan ska det vara så svårt. Någon gång ska det gå. Kanske blir det i morgon. Kanske blir det inte fören på lördag. Jag vet inte. Jobba - springa - möte i morgon. Prognosen för solsken är fan inte bra.

Jag ska bli pappa!

Jag ska bli pappa. Har ni hört något så sjukt. Jag har självfallet vetat om det rätt länge nu. Men jag tänkte att det kanske är på tiden att säga det högt också. Jag menar. Nu när jag har smält det hela och insett att det faktiskt är så.

Men pappa. Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här hur häftigt som helst. Samtidigt som det är hur läskigt som helst. Hur gör man egentligen? Vad måste man köpa? Vad ska man göra? Jag kan ingenting. Även om jag arbetar med barn dagarna i enda. Att ta hand om 17 andras barn under dagarna är en sak. Att ta hand om sitt eget dygnet runt. Är satan så mycket svårare.

Jag går runt i affärer. Barnens hus till exempel. Det är som ett stort jävla virr-varr. Så mycket saker. Vad är viktigt? Vad är bra? Vad är bara dyrt och onödigt? Som det här med barnvagn. Inte bara kostar den en halv förmögenhet. Det ska vara "rätt" vagn också. Man ska på något sätt hitta den där vagnen som känns bra och är trygg och säker. Och det innan man ens har ett litet barn.

Det är enormt mycket tankar som dyker upp. Sjukt många. Men jag tar en i taget. Stapplar mig fram. Och där är ett par månader kvar. Böcker hinner läsas, även om jag inte direkt planerar att följa dem i så mycket, så ger de kanske lite tips i alla fall. Och när allt kommer omkring, så är det här med en bebis. Ett litet barn. Det mest fantastiska man kan få.

Medan jag väntar på att det ska bli december. Så tar jag lite fil. Och eftersom jag har hört att man ska ha saker på filen. Som nötter, müsli eller frukt så gör jag det. Men jag gör det på mitt sätt. Winegum och chokladbitar. Ha! Kanske är det just en sådan sak jag inte ska lära barnet.

Inskolning på engelska

Tillbaka på arbetet. Lagom roligt. Fast ändå skönt. Rutiner. Saker som upptar tankarna underdagarna. Och rörelse som får igång kroppen inför träningspasset. Alltsammans lika viktigt. Nästan.

Semestern. Eller det som skulle vara semester. Den drar vi ett sträck över. Den blev inte alls som vi tänkt utan kom i stället med tragisk bortgång av Flickan från landet i norr's far och med tårar. Tröst och kramar. Nu får det hela ta den tid det tar men det är skönt att låta tankarna uppfyllas med annat också.

Det sägs att det är bra att lära sig nya saker. Att utmanas. Nu när arbetet drar igång igen så står jag där kl. 09.30 och ska vara ultrapedagogisk. Vara social och glad på beställning. Med andra ord har jag en inskolning. Och det är här utmaningen kommer in. Det är ingen vanlig inskolning. Det är en inskolning på engelska.

Inför den första dagen tänkte jag lätta upp stämningen lite. Kanske köra med en skottsk eller irländsk dialekt. Kanske med australiensk. Men kom igen. Skulle jag våga det? Vad skulle den brittiska pappan säga? Eller hur hårt skulle han egentligen skratta?

Två dagar har gått och när flickan idag gick hem fick jag en kram av henne. Så jag kan inte påstå att det har gått dåligt. Redan andra dagen skickade jag iväg mamman. Både för att jag kände att det gick bra och för att det är lättare att prata engelska med flickan när inte föräldrarna står bredvid och skrattar så högt inombords.

Två dagar till den här veckan. Sen är det rast-vila. På stället. Precis som i militären. Jag tar rast i Mora. För att sen springa till Sälen. Vasastaffetten. Kan bli roligt. Rörigt. Men roligt.
För att sedan på måndag nästa vecka stå där på morgonen igen. Redo att prata engelska. På beställning. Att vara social och pedagigisk. På beställning. Shit. Vilken arbetsmiljö man har.

Historien om ett bröllop

Det är en lite rolig historia. Hur det kommer sig att jag ska på ett bröllop på lördag. Men jag tänkte såhär. Jag börjar från början. När jag börjar första klass och har en klasskamrat som heter Per. Per som kallas för Cherran. Eller Kärran. Vad vet jag hur det stavas, jag var sju år då.

I vilket fall som helst. Den där pojken och jag gick i samma klass tills vi började högstadiet. Då började han i 7A och jag i 7D. Under det sex åren i grundskolan umgicks vi inte direkt mycket. Lite fotboll på eftermiddagarna med de andra tuffa killarna. Ja, han hörde till de lite tuffare. Och jag, ja, det ska vi inte gå in på vilket gäng jag tillhörde.

Sen löpte åren på. Vi blev vuxna och jag träffade Flickan från landet i norr. Hon flyttade ner till storstan och hittade en lapp på lärarhögskolan ev en flicka som höll på att sätta ihop ett handbollslag. Flickan från landet i norr nappade och plötsligt spelades det handboll på lagom hög nivå.

Men nu kommer det roliga i historien. Den där flickan som satte ihop handbollslaget och Flickan från landet i norr blev vänner. Rikitgt bra vänner. Hade man gått kvar i lågstadiet hade man kunnat kalla det för bästisar.

Så följde jag med på en handbollsmatch. Satt där på bänken och hejade. Så kände jag igen en kille längre bort. Killen hette Per. Ni förstår sambandet här. Det visade sig att Flickan från landet i norrs bästis var sambo med Per. Min gamla klasskamrat. Det är lite komiskt.

Nu har ytterligare några år gått. Bästisen och Per ska gifta sig på lördag. Och jag kommer att närvara. Kanske inte för att jag och Per är nära vänner idag utan mest för att Flickan från landet i norr och hennes bästis är, ja, just bästisar. Inte kunde jag tro det för 24 år sedan. När jag som sjuåring traskade in i 1B's klassrum för första gången.

Qash is King.

Jag kanske ska nämna att vi har fått en ny kompis. Han heter Qashqai och kommer från Nissan familjen. Han är helt ny och luktar till och med sådär fräscht och nytt. Han kostade visserligen en hel del pengar. Men jag vill tro att det är värt det.

Nu står han där ute. På gatan. Givetvis står han närmast fönstret så vi kan ha uppsikt över honom. Man vill inte att någon ska nudda honom i onödan. Fettfläckar ni vet.


Det ska bli underbart att få åka upp till norr om några veckor. I en stor tyst och härlig bil. En snabbare och renare bil. Ingen ont om vår lilla franska silverpärla, den har skött sig prickfritt i alla dessa år. Men nu var det helt enkelt dags att förnya sig. Att skaffa lite mera plats för saker och ting.

Förresten har vi redan lyckats dra på oss den första bötern med nya bilen. Heja oss. Och vad gäller alla parkeringsvakter så kan det helt enkelt gå och dö. Det är inget personligt. De ska bara dö.

Elände på banken

Jag var på banken idag. Igen. Det var fjärde gången på väldigt kort tid. Allt började med ett enkelt lån som spårade ur totalt. Jag fick lån på dubbelt så mycket som jag skulle ha och ingen på banken visste vad de skulle göra och vem som egentligen hade betalt ut pengarna. Heja banken!

Idag var jag som sagt tillbaka där. Hamnade återigen vid ett skrivbord framför samma kvinna - förlåt, flicka, som senast. Hon kan inte vara många dagar över 18år. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle ta sig till med eländet och hade dessutom inte ens hand om bolån.

Hur som helst. Till slut, efter att ha dragit storyn om lånet för den 20:e gången på en vecka, så fixade hon till det. Med lite hjäp av en äldre väldigt bastant kvinna. De tyckte nästan lite synd om mig efter att ha sprungit in där på banken så ofta senaste tiden.

Den bastanta kvinnan gick iväg. Den bastanta kvinnan kom tillbaka. Med sig hade hon två biobiljetter jag skulle få som plåster på mina stora läckande ekonomiska sår. Givetvis läkte såren fint efter samtalen på banken. Antagligen hade det inte ett dugg att göra med biobiljetterna utan att de till slut lyckades fixa till det de fuckat upp senaste veckan. Så nu är ekonomin som den ska igen. På rätt plats, stark och växande. Precis som ekonomi ska vara.

När jag ett par timmar senare kom hem tittade jag på biobiljetterna. "Giltig t.o.m 2011-01-28". Jag vet inte vad jag ska säga. Ett halvår gamla biobiljetter fick jag. Tack för den. Tack så jävla mycket. Det värsta är att jag bara skrattar åt eländet. Och känner att det inte ens är värt att gå tillbaka ytterligare en gång. Man vill ju inte riskera att de faktiskt skulle göra något rätt.

Ännu en tandläkare

Tandläkarbesök idag. Skitkul. Verkligen. Jag har alltid hatat att gå till tandläkaren. I början mest för att det gör så förbannat ont när de drar runt och beter sig allmänt svinigt där inne i munnen. Och på senare år även för att de ska ha så onödigt mycket pengar för att vara sådär sviniga.

I vilket fall som helst. 30 år har gått. Och jag har haft ett litet hål. I en visdomstand. Kom igen. Det räknas bara som ett halvt hål. Om ens det. Jag borstar två gånger per dag och tycker själv att jag sköter allt exemplariskt.

Men min tandläkare. Hon är elak. Hon vill att jag ska komma dit hela tiden. Om hon fått välja så ska jag säkert gå en gång i veckan. Om inte mer. Jag tycker det räcker att gå en gång var femte år. På sin höjd.

Men idag. Hon kollar runt och tycker allting ser jättebra ut. Jag har verkligen skött borstning, tandtråd och munskölj som jag ska. Och man kan tycka att det ska vara bra så. Men icke.

Plötsligt plockar hon fram något rosa medel och smetar över tänderna. Och ha! Där har du missat borsta. Och där. Längst inne i munnen. Nästan nere i magsäcken. Blev det lite rosa, så där har du slarvat att borsta.

Kan hon inte bara säga att jag varit duktig och gjort det jag ska. Tycker hon gick för långt nu. Fan kvinna. Skärp dig. Jag borstar. Jag använder tandtråd. Jag använder bakteriedödande vätska som smakar skit och sprit på samma gång. Vad mer begär du?

Som tur var kunde hon snabbt ta bort det rosa medlet. För det hade väl ändå varit droppen. Att komma in på Ica med rosa tänder. Men då hade jag kanske fått vad jag förtjänat. Gå med skämsstruten. Så alla kan se. ha! Han har missat en liten liten fläck där bak. Längst nere i bagsäcken. Fy fan.

Snark

När jag var liten var jag alltid morgontrött och kvälspigg. Får jag för mig i alla fall. Minnena från barndommen är inte allt för tydliga. I tonåren, som minns lite klarare, var det likadant. Trött på morgonen. Pigg på kvällen.

Efter tonåren. Vad nu det kallas. Men säg så där kring 20-25 års ålder. Då var jag fortfarande morgontrött. Och fruktansvärt kvällspigg. Jag satt uppe hur länge som helst. Pratade i telefon. Satt framför datorn. Ja. Allt möjligt.

Nu är det annorlunda. Jag är fortfarande morgontrött. Förbannat morgontrött. Jag hatar morgonen. Helst av allt vill jag bara ta livet av morgonen och låta eftermiddagen börja dagen. Men jag antar att då blir eftermiddagen morgon och allt är precis som vanligt.

Men skillnaden är att jag inte är kvällspigg längre. Inte alls. Jag är så trött så trött. Senaste dagarna har jag somnat hela tiden. I söndags sov jag till 11. Elva timmars sömn. Jag sover sällan över kl. 9 annars. Senare på dagen somnade jag i solen ute i Vallentuna. Och på kvällen somnade jag i soffan framför fotbollen.

Samma sak igår. Jag höll på att somna på arbetet. Sittandes i gräset med barnen springandes runt mig. Sen somnade jag framför fotbollen igen. Innan jag stöp i sängen och slocknade.

Så jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag accepterar att jag inte är kvällspigg längre. Låt gå. Men att jag somnar så fort jag sitter still. Det känns inte riktigt okej. Men det är totalt 26 arbetsdagar kvar innan semestern. Innan jag får släppa allt föreståndararbete. Innan jag kan göra det jag aldrig gjorde i den där difusa åldern. Att sova. Men innan det. Då ska jag ta ett stort glad cola. Det piggar garanterat upp.

Göra saker före

Jag tänker på det där med att det finns en del att göra och ordna upp när nedräkningen till semestern är över och de lediga dagarna på riktigt infinner sig. Det känns inte riktigt bra. Inte riktigt rätt. För varför ska man spara allting tills det finns tid och man har lediga dagar? Då blir det inga lediga dagar, utan mest bara en massa saker som behöver göras och ordnas upp. Och plötsligt ska man börja arbeta igen.

Så jag tänker såhär. Jag ska göra allting innan semestern är här. Jovisst. Man arbetar inte alla 24 timmarna på dygnet. (Bara ca. 18 timmar) Så det finns massor av tid att göra sakerna på. Eller vänta. Jag måste träna också. Men i alla fall. Lite tid finns det allt. Om inte så finns det en lördag och söndag varje vecka. Och då satan ska det hända saker.

När nedräkningen sen är färdig så har jag en massa lediga dagar där jag kan göra absolut ingenting. (Förutom att träna). Jag är så förbannat tänkt. Ha! I alla fall ibland. Någon gång.

Dans med olika steg

Tomt blad framför mig. Fullt huvud. Egentligen ska det inte vara så svårt. Men vill man att orden ska dansa rätt så blir det svårt. Det blir som en sån där dans med svåra steg.

Jag har sprungit mitt första maraton nu. Jag är rätt grym. Absolut. 39km av ren njutning. Lätta och pigga ben. Löplust. Positiva känslor. Sen kom två tunga km. Inte överdrivet tunga. Men det kändes i benen att man sprungit 39km. Och plötsligt såg jag Borgen från 1912. Stockholm stadion. Inte illa. Drog av en 200m lång spurt och passerade 15-20 pers inne på stadion. In i mål. 3.11.25 på 42 195m. Heja mig för fan.

Nu är det gjort. Marathondebuten. Lagom nöjd med samtidigt stort revanchsug. Jag kunde bättre. Mycket bättre. Och det vill jag få ut. Det vill jag visa. Inte ska det vara så jävla svårt. Inte ska det bli en sådan komplicerad dans. Det ska vara en dans med lätta steg. Med pigga steg.

Nog om löpning. Jag kan ändå inte springa nu. Jag måste cykla. Tills foten läker. Vänsterfoten vill inte vara med längre. Den vill ha hälsporre. Det vill inte jag. Verkligen inte.

För övrigt tror jag att sommaren är här. Det tycker vi om. Sommar är bra. Och jag kan börja räkna ner dagarna. Eller i alla fall veckorna. Innan semestern är här. Det är mycket som ska göras då. Roliga och spännande saker. Saker som måste planeras och ordnas upp. Med det är lediga dagar. Och lediga dagar är alltid underbara. Då går det mesta lite lättare. Då blir dansen lättare.

Dansa din djävul

Jag sitter och ser en film. Det är verkligen inte ovanligt när det gäller mig. Jag ser mycket film. Kanske onödigt mycket film. Och serier. En massa serier också.
Just nu är det en äldre film som rullar. "Flashdance" från 1983. Kvaliteén är slående. Men det är något speciellt med filmer från 80-talet. De är mysiga på något sätt. Och ofta handlar de om ungdomar som har det svårt men kämpar sig fram i livet och lyckas. Eller så kanske det bara är såna filmer jag ser.

I vilket fall som helst dansas det i filmen. En hel massa. Både på skridskor och utan. En del dansar inne på klubbar som kanske inte är speciellt glamorösa. Andra tränar som bara den för att komma någonstans.

Och jag tänker. Att när jag får barn. Då skulle det barnet gärna få dansa. Hur mycket det vill. Vare sig det är en pojke eller en flicka. Helst inte inne på en sån där oglamorös klubb där män sitter och ser allmänt äckliga ut. Men dansa skulle de gärna få göra. Det verkar befrirande. På riktigt. Och jag antar att man får ut fruktansvärt mycket känslouttryck genom dansen.

Egentligen skulle de få göra vad som helst. Jag stöttar dem i vad som. Ja, förutom om de ska dansa på en sån där klubb. Bara de inte blir en "en i mängden". Med blonderat hår, likadana kläder som alla andra har och utan egen åsikt. Men som sagt, dans. Jo för fan.

En dröm om lycka

"Alla drömmer vi om lyckan, som om livet blivit fel." Så lyder underrubriken till den här sidan. Så säger Lars Winnerbäck. Men ofta upptäcker jag att det är svårt. Det är svårt att inte drömma om lyckan trots att livet man har egentligen är fantastiskt. Det är svårt att inte se allt det där bra man har utan bara drömmer om saker man inte har. Det är synd. Förbannat synd. Men så är det. Så underrubriken har rätt. Herr Winnebäck har rätt. Som alltid.

Det är nu två veckor kvar till maran. Det är vidrigt lite tid. Nu går det inte att rätta till någonting längre. Det är försent. Nu gäller det bara att hålla igång muskler och leder. Försöka hitta någon slags känsla och rytm. Försöka hitta tillbaka till något slags löparsug. Kanske försöka hitta den där lyckan som alla drömmer om.

Maran tar upp mycket av tankarna. Arbetet likaså. Kanske är det därför jag igår steg upp, satte mig framför datorn som vanligt på morgonen när jag gjort mig klar, och glömmer bort att jag ska åka till arbetet. Det kanske är därför jag missar avfarter jag tagit i flera års tid. Och det kanske är därför jag glömmer saker i bagageluckan när jag precis varit och handlat.

Det är som sagt fortsatt mycket där. Men om nio veckor är det semester. Om nio veckor är lyckan som jag drömt om här. Och sen kommer det en chef. Bara en sån sak. Då kan min kollega och jag sluta vara chefer. Även fast det är väldigt utmanande och lärorikt så sliter det. Förbannat mycket. Inte minst när den vanliga 100% tjänsten ska göras samtidigt.

Nog gnällt om det. Snart kommer lyckan. Snart kommer semestern. Snart kommer målgången på Stockholm Maraton. Hoppas jag. Och då kan jag verkligen sluta drömma om lycka. Då ska jag inse vad jag har.

En kväll på Hästen

I fredags var det dags att bli firad av kollegorna. Det var ett halvår sedan jag fyllde 30. Men vad säger man. Bättre sent än aldrig?
Det blev en trerätters på den lokala kvarterskrogen. Inget fancy. Men väldigt trevligt. Jag satt längst ut. Närmast fönstret. Fick födelsedags drink som smakade en blandning av ananas och sprit. Väldigt mycket sprit. Till förrätten drack jag pilsner. Till huvudrätten drack jag pilsner. Till efterrätten drack jag pilsner.

Sen drog hälften av kollegorna hem. Och jag gjorde mig beredd att göra samma sak. Men så gick jag förbi baren. Där stod en gammal vän. En riktigt gammal vän. Med sin lillebror och en annan bekant. Inte kunde jag åka hem nu?

Så jag stannade. Bjöd över dem till vårt bord som numera var halvtomt.Där satt vi. En timme. Två timmar. Tre timmar. Pratade gamla minnen. Om deras tre barn och om fotboll. Pilsner efter pilsner beställdes in. Och plötsligt var klockan 01.00 och stället stängde.

Jag satt där vid bordet medan vi pratade och insåg att det här var faktiskt riktigt trevligt. Riktigt jävla trevligt. Efter att ha blivit nekade inträde till ett annat närliggande hak, dit mina kollegor gått. Skakade vi hand och gick åt olika håll. Han till ett matställe. Jag till en taxi med en chaufför som skämdes för att han rökt första ciggaretten på ett halvår. Så kan det gå. En vanlig fredagskväll på kvarterskrogen.

26 dagar kvar

Jag har lämnat skogen i norrland och åter slagt mig ner i lägenheten 63 miljävlar söderut. Det känns sådär. För varje gång jag är däruppe så känner jag att jag trivs mer och mer. Även om jag ofta känner mig som en riktigt outsider. Jag passar egentligen inte in där. Jag har helt andra intressen och jag har helt andra kunskaper. Jag kan ingenting om bilar. Jag kan ingenting om hus. I stället kan jag saker om träning. Om pedagogik. Det är svårt att hänga med och passa in ibland.

I vilket fall som helst så blir det tomt att komma hem numera. Kanske är det känslan av vardag som slår en när man åter låser upp ytterdörren till lägenheten. En vardag som egentligen är helt okej. Men ack så förbannat krävande och jobbig ibland.

Nu har vi kommit in i maj. Det är härligt. Även om man snabbt blir bortskämd med värmen. En enda dag av lite kyligare väder och det börjar klagas. Det dras på täckjacka och man undrar om vintern är tillbaka. Givetvis är det inte så. Vintern har dragit åt helvete. I alla fall för ett tag. Det dröjer ett par månader till innan vintern kommer igen. Och det blir en vinter som aldrig förr.

Men allvarligt. Skit i vintern nu. Våren är här för att stanna ett par veckor. Innan sommaren tar över. Den orörda sommaren. Och precis i mellanskedet mellan våren och den orörda sommaren. Så kommer dagen D. Stockholm marathon. Shit. Jag är inte alls där jag vill vara med träningen och formen. Men så har jag också sjukt höga krav på mig själv. Precis som vanligt. 4.00 blev snabbt 3.45. Sen skulle 3.30 inte vara några problem. Nu ligger ribban på 3.20 och en bra dag kan det vara möjligt att gå under 3.10. 26 dagar kvar. Hur ska det sluta? 2.03.59 ligger världsrekordet på. Ha!

Men som sagt. Om 26 dagar står jag där i startfållan. Och det är i alla fall ett ställe jag känner att jag passar in på. Där jag vet vad allt handlar om. Vare sig jag springer på 2.03.59, 3.20 eller 4.00.

En välbehövlig paus

Jag tar en paus nu. Försöker för några dagar stänga av allt vad heter schemaläggning, vikarieproblem och heta diskussioner. Lönelappar och konflikter. Tankar om framtiden.
I stället sätter jag mig på ett flygplan. Bara en sådan sak. Ett jävla flygplan. Som kan krascha när som helst. Jag sätter mig på det för att flyga en timme norröver. Landa på Umeås flygplats och andas lite frisk luft.

Jag tar en paus från samma löparrundor och från matfunderingar. Från katter som väcker en och fäller hår. Från städning och räkningar. I stället får jag lite nygamla vägar att springa på. En ny backe som ska malas upp och ner. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Nya skogsstigar men samma mil.

Det ska bli skönt. Jag behöver det. Grilla lite gott. Baka lite egen pizza. Precis som varje år. Få höra hur mycket bättre Skellefteå var än Djurgården i år. Hur tung start Djurgården fått i Allsvenskan. Ha lite 60-års kalas. Men inte minst. Andas lite frisk luft och spendera långa dagar med Flickan från landet i norr.

Det blir bra dagar. Allt för få dagar. Men bra dagar. Och vem vet. I framtiden behöver de inte bli så få. Då är allt tvärtom. Då är dagarna nere i storstan allt för korta.

2011 - My God.

Det kanske skulle passa sig med ett par ord. Ord från en mörk soffa i ett mörkt rum. Det är tyst här. Lite svag musik kommer från TV-spelet. 0-0 mellan Colorado och San José. Mer spännande är det inte. Men det är två perioder kvar och mycket kan hända. Mycket kommer att hända.

Precis som under 2011. Det kommer vara ett år som går till historien. Mycket minnen. Både positiva och negativa. Som ni förstår kan jag inte säga allt. Inte just nu. Jag måste vänta ett tag. Bara ett litet tag till. Men jag kan säga en sak. En helt annan sak. Det ljusnar på arbetsfronten.

Under de senaste veckorna har jag fått en del jobberbjudanden. Både i Stockholmsområdet och från Umeå. Dessvärre har jag tackat nej till allihopa. Jag ser något intressant på min nuvarande plats. Jag vill vara med där. Bara ett lite tag till. Jag vill se hur det går. Om planerna lyckas och hur resultatat blir.

Idag intervjuade vi en chef. En blivande chef. För alla parter är positiva och jag antar att det bara är lite siffror det handlar om nu. Datum och löner. Men det är inte mitt område. Skönt ska det bli i alla fall. Riktigt sådär förbannat skönt. Att ha någon att vända sig till. Någon att bolla med och någon som styr.

Men det är bara en sak från 2011. Det säger jag bara. 2011. Vilket år. Och då ska vi egentligen inte tala om 2012. Hur coolt kommer inte det bli? Helvete. Ni hör bara hur positiv jag låter. Vad är det som händer? Och bara genom den positiva andan kommer jag givetvis demolera Colorado alldeles strax. Jag ska bara lägga i från mig pennan först. Eller. Ja. Ni förstår vad jag menar.

Vaknar med ett ryck

Jag vaknade i natt. Skrikandes. Med hög puls och svettig panna. Det är egentligen inget ovanligt. Det händer titt som tätt. Och jag brukar aldrig veta vad det är som rör sig i huvudet. Varför jag skriker till.

Medan jag väntade på att pulsen skulle lägga sig så funderade jag. Och lyckades faktiskt memorera lite av nattens tankar.

Jag var på arbetet. Med en gammal vän. Det är mörkt ute. Visade lite nya träningskläder. Plötsligt var det någon eller något som slog omkull mig. Jag for i backen och låg på rygg. Plötsligt ser jag ovanför mig två mörka gestalter. De ser mänskliga ut och sitter i mörkret under balkongen. Ögonen lyser och ser ner på mig. Jag försöker resa på mig med det går inte. Gestalterna börjar spotta på mig. Jag kan fortfarande inte resa mig. Det är som att jag sitter fast i tuggummi med hela kroppen. Min vän är plötsligt borta.

Jag försöker ropa: "Men kom då!" Men orden blir bara som en sörja i munnen. Ben och armar sitter fortfarande fast. Och det är där någonstans jag vaknar med ett ryck.

Jag ligger kvar i sängen. Halvvaken. Och funderar lite på vad det här kan betyda. Ofta kan jag drömma om att jag försöker göra saker men jag sitter fast. Ord och rörelser går inte att få till. Vad kan det betyda?

Kanske kan det vara så att jag har mycket i huvudet och i hjärtat som vill ut. Men som inte går att få ut. Som jag håller inne på. Kanske är det därför jag drömmer om att jag försöker få till saker som inte går. Jag hämmas av mig själv. Så måste det så klart vara. Jag har proffsanalyserat mig själv och mina drömmar. Bara sådär. På en fredagmorgon. Eller så är det något helt annat. Men någonting är det eftersom jag ofta har samma slags dröm fast i olika situationer.

Nu är det dags att åka till arbetet. Sista dagen på en tung vecka. Styrelsemöte till 21 igår. Personalmöte i tisdags. Det är mycket nu. Och så drar utvecklingssamtalen igång nästa vecka. Schema för påsklovet ska göras och lönerna ska in till lönedamen. Shit. Det är verkligen mycket nu.

Lotusdiagrammet

Jag börjar få in rutinen på arbetet nu. Inte på det där vanliga avdelningsarbetet. Det sitter i ryggmärgen sedan några år. Utan det där föreståndararbetet. Lönerna. Medlemsblad. Semesterlappar. Felanmälningar. Resursansökningar och verksamhetsberättelser. Allt som ska skrivas och sättas ihop. Och delas ut till höger och vänster.

Det är bara det där med schemaläggningen jag inte riktigt får ordning på. Det är svårt. Att ussla och få ihop vikarier utan att egentligen ha några att använda. Hur går det till? Än så länge har jag lyckats efter att ha dragit i ungefr en sådär 347 trådar. Men snart kommer påsklovet. Och med påsklovet kommer skärtorsdagen då många vill vara lediga. Och med det kommer. Ja, jag sitta i skiten.

Men jag jobbar på. Gick en på en förbannat bra föreläsning i Uppsala igår kväll. En föreläsning om nya löroplanen och hur man kan använda Lotusdiagrammet för att förenkla för personalen och förtydliga för föräldrarna. Riktigt bra. Riktigt användbart. Så jävla bra att jag redan började använda det idag.

Men samtidigt som det börjar sätta sig så kan jag inte undgå att längta och hoppas. Att det snart. En vacker dag. Ska dyka upp en ny föreståndare. En som kan leda och lyssna. En som kan handleda och komma med idéer. Eller. Egentligen vilken jävla föreståndare som helst. För så känns det i bland. Några tips?

Två månader senare

Och så plötsligt öppnade jag den här sidan. Och se. Inte fanns det några ord skrivna på nästan ett år. Eller i alla fall två månader. Det kanske är två månader som känts som ett år. Ja, någonting sånt måste det vara.

Och under två månader händer det givetvis en hel massa. Det har det gjort. Så klart. Men dessvärre kan jag inte ens skriva hälften av vad som hänt här. Ni vet. Offentligheten och allt det där.

Det jag däremot kan skriva. Det är att jag lever. I fall någon undrade. Ibland känns det som att dagarna är så fulla så att det knappt känns att jag lever. Dagar som är fulla med föreståndarsaker och heltidstjänsten i barngrupp. Utbildningar på specialpedagogiska skolmyndigheten och föreläsningar om nya läroplanen. Och om inte det var nog så maler jag mellan 8 och 13 mil varje vecka. Och snabbt går det numera. Jävligt snabbt.

För kanske är det just det som jag kan vara mest nöjd med. Att jag springer mycket och jag springer snabbt. Jag undrar om jag någonsin varit så här bra tränad. För en timme sedan avverkade jag exempelvis 9x1000m med 60'' vila på 3.20.59 i snitt. Det kanske inte säger någon ett skit. Men det är bra för att vara mig. Riktigt bra.

Och eftersom jag blickat två månader bakåt i tiden. Kanske jag ska blicka två månader fram också. Då står jag nämligen där. På startlinjen till det där förbannade marathonloppet. Utan att ha en aning om vad som egentligen väntar mig eller hur det ska gå. Förhoppningsvis går det snabbt. Precis som intervallerna i dag.

Nu har jag blickat både bakåt och frammåt. Nästa gång. Som förhoppningsvis inte är två månader fram i tiden. Kanske jag ska hålla mig till nutid. Det blir enklare så. För det som varit har varit. Så enkelt är det. Och den som säger så har förbannat rätt.

Helt otroligt

Den här veckan är nog bland det värsta jag varit med om. Ja. Nästan i alla fall. Dessvärre får jag inte skriva speciellt mycket om det. Ni vet. Tystnadsplikt och sådana saker. Men det är helt sjuka saker på arbetet. Saker man kan drömma mardrömmar om. Saker som gör att man ligger och skakar när man kommer hem. Ilska. Chock. Adrenalin. Samtal hit. Samtal dit. Och det kommer bara upp fler och fler saker. Och samtidigt faller fler och fler pusselbitar ner och hittar sin plats. Och det värsta av allt. Förutom att man som förskolepersonal är mitt i skiten. Är att det hela inte är över än. Inte alls.

Kanske ska jag försöka koppla i från tankarna från allt det där. Lättare sagt än gjort. Kom igen. Arbetsdagarna från hell. De hemsöker en dagarna i ända. 24/7 som man brukar säga.
I morgon ska jag och mina avdelningskollegor på utbildning. Hur man bemöter människor med synsvårigheter. Kan bli intressant. Och förbannat nödvändigt.

Snabbt vidare till andra spår. Andra tankar. Långt borta från de där arbetstankarna. Löpning. Det är förbannat roligt. Det är det faktiskt. Eller. Nu ljuger jag. Det är inte alltid det är roligt. Det kan vara helt vidrigt ibland. Det måste jag erkänna. Men nu är det 121 dagar kvar till marathondebuten. Jag får inte slappna av. I snitt runt 10 mil i veckan har jag malt. Känns riktigt jävla bra. Måste fortsätta så.

Och så tillbaka till arbetstankarna. Hur ska det hela gå egentligen? För alla inblandade. Oberoende av varandra. I dag högg det till ordentligt i bröstet. Mindre bra. Men jag får göra som en kollega uttryckte det: "Det är bara på't igen!"

Halv föreståndare

Vi efterlyser fortfarande en föreståndare. En boss. Någon att vända sig till. Någon som kan styra och ta tag i saker. Det har gått ett halvår utan någon direkt ledare. Och jag vet inte hur det brukar se ut på andra ställen. Men det känns helt oacceptabelt att arbeta under dessa förhållanden.

I början var det två stycken som tog på sig föreståndarens arbete. Så mycket det gick i alla fall. För det är inte så att man får mer tid att arbeta på. Nej då. Sin vanliga tjänst i barngruppen ska skötas samtidigt.
Men för en vecka sedan ville den ena kollegan inte mer. Hon avsade sig allt ansvar då hon inte skulle få så mycket pengar som hon ville ha för det. Och dagen efter kom ordförande fram till mig med en förfrågan. Givetvis sade jag ja. Utan att egentligen tänka mig för. Det bara kom. Så nu sitter jag här. Med min heltidstjänst och en halv föreståndartjänst. Spännande. Hm. Med samma arbetstid som jag alltid haft. Hur ska det gå ihop egentligen?

Jag gör så gott jag kan. Pussla ihop scheman och fixar vikarier. Gör i ordning lönelappar till löneansvarig och gör alla papper. Skriver medlemsblad och barnfritidlappar. Resurssök och samarbeta med styrelsen. Samt sätter ihop en grupp och bokar tider med de som söker föreståndartjänsten. Det är mycket. Helt klart. Jag undrar hur vår förra föreståndare fixade allting.

Och givetvis. Så händer det en hel del precis nu. Precis nu när vi inte har någon att vända oss till. När vi int ehar någon ledare eller ansvarig. Det är precis nu allting händer som inte har hänt de senaste åren. Varför precis just nu?

I vilket fall som helst. Jag känner att jag växer. För jag är förskollärare och känner mig manad att ta mer ansvar. So bring it! Jag tycker om att ta ansvar. Och jag växer enormt när någonting lyckas. Och misslyckas jag. Då blir jag förbannad. På mig själv. Och så blir jag liten som en liten skit.
Kommande vecka är det en hel del att stå i. Både i barngruppen och som föreståndare. Men tids nog. Så lämnar min kollega och jag över det där skrivbordet. Det där kontoret. Till en riktig föreståndare. Hoppas jag.

Tomteskägget

Jag tittar mig i spegeln och ser att skägget har vuxit till sig riktigt ordentligt. Det har fortfarande den där lätta röda nyansen nere vid hakan. Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Men så är det.

Jag tittar mig i spegeln och ser på det där skägget. Jag har inte rakat mig på flera veckor. Inte på hela året. Faktiskt. Men jag tycker att jag ser lite äldre ut i det. Lite manligare. Hm. Men sen kommer jag snabbt på det. Visst fan. Jag fyllde trettio för ett litet tag sedan. (Hur jag nu kan komma och glömma det.) Varför vill jag se äldre ut?

Givetvis ska jag plocka fram rakhyveln snabbare än snabbast. Så här kan det inte fortsätta.

Foten på rätt pedal

Efter dagens arbetsdag satte jag mig i bilen. Precis som vanligt. Jag var trött. Ordentligt trött. Ögonen sved och huvudet kändes tungt. Det blev allt för få timmar sömn under natten.

Efter bara några minuters åkande så känner jag hur ögonlocken börjar falla. Jag skakar lite på huvudet och piggnar till. En stund i alla fall. När jag närmar mig mitt andra hem. Gymet. Löpbandet. Så kommer jag förbi en brandstation. Vid brandstationen är det ett rödljus. En större korsning. Det är rött. Och två bilar står och väntar framför mig. Jag börjar sakta in för att ställa mig i kö och vänta på min tur.

Sekunderna senare vaknar jag till av ett ryck. Jag har somnat och tryckt ner foten på bromsen så bilen tvärstannar. Och så blir jag sådär klarvaken. Tänker att de var tur att foten redan var på bromsen och inte på gasen. Då hade jag varit i bakändan på den fina Audin framför mig. Det hade varit onödigt.

Klockan närmar sig 21. Kanske ska börja tänka på refrängen. På riktigt.

Ännu ett framtidsår

Tillbaka till livet. Tillbaka till vardagen. Det som alldeles nyss var så otroligt lugnt och skönt. Så varmt fast ändå förbannat kallt. Har nu bytts ut. Återgått. Till grå vardag. Sista dagen innan det var dags att hälsa på den där vardagen så kändes det rätt. Att komma tillbaka till rutiner och allt som hör till. Till det som får dagarna att flyta på och inte kännas allt för sega.

Men så när man väl är där. Då slår det en i ansiktet och man går ner för räkning på en gång. Det här var inte alls roligt. Det här med vardag och rutiner. Det är faktiskt bara skit. Nästan i alla fall.

Efter julafton i huset från förr så satte jag mig i bien. Fruktansvärt orolig över väder och väglag. Men jag tog mig upp. Alla de 70 milen. Förbi framtidsstaden och lite till. Jag snittade knappa 80km/tim. Körde nog bara om två bilar och en skadeskjuten lastbil på hela vägen. Annars flög bilar mest om mig. Fegade jag så pass mycket? Eller var jag kanske smart? Upp kom jag i alla fall. 90 minuter långsammare än vanligt. Och kanske är det huvudsaken.

Där uppe var det skönt. Tända brasor och gnistrande snö. Skönt de stunder man inte är ute och maler km. Men 21km i -17 är också en bedrift. I högt tempo dessutom. Det firades nyår. En pilsner öppnades och det gamla året kastades all världens väg. I stället välkomnades 2011. Ännu ett framtidsår. Och om jag tänker fram ett par månader. Så känns det som att det är det här året som ska bli vårt. Flickan från landet i norr och mitt. Det är nu det händer. Måste hände. Ska hända. Så trots att tiden går allt för fort. Trots att den gråa vardagen känns riktigt tung ibland. Så ser jag ljust på framtiden. Jag ser ljuset i tunneln. Så att säga. Och bara en sån sak. Kan få en att hålla huvudet över vattenytan.

Oroligt i lägret

Slutspurt. Jobba jobba jobba. Det är det enda som räknas. Och så träna. Det är förbannat viktigt det också. Hårt och mycket. Just det. Paketen också. De ska också fixas. Och bakningen. Den får vi inte glömma. Men annars är det nog ganska lugnt. Hm.

Jag vet inte vad det är med julen. Varje år kör man igång. Tänker att det är lugnt. Jag börjar i tid och försöker bli klar för att slippa stressa. Och så är jag plötsligt klar. Men inte fan släpper stressen för det. De två-tre sista dagarna är vidriga. Så mycket att pressa in som möjligt. Ingen vila. Ingen ro.

Men jag ska inte klaga. Egentligen. Det viktiga är klart. Igår bakade jag lite till. Ett tillägg till de sex sorterna jag redan hade klara. Föresten så blev det två tillägg. Nutellamuffins och pepparkaksmuffins med fluffglasyr. Inte illa.

Efter julen bär det upp till norrland igen. Det var länge sedan känns det som. Ska bli skönt. Men för första gången är jag orolig och nervös. Det brukar jag inte vara. Inte när det gäller bilkörning. Men i år. jag vet inte vad det är. Jag har kört i vidriga förhållanden tidigare. Men det är något i år. Något som oroar. Det hela känns fruktansvärt osäkert. Jag ska ta det lugnt. Starta tidigt och låta den lilla franska pärlan rulla på. Inte stressa upp. Sen är det bara att hoppas på det bästa.

Men innan det är dags att åka så är det visst julafton. Och så packa. Och baka. Och träna. Bli rik ( i år igen...) på uppesittarkvällen. Och just det. Jobba jobba jobba.

Luciamorgon

Luciamorgon. När man kommer ut ur porten står ljusen tända på rad. Nästan hela vägen till arbetsplatsen. Den är 15km från porten. Det blir många ljus. Men det är fint. En mysig morgon. Längst ner på gatan står det ett stort tält. Precis under den stora upplysta granen. I tältet serveras det kaffe, glögg och saffransbullar. Generöst.

Varje år tänker jag att jag ska stanna till där. Mingla lite och ta en kopp kaffe. Varje år sitter jag i en iskall fransk bil och åker förbi det där tältet. För kom igen. Hur ska jag kunna mingla och vara sådär trevlig på morgonen. Jag hatar världen på morgonen. Alla människor är mina värsta fienden. Så därför. Åker jag snällt förbi och ser på människorna med uppskattande blick.

Luciamorgon. 13 december. Julen ligger alldeles runt hörnet. Åtta gånger till behöver jag stiga upp för att gå ut genom porten och ner till den där kalla franska bilen. Åtta gånger till måste jag försöka stänga av den där förbannade väckarklockan. Åtta gånger till behöver jag hata hela världen. Bara åtta gånger till det här året.

Sen kommer det ett nytt år...

Jobba jobba jobba

Det blev inte en hel vecka med positiva saker. Egentligen handlar det inte om att jag inte hade positiva saker att plocka fram. Utan mera om att det inte finns tid till det. På de två senaste månaderna kanske jag har haft rast fem gånger. Mer är det inte. Rasterna används i stället till att göra saker jag inte hinner med under dagen. Då jag är i barngruppen.

Det letas resursstöd. Skrivs mail. Fixas med viktiga pärmar. Och det ena och det andra. Egentligen ska jag väl kanske inte hålla på så här. Men någonstans känns det ändå bäst. Om jag i stället låter det vara för att visa att vi faktiskt inte kan ta hand om en chefsposition samtidigt som vi har allt det vanliga. Så kommer jag ha det i huvudet hela tiden. Och det klarar jag inte. Jag måste göra sakerna på en gång.

Förra veckan kom en kollega till mig. Hon är erfaren och vis. Tyckte inte att jag skulle göra allt på min rast. Och det har hon som sagt rätt i. Hon hade för en massa år sedan gjort sådär. Samtidigt som det var väldigt mycket annat på hennes dåvaranda arbete. Och rätt som det var, över en natt. Så snuddade hon den där berömda väggen. Och det var just den. Vägghelvetet. Hon varnade mig för. Att jag kom allt närmare.

Givetvis så lyssnade jag inte. Varför ska jag göra det? Jag är väl knappast nära att springa in i en jävla vägg? Jag gör bara lite extra saker utöver mitt heltidsarbete. Folk som hittar av väggen gör nog betydligt mer saker än så. I stället fortsätter jag. Jobba jobba jobba. Det är det som räknas. Överallt. Förutom i det där förbannat tunna lönekuvertet.

Men jag försöker se framåt. Till våren. Till snöfria gator och blommande vitsippor. Till kontakt med mäklare och med växande magar. Till en nystart och nya barngrupper och kollegor. Till ett liv i norr. Om det bara kunde bli sommar snart.

Skratta med Elvis

Jag hörde en låt i morse. En riktigt fin låt. Och det var då det slog mig. Någonting positivt. Sådär direkt på morgonen. Något man kan tänka tillbaka på under dagen då allt känns tyngre. Något man kan le åt. Något som får en att dra på läpparna.

Det var Elvis låt. Elvis med Are you lonesome tonight. Ni vet, den där versionen från Las Vegas 1969. När han mitt i börjar skratta så härligt. Jag vet inte om det är tjejerna i kören som får honom att brista ut i skratt. Men när jag hörde den log jag. Det är den inverkan låten har på mig. Och jag känner direkt att den för någonting positivs med sig. En känsla. om jag ska försöka hålla kvar hela dagen.

Elvis Presley - Are you lonesome tonight (laughing version

Jag lever

Okej. Dag ett. Nu jävlar. Nu ska jag hitta något positivt att fokucera på. Klockan har inte hunnit bli så mycket. Men i och med datorn hemma som bara vill gå i viloläge när jag ska skriva så måste jag sätta mig här. På chefens kontor. Eller. Vi har ingen chef så det kanske inte ska kallas för det. Kontoret då, helt enkelt.

Jag funderar och funderar. Letar och letar. Men kommer inte på så mycket speciella händelser. Så i stället säger jag så här. Jag går ut hårt. Riktigt hårt. Med meningen: "Jag lever!"
För det kanske ändå är något positivt. Jag hade kunnat dö i natt. Varför vet jag inte. Men jag hade säkert kunnat det. Men det gjortde jag inte. Utan jag kunde vakna som vanligt och känna att jag lever.

Jag kan äta god mat. Jag kan träna. Jag kan vara med Flickan från landet i norr. Jag kan göra egentligen vad som helst. Just för att jag lever. Så det får bli dagens positiva sak. Livet. Kort och gott. Som sagt. Jag går ut förbannat hårt!

Sju positiva saker. Kanske.

Sprang och tänkte lite idag. Inget konstigt med det. Jag tänker så förbannat mycket när jag är ute och maler mina mil. Konstigt ibland hur mycket man hinner med att fundera ut. I vilket fall som helst. Idag. Då drog sig tankarna till att fokucera på de positiva sakerna. Det är svårt ibland. Men någonstans känns det som att helheten blir lite lättare då. De borde bli det. Hoppas jag.

Så jag kanske ska skriva en positiv sak varje dag. I alla fall under en vecka. Det kanske är att ta enormt mycket vatten över huvudet. Dränka sig själv utan att ha en chans. Men jag måste försöka. Givetvis börjar jag inte idag. För idag har det varit en skitdag.

Dålig sömn. En riktigt fuldag. Alldeles för kortklippt. En man kort på avdelningen utan vikarie. Fortsatt förkyld. Och så 12km med spik fallande från himlen rakt ner i ansiktet. Så ni förstår själva. Idag är fel dag att börja skriva något positivt. Helt jävla fel dag.

Ännu tyngre period

När jag kände att mörkret var som värst så blev det nästan helt bäcksvart. Det kom en fruktansvärt tråkigt besked från norr. En vidrig sjukdom. Och tårarna rann. I högre fart än vad blodet från armarna gjorde veckan innan.
Det har gått några dagar nu. Det hela har börjat sjunka in. Även om det fortfarande är fruktansvärt ledsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Men jag antar att det viktigaste är att bara finnas där.

Det är min sista vecka som "ung". Alldeles snart fyller jag trettio. Ni hör själva. Trettio bast. Shit. Nu är det över. Eller är det nu det hela börjar? Hela kalaset. Men barn och hus och framtid. Det är frst nu ingenting blir sig likt. Men kanske är det också just det som gör att det hela känns lite mörkare än vanligt. Jag hade ångest redan när jag fyllde tjugo. Jag ville inte bli äldre. Jag vill orka och jag vill vara pigg. Nu är jag snart trettio och då finns inte den orken. Vare sig jag springer 12 mil i veckan eller inte.

Men jag vill inte fokucera på min trettioårsdag. Den är skit. Jag vill undvika den. Om det bara gick på något sätt. I stället fokucerar jag på Flickan från landet i norr. Att hon ska känna sig bättre. Mindre ledsen. Jag vill vara nära och hålla om. Vill säga att allt kommer att bli bra. Fast jag vet inte. Sjukdomen är kanske för elak. Men jag hoppas hon känner att jag finns där. För det är väl ändå det viktigaste.

Mörka tankar kommer igen

Det är mycket nu. Mycket i huvudet. Mycket tidskrävande. Och mycket mörka tankar. Det var länge sedan sist. Länge sedan de där mörka tankarna dök upp i huvudet. Tankarna som egentligen är ostoppbara. Som gör att jag agerar utan att fundera på det. Förvandla psykisk smärta till fysisk. Och ser sen bara blodet rinna.

Men jag försöker strukturera. Jag gör så gott jag kan för att försöka få någon som helst ordning på tillvaron. Inte minst uppe i mitt huvud. En del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp. Men sen slår jag bara undan tanken och övertygar mig själv om att jag kan fixa själv.

Sedan chefen försvann på arbetet läggs väldigt mycket på oss pedagoger. En del hanterar det bra. Andra mindre bra. En del vill bara ha makt. Andra vill se till att skeppet flyter så gott det kan. Flyter gör det. Än så länge. Men vi skulle verkligen behöva en ledare nu. En boss. En big chief. För vi vet inte riktigt hur länge vi fixar det här. Och jag vet inte hur länge jag fixar det här. Jag måste sortera. Jag måste skriva listor. Jag måste få kontroll på mina tankar.

Nu sitter jag inne på kontoret. Det ständigt tomma kontoret. Regnet slår mot rutan. Och jag vill bara hem. Lägga mig under täcket och drömma mig bort. Till ljusare tider. Det vill säga framtiden. Det är en fin dröm. Kanske till och med den finaste. Det är en dröm, som inte innehåller rinnande blod.

Jag väntar på bokbussen

Förra veckan var det dags för bokbussen att komma till förskolan. Den kommer på en taskig tid, så det är inte alltid man hinner ta med sig några barn dit så de kan få välja lite böcker. Det här var ett sådant tillfälle där jag och en kollega från en annan avdelning fick gå ut själva till bussen.

Vi går ut men var sin pensionärsvagn. Ni vet. En sån där med hjul som man släpar efter sig. De var fulla med böcker. Bussen hade inte kommit än när vi står där vid parkeringen och väntar. Framför oss står det en lastbil. En ung kille hoppar ut och frågar om vi ska ut med någon bil från parkeringsplatserna bakom lastbilen.

Jag svarar: "Nej, vi väntar på bokbussen". Och i samma stund som jag säger det så inser jag hur fruktansvärt töntigt det lät. I klass med Baby i Dirty Dancing. När hon lagom smidigt säger "I carried a Watermelon". Ja, ni minns säkert. Men där står vi. Med pensionärsvagnarna och väntar på en jävla bokbuss. Och i den stunden. Så inser jag hur fruktansvärt pinsamt yrket kan vara ibland. Yrket. Eller jag. Det kan ju faktiskt vara så också.

Clarion - jo, vi tackar.

Förra julen fick Flickan från landet i norr och jag presentkort på en kryssning. Vi kom aldrig iväg och nu i höst och vinter visade det sig att helgerna var fullbokade. Är det inte arbete så är det konsert eller något liknande. Så vi drog in en chansning och lyckades byta ut presentkortet till en hotelvistelse på söder. På Clarion. Visserligen bara 20 minuters bilresa hemifrån, men det kan räcka. Skillnaden är enorm.

Fredagen efter arbetet åkte vi in. Checkade in och andades ut veckan på rummet. För att sen åka in till globen och gå på Mamma Mia. Bredvid mig satt Flickan från landet i norr och smidde planer på att bli musikalartist. Hon tränade ivrigt genom att sjunga med. Det är tur att hon ändå inte är dålig på att sjunga.

Tillbaka till hotellet och ner i den sköna sängen. Härliga täcken och lugn som sprider sig. För att några timmar senare vakna. Rulla ner till ett stort dukat frukostbord. Med allt (utom gröten!) man kunde önska sig. Till och med jag åt frukost. Lördagen spenderades i city. Shoppandes. 6.5 timmar sätter sig i benen. Verkligen. Så efter upppackandet av påsar. Så var det bara god middag som gällde. Bauer var stället där det efteråt skålades med fina drinkar.

Hela helgen blev riktigt bra. Det blev sådär mysigt på något sätt. Sitta och se på Flickan från landet i norr och återupptäcka vilken underbar människa hon är. Bara vi. Hålla hand och prata. Vara nära varandra. Det behövs i bland. Komma i från lägenhet och alla måsten. Känna att vi två är ett. Det är svårt när vardagen rullar på i högsta fart. Men vi hittar knepen. Det måste vi göra. Och att slippa behöva bry sig om städning, katter och matlagning ibland. Det gör förbannat gott.

Bra samtalsrespons

För en stund sedan hade jag ett utvecklingssamtal. Det var med både en mor och en far till en liten pojke. Jag var lite nervös inför samtalet, då föräldrarna har ett rykte att vara lite speciella. Väldigt trevliga. Men lite speciella.

Samtalet drog igång och det hela kändes faktiskt riktigt bra. Jag fick fram bra saker tyckte jag och kunde svara på föräldrarnas frågor på ett proffessionellt sätt. Efter knappa 25 minuter kom vi ut ur rummet. Jag började min arbetsdag. Föräldrarna åkte till sina arbeten och började sina.

Några dagar senare. När mamman kom och hämtade sin lilla pojke. Så komhon fram till mig. Hon berättade att de båda. Mamman och pappan. Var väldigt nöjda med samtalet. Det tyckte vi kom fram till mycket bra saker och att jag hade presenterad väldigt bra förslag till den individuella utvecklingsplanen. Hon ville att jag skulle veta det.

Sedan tog hon med sig sin lilla pojke. Och de gick hem. Kvar stod jag. Glad. Lycklig. Och kände att jag kanske inte är så jävla dålig på mitt yrke som det ibland känns som. Jag kanske kan någonting trots allt. I alla fall fick jag lite av den känslan. Just den stunden.

Svårt att slappna av

Senaste tiden har jag känt att det finns mycket att skriva om. Men hur noga jag än letat så har jag inte hittat ens en liten extra minut att sätta mig ner. Plocka fram datorn. Och skriva några rader. Det är först nu, trots att datorn varje halvminut, stänger av sig själv, jag kan sitta ner några minuter.

Senaste veckan har det varit möten, tandläkarbesök och handbollsträningar. Sena egna träningar och middagar. Fullt upp. Med andra ord. Arbetet går inte heller riktigt att släppa. Jag har fått stanna kvar lite efter arbetsdagens slut för att hinna med att skriva och göra det jag ska. I och med att chefen gick sin väg, så har hans arbete delats upp bland några i personalen. Två kollegor och jag har tagit en stor del av det. I mitt fall är det den administrativa delen. Jag fixar med pärmar, papper och saker som ska organisteras på kontoret. Papper som föräldrar ska fylla i och som inte var ordentligt gjorda.

Dessutom är jag med och föröker få igång internet på stället igen. Det har varit utslaget i några månader nu, och trots allt, är det rätt svårt att få iväg veckobrev och liknande utan internet. Men det börjar ljust nu.

Så, det är fullt upp. Huvudet är på helspänn. Även om alla mina utvecklingssamtal är klara för den här gången. Kroppen är spänd. Och det blir ännu svårare att slappna av. Men det finns väl något slut på det här också. Tids nog kommer det en ny chefen. Tids nog blir jag klar med allt organiserande. Tids nog kan jag åter slappna av igen.

Framtiden blåstes bort

Tanken var att jag skulle arbeta hårt den här veckan för att få slut på alla de där tankarna till helgen. En helg som ska spenderas inne i storstan på hotel. Musikal, shopping, god middag och mycket kyssar. Men som man säger. Det blir inte alltid som man tänkt.

Mitt sista samtal blev inställt. Så nu kan jag inte släppa dem helt för den här terminen. Sen packade vår nya chef ihop sina saker och gick. Han spenderade drygt två månader hos oss. Mycket som är oklart kring hans arbetsuppgifter, men nu är det så. Alltså står vi återigen utan någon chef och ledare. Vi får försöka leda stället tillsammans och hoppas vi får koll på alla punkter och uppgifter.

Och så slutligen. Flickan från landet gick och fick ett arbete. Helt suveränt på ett sätt. Hopplöst på ett annat. Stort grattis. Det var lite det vi ville. Men samtidigt känns det som att hela vår plan gällande framtiden blev som bortblåst. Jag som hade längtat. Jag som planerat och önskat. Drömt och längtat lite till. Nu känns det som om allt bara flyter omkring och att jag kommer att vara fast i den här lägenheten och på det där arbetet i flera år till. Det vill jag inte.

Så nu funderas det. Humöret är i botten och drömmen känns halvt krossad. Helgen som jag, som vi, längtat till så länge känns inte alls så rolig längre. Jag måste lösa det här. Jag måste hitta på en ny plan. En pan som kan fungera. Hur det ska bli med flytt, arbete och en liten nyfödd. Men jag vågar inte hoppas längre. Jag vågar inte drömma och längta längre. För jag vet inte när det kan bli av. Jag helt enkelt inte hur framtiden ser ut längre.

För mycket för en dag

Kanske är det en sån här dag där jag verkligen behöver skriva av mig. Släppa ut de argsinta demoner som ibland hoppar in i huvudet när saker inte riktigt blir som det är tänkt. Hade med andra ord inte den bästa dagen idag. Det pikades från kollegor. Det blev en strulig samling. Och jag kände mig kanske som världens sämsta pedagog och människa.

Nyss satt jag i duschen. I en halvtimme. Vattnet regnade varmt och skönt över huvudet. Och hur mycket jag än ville så kunde jag inte ställa mig upp. Jag kan inte påstå att det bara hade med skitdagen att göra. Utan 23 plågsamma km spelade också in. Samt de 81km jag sprungit de senaste fyra dagarna.

Nu ska jag snart ramla ner i sängen. Använda de sista krafterna till att dra täcket halvt över kroppen. Jag ska försöka att inte fundera så mycket över dagens händelser. Att jag inte ska ta allt så personligt. Hur jag ska göra för att få till en lugn och fin samling. Men ibland är det bara så förbannat svårt. När de små pikarna kommer. När kollegorna gör på andra sätt än vi bestämt. När det klagas och pratas i telefon. Ibland blir man bara uppgiven. Men nu var det väl så att jag inte skulle fundera så mycket på det.

Bortgång

När jag började i skolan fick jag en lärare som hetter Ingrid. Det var en bra lärare som lockade till lärande. Och allt sånt som en bra lärare ska. Även om jag gick hem efter skolavslutningen i ettan och undrade varför jag ska behöva gå ett år till i skolan.

När jag sedan började i fyran var det dags för en ny lärare. Den här hetter Ingegerd och kom från norrland. Övertorneo. Det berättade hon ack så många gånger. Den här läraren var inte som andra lärare. Hon var betydligt bättre. Hon skapade en fantastisk gemenskap i klassen och vi trivdes allihopa med varandra. Och med henne. Samtidigt som hon var vår lärare och lärde oss både det ena och det andra. Så var hon som en betydligt äldre kompis. Och hon hade ett enormt bra sammarbete med föräldrarna.

Jag kan komma ihåg saker som att vi slapp ha läxor en vecka för att vi behövde träna fotboll inför en av skolans fotbollstuneringar. Eller att hon samlade ihop en massa föräldrar som åkte med på klassresor. Eller att en dag så skulle vi dra ut och åka skidor i stället för att sitta i klassrummet. Spontan och vänlig.

Det är den här klassen jag kommer ihåg mest. Det är de här barnen. Eller de som var barn då och är gamla 30-åringar nu. Som jag har kontakt med. Deras föräldrar som fortfarande stannar upp och pratar när man träffas. Och det är den här läraren. Ingegerd Bergman. Som jag kommer ihåg mest. Jag gillade verkligen henne och vi har träffats flera gånger sedan åren där i början pånittiotalet. Och ibland funderar jag. Om det kanske redan var då. I slutet på lågstadiet. Mina tankar på att bli lärare skapades. Och var det så. Så är jag säker på att hon hade ett finger med i spelet.

Dessväre tog denna lärares liv plötsligt slut för ett kort tag sedan. Jag vet inte om hon var sjuk. Eller vad som hänt. Men jag vet att det är förbannat trist. Vila i frid Ingegerd. Jag vet att du är saknad. I alla fall av klass 4-6B. 1989-1992. Och säkerligen ett helt hav med barn och ungdomar till efter det.

Romanstisk samling

På samlingen i veckan släckte vi alla lamporna. Barnen satt i en ring på sina prickar. Mitt i ringen stod en liten lykta med ett tänt ljus. Det såg lite småmysigt ut och rätt behagligt för ögonen i höstrusket och efter en förmiddag med lysrör.

Efter samlingen gick barnen och satte sig på sina platser vid lunchbordet. Samtidigt kommer några äldre killar från den andra avdelningen in med vår matvagn. Två av de barnen kör förbi samlingsområdet med vagnen. Medan den tredje stannar till. Han tittar på ljuset. Och så tittar han på mig. Jag väntar mig någon slags föreläsning om att man måste blåsa ut ljusen när man går därifrån.

I stället säger han: "Vad romantisk samling ni haft!" Och så skuttar han glatt in på sin avdelning igen.

Mot närakuten

Senaste dagarna har jag haft ont i halsen. Ingen konstigt med det. Inget ovanligt. Men jag har bara väntat på resten. Ni vet. Feber. Ömhet i hela kroppen. Hosta och snuva. Men ingenting kommer. Idag kände jag att det blev värre. Kanske för att det var morgon. Eller så var jag bara jävligt less.

Efter påtryckningar av en kollega vid frukostbordet i morse så lyfte jag luren för att ringa närakuten. Hur löjligt låter inte det? Ringa närakuten när man har lite (mycket!) ont i halsen. På gräsen till patetiskt. I vilket fall som helst. Jag fick tid på en gång. Slängde mig i bilen och drog i väg till hospitalet. Väl där var det snabbt in för halsprov och sedan...ingenting. Jag fick vänta och vänta. Medan de halvdöda tanterna gick runt där inne i korridorerna. Döda i blicken och med en hastighet som får snigeln att vara snabb.

När jag väl får komma in till doktorn så sätter vi oss ner och jag får frågan: "Så, varför har du ont i halsen?". Vad är det för jävla fråga? Det är väl hon som ska berätta det för mig?
Efter många om och men. Samt ett stick i fingret. Så fick jag åka tillbaka till arbetet utan att ha någon halsfluss. Bra det. Men samtidigt så kanske det tar längre tid att bli av med skiten.

Så nu sitter jag här. I huset från förr. Och inväntar ett personalmöte. Lagom spännande. Det onda i halsen är kvar. Och det har spritt sig till ena örat. Jag pratar som i en bubbla. Hm. Jag vet inte vad jag har råkat ut för. Men vad det än kan vara. Så är det knappast allvarligt nog för att behöva ringa till ett ställe som heter "närakuten".

Samtalsdags

Det är snart dags för skägget att börja växa igen. Eller, växa gör det väl hela tiden. Konstigt det där. När man är liten vill man inget hellre än att få raka sig. Men sen. Ett antal år senare. Då vill man inte behöva raka sig. Det är mest bara extra arbete.

Nu är det dags för utvecklingssamtal. Skit också. Då är det samtidigt dags för samtalsskägg. Ingen rakning mellan första och sista samtalet. Det är ingen hemlighet att jag inte är något stort fan av samtalen. Jag har ångest inför varenda ett av dem. Att sitta där. Öga mot öga. Och prata. Kan man inte skicka lappar till varandra i stället?

Jag är förskollärare. Jag ska ta mer ansvar. Så jag har flest samtal. Inga konstigheter. På onsdag är det dags för det första. Gå ut hårt med allt som har varit bra och förbättrats sedan sist. För att sedan lite fint glida in på vad barnet behöver arbeta mer på. Så ser upplägget ut. Och sedan höra om det är något föräldern undrar eller vill ta upp. Samtidigt skriva ner utvecklingsplanen. Har jag tur så är det föräldrar som är nöjda och pratglada.

En gång kom jag in på ett samtal och frågade först hur föräldern tyckt det gått sedan inskolningen. Till svar fick jag ett lågt "hur tycker du?". Konstig känsla och jag fick leda hela samtalet.
En annan gång fick jag frågan: "Om du skulle sälja mitt barn, hur skulle du marknadsföra honom?" Vad är det för jävla fråga?

Så kanske är det lite komiskt det där med utvecklingssmtal. I alla fall i efterhand. Nu har jag någon timme att slå ihjäl innan jag ska ner och träna handbollstjejerna. Så vad passar inte bättre än att plocka fram de där tomma utvecklingsplanerna. Och börja skissa. Fundera och klura ut upplägg. Jag öppnar en burk cola. Och så kör vi.

Åldersångest

Nu är snart oktober här. Det innebär att det är mindre än två månader kvar av livet. Eller, tills jag fyller 30 alltså. Det är inte roligt. Inte någonstans. Redan när jag fyllde 20 började jag få ålderångest. Jag ville inte bli äldre. Men det handlade inte så mycket om att jag ville slippa rynkor, ruttet underhudsfett och en dålig pension. Det var något helt annat.

När jag var 20 var jag fortfarande en talang. Kanske var det dags för mig att verkligen ta ett steg vidare i utvecklingen vid den tiden. Men jag tror ändå att jag fortfarande räknades lite som en löpartalang. Och det ville jag förbli.
Att sedan båda hälsenorna skulle gå sönder. Vaderna strula gång på gång. Stressfraktur i framfoten, en hälsporre och ett trasigt knä skulle förstöra det roliga. Det hade jag inte riktigt med i kalkylen.

Men så gled jag runt på lärarhögskolan i stället. Jag och min gode vän Goebben. Han från blekinge. Vi var ett radarpar. Faktiskt. Unika egenarter. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Som handen i handsken och som osten på pizzan. Både på LHS och i Goebbens sällskap. När jag var 23 var jag färdig utbildad lärare. Från förskolan till klass tre. Samt idrottslärare på grundskolan. Jag tyckte att det var fan bra jobbat av mig. Och det var inte allt för många som var färdiga med sina utbildningar i den åldern. Inte i min kompiskrets i alla fall. Och jag ville verkligen inte åldras.

Det var sju år sedan. Jag låg långt fram. Nu är jag kvar på samma arbete som Goebben en gång tipsade mig om. Jag trivs okej där just nu. Men jag vill vidare. Till nya faser i livet. Till nya äventyr. Goebben har precis blivit pappa och det är kul. För honom. Grattis. Men jag då? Jag vill också bli det nu. Tyvärr måste jag lyssna på vad försäkringskassan har att säga. Åtta månader hit. Mammapenning dit. Bla bla bla. Jag står fast här just nu. Trampar och trampar på samma ställe. Klättrar på väggarna i en lagom fantastisk lägenhet.

Men det är inte det värsta. Lägenheten duger. Arbetet och kollegorna duger. Löpningen duger. Men det som är så förbannat fel. Det är att jag blir äldre. Två månader. Hör ni det? Två månader. Sen är jag 30. Trettio. Fan.

Slentriant

Helt ärligt. Jag är inte bra på det här. Jag kan nog inte blogga. Och det är säkert inte meningen att en sådan som jag egentligen ska göra det. Det kan ta flera år mellan inläggen. Den drivkraften jag en gång hade att vilja skriva. Att ha behov att skriva av mig. Finns helt enkelt inte just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som är intressant eller viktigt att förmedla.

Ibland slängs det upp en meningslös lista på bra och mindre bra saker som hänt den senaste veckan. Lagom upphettsande. Men jag kanske ska de bristen på saker att skriva på ett positivt sätt. Att jag helt enkelt inte behöver skriva av mig en massa tunga tankar. Jag är tillfreds med tillvaron och med hur saker går. Så kan det faktiskt vara.

Men det är lite trist. Jag vill skriva. Egentligen. Bara det att det inte finns så mycket att skriva om. Jag stiger upp. Är skitsur på morgonen som vanligt. Pussar Flickan från landet i norr hej då. Sätter mig i bilen och åker till arbetet. Där gör jag det jag ska och sen får jag åka hem. Om jag har tur. Stannar till på gymet eller sticker ut i skogen. Avverkar mina mil och försöker hitta någon ursäkt till att slippa äta mat. Sen är det dags att sätta sig i soffan några minuter innan duschen kallar. Tandborstning och så sova. Mer är det inte. Dag efter dag.

Och kanske är det inte så hemskt. Jag tycker ändå om rutiner. Jag behöver dem. Men någon dag. Lite då och då. Känns livet plötsligt sådär meningslöst och innehållsfattigt. Slentiant helt enkelt. Kanske är det just det jag behöver bli bättre på. Hitta de där små ljusglimtarna. Se det där lilla speciella. Och ta vara på dem. Eller helt enkelt skapa dem. Så blir livet lite mindre innehållsrikt. Och webbloggen. Den får också sin del.

Veckans lista v.38

Veckans lista v.38

Positivt:

- Valet

Fredrik och alliansen vann valet. Helt underbart!

Negativt:

- Valet

Sverigedemokraterna lyckades, kanske inte helt otippat, ta sig in i riksdagen.

Veckans lista v.36

Veckans lista v.36

Positivt:

-Storebror

Han sprang halvmaran i mitt namn. 1.18 och en fin placering. Jag avundas och jag imponeras. Gång på gång.

- Spotify

Vilken grej. Vilka godingar man kan hitta där. Och hur mycket tid man kan spenderadär inne.

-Träningen

Äntligen är det igång lite igen. Långsamt kan jag stegra träningsmängden igen. Hoppas bara senfästet håller nu.

-Toby Kieth

American ride. American soldier. Toby Kieth. Bra skit!

-Negativt:

- Sverigedemokraterna

Ord är väl kanske överflödiga. Men kom igen. Att förbjuda islam? Jo, just det.

-Tvätt

Att det är så svårt att boka tvättstugan i tid. I natt tvättade vi 24.00-03.00. Vilket jävla skämt.

- Mat

Sällan att jag är hungirg nu för tiden. Att laga mat är ett allt för stort projekt. Och dessutom kostar det en massa pengar. Tacka vet jag japanmix och cola.

-Passagerare

Jag antar att det har med mitt enorma kontrollbehov att göra. Men det är jobbigt att inte sitta bekom ratten. Allting känns plötsligt så farligt.

Veckans lista v.35

Veckans lista v.35

Positivt:

- Utgång med kollegorna

Det var faktiskt riktigt trevligt. Dessvärre, och det låter kanske konstigt, så ångrar jag att jag tog bilen dit. Annat blir det nästa gång. Jag lovar Maria.

-Hösten

Jag är redo. Jag vill ha dig nu. Ordentligt. Bring me the höst. Höst, med tända ljus och varma tröjor. Och värmande kramar.

-Valtest

Jag gjorde ett valtest. På Sveriges radio. (varsegod för reklamen) Nervös för att det skulle visa åt den röda sidan. men icke. Efter 50 frågor var det väldigt högt på alla de blåa.

- Renovering

Efter allt för många år. Kanske 30. Så har mina föräldrar renoverat vardagsrummet. Det behövdes. Och det blev riktigt bra. Kul för dem. När är det vår tur?

-Negativt:

- Huvudvärk

Huvudvärken ligger längst bak i huvudet. I flera dagar. Den vill liksom inte riktigt släppa taget om mig.

- Överkörd sexbarns mamma

Att gräla med sin fru är en sak. Men måste man köra över kärringen, backa, och köra över henne igen för det? Hur illa kan ett äktenskap vara?

-Försäkringskassan

Vi har inga barn. Men har redan börjar irritera oss på FK. Informationen är flummig och otydlig. Suck. Aldrig får man någon ordning på planerna.

- Frisörkärringen

Jag klippte mig i lördags. På det vanliga stället. Men hos en ny frisörska. En tyska. Som inte riktigt förstod vad hon skulle göra. Ja, det är tur att man kan rädda det mesta med lite vax.

Kära Peter

Idag kunde man återigen läsa om Peter Forsbergs fot. Nu var det ett tag sedan, men det har ändå varit sommar ett litet tag nu. Så kanske var det dags. Så här någon vecka innan elitseriepremiären.

Han meddelade den här gången att foten inte känns okej. Vilket chock! Eller inte. Men han tänkte inte ge upp för det. Inte ännu. Det blir inget spel i modo i vinter. Utan han ska prova lite saker till först med foten. Dessutom bor han mer i Stockholm än i Ö-vik numera. Och här nere finns ändå AIK och Djurgården i elitersien. Djurgården. Precis.

Kommentarerna under artikeln haglade. Många tyckte han var patetisk och ska lägga av. Ge upp. Skita i det där och bara golfa och fiska. Så har jag också tyckt en gång i tiden. Men jag har tänkt lite. Jag har fått lite förståelse. Och jag har ändrat mig. Big time.

För varför ska han sluta? Han älskar det han gör. Han har inte fått avsluta på sitt egna sätt. Han visar ett enormt hjärta för sin idrott. Och det inspirerar. Det borde skapa mer förståelse. Och det är fan grymt. Jag har känt på samma sätt med mina hälsenor. Och det är inte roligt. Inte någonstans. Inte alls på samma nivå. Men i alla fall. Ingen ska behöva sluta med det den älskar bara för att kroppen säger det.

Så jag måste säga att jag håller på Peter. På Mr. Foppa. Hatten av. Få till det här nu. Fixa foten och gör det du ska. Plocka poängen. Skapa rubriker. Och lägg av sen för att du själv vill. Inte för att du måste. Det är dina vilkor som ska räknas. Kör hårt. Och kom tillbaka. Och by the way. Glöm inte att Djurgården ligger här nere i Stockholm.

Vinden ska vända

Det har varit några tunga dagar nu. Dagar där det känns som att det blåser motvind utan att man känner vinden i ansiktet. Men det har påverkat humöret. Lusten. Glädjen och skratten. Det kanske är för att vardagen är tillbaka på riktigt. I början var det skönt att komma in i rutiner. Nu är det bara vardag vart man än vänder sig. Det finns ingen återvändå längre.

Men att jobba gör egentligen ingenting. Jag har ändå valt yrket av en anledning. Sen om jag egentligen passar till yrket. Det är en annan sak. Ibland vill jag tro det. Ibland skrattar jag det där jävla yrkesvalet i ansiktet. Och givetvis skrattar det tillbaka och vinner i längden. Skit också.

Sen har jag inte fått ta ett enda litet löpsteg på mer än två veckor. Det påverkar. Mer än folk tror. Är man van att få renasa huvud och få ta ut sig 80-10 mil i veckan. Så är känslan att bara komma hem och sitta i soffan ingen festkänsla. Men idag. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att ge mig ut i skogen. 3km fick jag ihop totalt. Ni hör själva hur patetiskt det är. 3km. Kom igen. Jag gör mer än så i sömnen.

Till råga påallt dök en förkylning upp i söndags. Huvudvärk. Snuva. Hosta. Och tendens till feber. Lagom roligt. Och så klart när en man är sjuk så är han döende. Så är det. Men med lite tabletter så går det att ta sig igenom dagarna ändå. Även om det kanske inte alltid är det bästa sättet.

Men 3km blev det idag. Trots lite förkylning. Skit i den. Det är hälsenefästet som är viktigt. Och det kändes inte alls idag. Och det är positivt. Även om ett pass på 3km knappast visar på om den är okej eller inte. Men det är ett steg i rätt riktning. Eller. 3km i rätt riktning.

Jag får fortsätta från här. Ta en dag i taget. Stiga upp. Frysa på väg till bilen. Köra omvägarna till arbetet. Köra det jag ska där. Och hoppas på att senan håller även kommande pass. Mer finns inte att göra. Tids nog vänder det. Och samma sak gäller nog Flickan från landet i norr. Ny kurs. Framtidsdrömmar. Mycket i huvudet. Och sådessa oförståliga fuldagar. Jag hoppas det vänder även för henne. Det borde det. För vinden brukar vända. Det säger i alla fall Petter. Och då är det väl så.

Veckans lista v.34

Veckans lista v.34

Positivt:

-Rudisha
Klart killen får stå kvar. Ytterligare ett magnifikt lopp. Ännu ett rekord. 1.41.01!
- Hösten

Vi har en riktigt trevlig höst framför oss. Konserter. Musikaler. Hotellvistelser. Det kan bli mysigt.

- TV-tablån

Nu börjar det arta sig. Fantastiska program som Idol, ensam mamma söker och lyxfällan börjar igen. Och på det en massa serier. Ha! Nu finns det hjärndöd tv att se på igen.

- Barngruppen

Vi har en fruktansvärt trevlig barngrupp på arbetet. Lugn och stillsam. Och villig att pyssla och gå ut. Nästan för bra för att vara sant. Dessutom sex halvtidsbarn som är lediga måndag och fredag.

Negativt:

- Förkylning

När en kille är förkyld så håller han på att dö, sägs det. Det är nog lite så.

- Drömmar

Ibland känns framtidsdrömmarna bara så fruktansvärt svåra att uppnä. Jag vet inte hur allt ska gå ihop.

-S.A.T.S

Deras reklam på televisionen innehåller en massa tränande männsikor. Varenda en av dem är väldigt vältränad. Får inte otränade och överviktiga träna på S.A.T.S?

- Stelhet

Jag var på en tillställning i lördags. Med kostym och allt. Och jag kände stelheten komma krypande tidigt. Obekväm satt jag där utan att känna någon. Trevlig tillställning. Men obekvämt.

Med hjärtat i halsgropen

Flickan från landet i norr var ute på festligheter igår. Något med sitt Vasa-sällskap. Själv tittade jag på fotboll. Ellos-Napoli. Kvalitén lyste med sig frånvaro och intresset brann lagom starkt.

I vilket fall som helst. När jag vaknade till vid 03-tiden låg jag fortfarande ensam i sängen. På telefonen stod det att Flickan från landet i norr skulle sova hos en kompis om det blev för sent. Jag antog att det skulle bli så.

En stund senare sov jag gott igen. Började drömma. Och bara en sån sak är ovanligt för mig. Men nu drömde jag. Och jag drömde att Flickan från landet i norr låg bredvid mig i sängen. Hon hade kommit hem efter festligheten och sov här i tryggheten.
Plötsligt drogs ytterdörrshantaget ner och dörren öppnades. Jag fick panik. Vaknade med ett ryck och pulsen i 250. Jag visste att dörren var olåst, men nu hade väl Flickan från landet i norr redan kommit hem. Hon låg ju här bredvid mig. Vem tog sig in nu? Är det dags att slåss?

Men sen märker jag det odramatiska i det hela. Hon ligger ju inte alls bredvid mig. Det var bara en dröm. Det är först nu hon kommer hem. Pulsen börjar lägga sig. Flickan från landet likaså. Och ögonen faller ihop igen och försvinner.

Veckans lista v.33

Någon poängterade att det inte dök upp någon lista förra veckan. Någon poängterade att klockan närmar sig tolv och det fanns ingen lista för den här veckan heller. Jag antar att den någon har rätt. Och att jag kanske göra något åt saken. Here goes...

Veckans lista v.33

Positivt:
-Rudisha

1.41.09. Jag visste att rekordet skulle slås den här säsongen. Och jag fick rätt. Men det är inte mig vi ska hylla nu. Utan den ya världsrekordhållaren på 800m. Helt galet bra!

-Alliansen

Valet närmar sig och Sifo spottar ut analyser i ett. Tydligen går det bra för alliansen. Och det tycker vi om.

-Arbetet

Jag vet. Att arbetet någon gång skulle hamna på positivt känns otippat. Men det känns faktiskt riktigt bra just nu. Även om det bara gått en vecka efter semestern.

- Djurgården

Jag får passa på nu. Två raka vinster. Idag 2-0 mot götet. Nu blickar vi uppåt i tabellen. Full fart framåt!

Negativt:

-P-vakter

Nackskott ska de jävlarna ha. Åkte visst på en böter medan bilen var inlämnad på verkstaden. Hyggligt. Verkligen.

-Ekonomin

Inte ovanligt så här efter semestern. Att äta ute sex av sju dagar första semesterveckan. 17.000:- för lite nya bildelar. Det svider ordentligt på kontot.

- Framtidstro

Kommer allt verkligen klaffa till årsskiftet. Hus. Arbete. Nytt liv. Allt det där. Ibland tvekar man. Och viljan är enorm. Men jag jobbar vidare på det.

-Midnattsloppet

Jävla skittävling. Idioter som står i fel startgrupper. Hälsenejävel. Inte många rätt den kvällen.

Annorlunda inskolning

Klockan har precis tagit det där steget över till en ny dag. Senaste tiden har just denpasseringen sällan upplevts i vaket tillstånd. Ögonen svider och vill slås igen långt innan dess. Annat var det för ett antal år sedan. Då började kvällen just vid den nämnda passeringen. Ögonen var öppna och sinnet klart. Colan stod bredvid datorn och snusdosan låg där. Det fanns så mycket vettigt att göra. Eller. Vettigt och vettigt. Det ansåg jag då i alla fall.

Men som sagt. Det har nu gått och blivit lördag och helgen är i gång. Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Och jag känner mig ändå rätt nöjd. Det har varit roligt att börja arbeta igen. Inte illa att känna så. Bättre blir det nästan när jag kan säga att jag har haft en inskolning den här veckan också. En lite annorlunda inskolning.

Jag kan inte gå in på detaljer gällande den. Men omständigheterna kring barnen är speciella. Men det har gått bra. Riktigt bra. Jag har fått bra kontakt med barnet och han har frågat hemma varje morgon om jag ska vara där nästa dag. Jag får se det som en liten ego-boost.

Han har tagit steg som föräldrarna verkligen inte trodde han skulle göra. De har varit fruktansvärt nervösa och orliga. Men är just nu mest lyckliga. Allt har gått så mycket över förväntan. Vilket kanske gör att jag kan le lite extra också. Åter igen. Ego-boost.

Det är en vecka kvar av inskolningen. Men jag känner ingen oro. Det kommer att gå fint. Alldeles utmärkt. Det är jag övertygad om. Så det har varit en bra vecka. Ur arbetssynpunkt i alla fall.
Om man sen ska se livet ur alla möjliga synvinklar. Så kan man bara undra om jag tycker det är så förbannat roligt att sätta sig på en motionscykel varje dag efter arbetet. Trampa på tills det simmar runt en stor pöl av svett inne på gymet. Under mitt cykelstyre. Senast drog sig pölen hela vägen över till grannens cykel. Jag skäms lite.

Tyvärr får jag sitta kvar på den där cykeln några dagar till. Kanske någon vecka till och med. Tills jag anser att senfästet läkt ordentligt och det åter igen blir dags att dra på sig skorna och sticka ut på vägarna och mala kilometrar. Fantastiska kilometrar. Hösten närmar sig. Om den nu inte redan är här. Och det finns ingen bättre tid för löpning. Så enkelt är det.

Men vara sig jag får springa eller cykla. Så börjar nu ögonen svida lite för mycket. Klockan har tickat på några minutrar till sen jag började skriva. Och sängen står i det andra rummet och ropar. Jag antar att det är bäst att lyssna. God natt.

Sikta högt

Fredag. Fyra veckors ledighet från arebetet är över. Nu återstår bara en helg. En sån där vanlig helg. Som man alltid har. Året om. Men det känns okej. Faktiskt. De senaste dagarna har jag känt att det ska bli lite roligt att komma igång. Det finns lite motivation där inne någonstans. Och dessutom. Hur underbart är det inte att komma in i vardagsrutiner igen? Jag behöver rutiner. Det är så jag fungerar.

Det är nya barn. Nya föräldrar. Uppflyttade från den minsta avdelningen. Jag tror det blir en bra barngrupp. Lugnare än den jag hade senast. En del stunder förstod jag inte hur vi klarade det. Men det gjorde vi. Mina kollegor och jag.

På kontoret sitter en ny chef. En manlig sådan. Jag tror det blir bra också. I vilket fall som helst måste man ge det en chans. Det måste vi alla. Så om två dagar. Då är jag tillbaka till det gamla vanliga. Fast det är nytt. Så att säga.

Men innan dess. Ska jag mäkta med en tävlingscomeback. Tre och ett halvt år sedan ungefär. Då stod jag senast på en startlinje för att prestera. Då stannade jag flera gånger för att jag blev rädd att bli trött. Det får inte hända i morgon. Det ska inte hända. 10km har jag framför mig. Och just nu. Med tanke på hälsenestrulet jag haft senaste veckorna så är jag nästan nöjd att bara kunna stå där på startlinjen. 3.50/km är målfarten. Kanske lite väl högt upplaggd ribba. Man vad fan. Sikta mot stjärnorna och landa på molnen. Eller hur är det man brukar säga? Eller är det sikta mot solen och landa på stjärnorna? Jaja. Sikta högt är det i alla fall.

Veckans lista v.31

Veckans lista v.31

Positivt:

- Semester
Sista veckan. Och trots att det ska bli skönt att komma in i rutinerna igen så är det skönt att vara ledig. Jävligt skönt.
- Sim EM
En vecka utan någon idrott på tv. Men nu drar sim-EM igångoch då är det bara att bänka sig och hoppas påett bättre svenskt mästerskap än friidrottarna lyckades med.
- Herr Winnerbäck
Trots ösregnet och konstant kroppsvärme på 10 grader så var det värt det. Winnerbäck är kung och allt annat man kan vara. Han är helt enkelt bäst.
- DN Galan
Seger för Tyson Gay. Och Rimmer knäcker nästan polacken. Det var en riktigt fin afton där på stadion. För att inte tala om norska hinderlöperskan.

Negativt:

- Hälsenan
Nu börjar neder fästet påhöger hälsena ömma också. Två veckor innan tävling. Förbannat dålig tajming.
- Matlagning
Varför är det så svårt en del perioder. Inte minst när man har mest tid. Det är inte roligt att ställa sig i köket. Det finns inget som känns lockande i matväg.
- Vädret
Det blev inte så fint semesterväder. Rgen och moln, det var mest det som dök upp på himlen under de fyra veckorna jag kunde ta det lugnt.
- Funktionärsarbete
Stå en hel dag. Från kl 9.00 till 19.00 och lysfta upp en jävla stavhoppasribba. Roligare saker kan man göra med sitt liv.

Vad hände egentligen nu?

Jag satt just och såg på filmen "Linas kvällsbok". Fråga mig inte varför. För det har jag ingen som helst aning om. Men det blev så nu. Och det värsta av allt. Förutom att jag verkligen satt och såg på den. Var att den berörde.

Det är ingen topp film. Inte på långa vägar. Men det kanske inte gör något. För den berör ändå. Jag funderar. Men jag kan inte heller komma på vad det är som berör. Och vad som blir berört. Om man nu säger så. Kanske är det för att det finns hopp. Att det finns tomåringar som vågar. Dessutom dyker en fantastisk låt upp lite här. Och lite där. Otis Redding's - "I've been loving you too long (to stop now)"

Det är en flicka. En 15 årig flicka som kanske inte är så nöjd med sin tillvaro. Det är de vanliga fjortisfesterna och allt som hör till. Man ska leva upp till en viss status och man ska vara häftig. Man ska tycka om rätt killar och gå så långt som andra tycker. Farligt att vara sig själv. Men det är kanske här det händer. För plötsligt så kommer hon på sig själv. Hon tar steget. Hon vågar verkligen ta steget. Och skita i vad de andra tycker. Hon går sin egen väg och. Och visst fan blir det bra i slutändan.

Jag tänker tillbaka på hur det var i den åldern. Inte var det lätt. Inte på långa vägar. Men jag var inte i närheten att vara lika modig som den där Lina. Hon med kvällsboken. Jag gick inte min egen väg. Inte riktigt. Inte som jag ville. Och trots att jag verkligen hatade den perioden i livet så skulle jag nu nästan vilja leva om den. Bara för att göra rätt. För att vara modig.

Lina hittar den perfekta killen. Han som inte är som alla andra. Han är sig själv. Och han är grym. Hon har en fantastiskt komunikation med sin mamma. Hon blir nöjd. Helt fantastiskt. Och någonstans där ser jag fram emot att ha tonårsbarn. Det kommer att vara förbannat jobbigt. Men jag ser ändå fram emot det. På något sätt.

Att en film som "Linas kvällsbok" skulle kunna omfamna mig på det sättet. Trodde jag verkligen inte. Men nu gjorde den det. Kanske är det ett sätt att gå sin egen väg. Att vara modig. Bara genom att berätta det här. Hm. 15 år. Flicka. 29 år. Kille. Ibland är så olika så lika.

Hemma bäst men borta kan bli bättre

I måndags åkte Flickan från landet i norr och jag upp till norrland igen. Jag steg uppredan klockan 06.00. Men inte för att åka, utan för att hinna dra av ett intervallpass innan det var tid att sätta sig i bilen ett antal timmar.

Vistelsen där uppe var intensiv. Jag är inte speciellt social av mig. Men kom igen. Det vet väl alla vid det här laget. Och de här norrlandsbesöken tar ordentligt på orken. Det träffas folk hela tiden och det gäller att vara social och sällskaplig av sig. Jag klarar av det. Men när det sedan blir dags att åka hem så är jag så slut i kroppen och huvudet att jag stänger in mig i mig själv. Jag vill bara vara för mig själv och inte umgås med någon. Det är så det fungerar.

Nu betyder det inte att det är hemskt att åka upp. Tvärtom. Jag trivs där uppe. Med miljön och med folket. Och jag ser fram emot att bli en av de där norrlänningarna. Men det jag saknar när jag är på besök däruppe. Det är att ha sitt eget. Att kunna komma hem till ett hem. Ett eget hem. Så det är svårt att jämföra och känna hur det kommer att vara när man bor där. Nu när man bor hos någon annan och alltid träffar och umgås med andra.

Nu är semesterbesöket över för den här sommaren. trist. Men ändå skönt att komma hem. Till sitt eget. Borta bra med hemma bäst. Är det inte så man brukar säga? Jag känner mera såhär just nu: "Hemma bäst men borta kan bli bättre." När vårt hus står där. Redo att bli bebott av Flickan från landet i norr och mig. När ett nytt arbete väntar på att få ta del av mina kunskaper och erfarenheter. När nya löpsvängar skapas. Och när en mage börjar växa. Då kan det bli riktigt bra. Det är jag övertygad om.

Veckans lista v.30

Veckans lista v. 30

Positivt:

- Umeå
Ytteligare ett besök upp till norr. Och även fast det är socialt påfrestande så är det rätt trevligt.
- Semester
Halva semestern avklarad. Och inte en..eller, så många, tankar på arbete.
- EM
Även fast det kanske inte gått så lysande för svenskarna. Så är det bra friidrott. Och EM's kung måste nästan vara Mo Farah.
- Längtan
Det skapar lätt ångest. Men att blicka fram ett halvår känns rätt bra. Det kan bli fint det där. Om allt tajmar som det ska.

Negativt:

- Träningen
Jag kör alla pass jag ska. Men det känns inte som om jag kommer framåt just nu. Får hoppas på en bra kommande vecka.
- Bilåkande
10 timmar i bilen. Det är fan inte roligt. Inte någonstans.
- Semesterekonomi
Det görs så mycket saker. Som kostar. Så helt plötsligt är det rätt tomt på kontot.
- Sällskap
Janne har packat ihop och flyttat till Dalarna. Det är svårare att få till sällskap. Framför allt på intervallpassen.

Sjukgymnast, snickare och bilmekaniker

Jag har funderat lite på det här med barn. Inte andras, de på förskolan, den här gången. Utan på framtiden. Och Flickan från landet i norrs och mina. Ja. Inte för att vi har några just nu. Men i framtiden har vi.

Givetvis kommer de att styras in i idrottslivet. Hoppas jag. Men jag ska inte tvinga dem. Tror jag. De ska inte behöva träna och träna och träna saker de egentligen inte vill. Även om jag kanske gärna hoppas att de vill.

Men så tänkte jag lite. Det finns annat man kan försöka styra in dem på. Det här med yrkesliv. Och jag tänker inte på att de ska bli advokater, läkare och civilingenjörer och dra in ordentligt med pengar. Inte alls. Pengar är väl inte viktigt? Host.

Jag tänkte mera sjukgymnast, snickare och bilmekaniker. Kanske inte allt för glamoröst. Men fruktansvärt användningsbart. Och pengasparande. Dessutom går det att arbeta en hel del svart, eller jag menar, extra. Exempelvis hos mor och far. Det vill säga hos Flickan från landet i norr och mig.

De kan laga mig efter alla mil jag maler vecka in och vecka ut. De kan fixa bilen när det beslutar sig för att inte fungera perfekt. Och de kan renovera köket. Prefekt.

Så där har vi det. Tre barn måste vi visst ha. Hm. Om jag ändå hade haft en bilmekaniker nu. Han/hon hade kunnat byta min kamrem och vattenpump. Han/hon hade kunnat byta mina bromsbelägg. Han/hon hade inte tagit 16.000:- för det hela. Hoppas jag.

Alltså fokucerar vi först på det idrottsliga. Innan de styrs vidare till snickeribranchen. Till bilarna. Och till sjukgymnastikmottagningen. Det finns dock ett litet problem bara. Och det är att vi inte har några barn. Än.

Veckans lista v.28

Veckans lista v. 28

Positivt:

- Semester
Och så var den äntligen här. Något så jävulskt skönt.
- Stockholm
Vissa stunder är det helt enkelt svårt att se sig på något annat ställe än i huvudstaden.
- FM 2010
Jag är inne i en period. Jag är fast. Igen. Robertsfors tog steget upp till div. 1.
- Frisören
Även fast det är hemskt att sitta där i stolen och se sig själv i spegeln. Så är det skönt att när man varit där.

Negativt:

- Drunkningsolyckor
26 olyckor än så länge. Det är tragiskt. Kan det ha något att göra med simundervisningen?
- Flytt
Bror och hans Dalaflicka har packat ihop sina saker och flyttat en liten bit norröver. Trist. Men så är det.
- Självplågeri
Visserligen är flickorns siffror högre. Men allt för sällan skrivs det om killar som mår dåligt. Som skär sig själva och har ätstörningar.
- Sjuka manus

Jag såg just "The Human centipede." Hur sjuk ska man vara för att skriva ett sådant manus?

En veckas barnpassning

Söndag. Söndag utan söndagsångest. Det är inte ofta det händer. Kanske bara fyra fem gånger per år. I det här fallet. Då innebär det semestertider. I morgon är första dagen på det här årets semester.

Sista veckan var lång. Olidligt lång. Den ville på något sätt aldrig ta slut. Åtta timmars arbetsdag kändes som 12 timmar. Segheten var hemsk. Och då arbetade jag både på avdelningen, i köket och på kontoret. Som chef.

Men det blev inte riktigt bra. Det blir sällan det så härpå slutet. Verksamheten ärså pass fri. Regler tas med några nypor salt. Det tillåts kanske för mycket för de få barnen som inte får den semester de förtjänar och behöver. Man sitter mest där mitt i smeten. Väntar på att de oändligt långa dagarna ska ta slut. Bryr sig inte så mycket om vad som händer runt omkring.

Nu. Efter den här sista arbetsveckan. Så känns det inte bra. Inte någonstans. Man känner sig oproffesionell och kass. Samtidigt fanns det ingen som helst lust, motivation eller ork att göra något av betydelse. Det har mest varit barnpassning. Och så ska det verkligen inte vara.

Nu är det fyra veckor kvar tills det är dags för söndagsångest igen. Innan det är dags att stiga upp och sätta sig i bilen. Köra de 15km till arbetet och med tunga steg vandra ner från parkeringen. Då ska motivationen finnas där igen. Då ska det kastas upp pedagogik och lust. Konstant. Då är det ingen barnpassning längre. Då är det. Och nu sa jag uttrycka mig så där förbannat fint. Utvecklande och lärande miljö för varje barns unika egenart.

Veckans lista v.27

Veckans lista v. 27

Positivt:

- Träningen
100km den här veckan. Med två fina kvalitetspass. 13 raka veckan utan snedsteg. Hell yeah!
- Startfitness
Riktigt billiga saker. Bra saker. Ett par spikskor för en tredjedel av det svenska priset hämtades ut på posten i veckan.
- Herr Winnerbäck
Ny singel. Nya mästerverk. Jag ser verkligen fram emot konserten i sommar.
- Grillat
Grillat måste vara den godaste mat som finns. När vi har hus ska vi grilla en gång i veckan. Året om. Ja, i alla fall under den månaden det inte är snö.

Negativt:

- Gudrun Schyman

Bränna upp 100 000kr bara sådär. Känns väldigt nödvändigt. Pucko!
- Svetten
Även fast värmen är välkommen och gärna får stanna ett bra tag till. Men man slutar aldrig svettas. Känner sig konstant ofräsch.
- Paul
Alla vet vem han är numera. Och han valde Spaniens låda mot Tyskland. Vi förlorade. Och bläckfisken får skulden. Så klart.
- Littorinaffären

Man slutar aldrig förvånas. Ännu ett rikspucko.

Indiana Jones

Jag fortsätter räkna ner. Åtta arbetsdagar kvar. Sen ledighet. Semester. Sovmorgon. Någonstans tänkte jag för en vecka sedan att det inte skulle bli såfarligt. Att de här två sista veckorna sulle rinna på rätt bra. Färre barn. Fint väder och lite kortare dagar. Men så insåg jag plötsligt. Det är tvärtom. Dagarna verkar aldrig ta slut. Allvarligt. Jag kliver mödosamt upp och åker iväg till arbetet. Är där hur länge som helst och tittar sen på klockan. 11.00. Skit.

Men som sagt. Nu är det bara åtta gånger till. Åtta dagar kvar. Och tills dess får det helt enkelt rulla på som det gör. I veckan kom en pojke fram till mig. Han sa att jag börjar få skägg. Han syftade på mitt tyska slutspelskägg som förhoppningsvis får vara kvar till på söndag.

Jag förklarade för honom att jag skulle ta bort det när Tyskland förlorade i fotbollen. Men han sa bara: "Nej, du ser ut som Indiana Jones." Och så förklarade han att jag då måste ha piska, pistol, svärd och hatt. Ha! Ja. Jag vet inte vad jag skulle svarat på det.

Så vi kör vidare. Mot semestern. Arbete och träning. Det är så det ser ut. Idag malde Janne och jag av 10x400m på fina 74.54 nere på vallen. Pigga ben genom hela passet. Det kan helt enkelt bli en fin sommar. Vare sig man ser ut som Indiana Jones eller inte. När väl semestern slår in vill säga.

Veckans lista v.26

Veckans lista v. 26

Positivt:

- Fotbolls-VM
Det får stå kvar. Just för att det är fotbolls VM. Och Tyskland är kvar.
- Bläckfisken Paul
Alla Tysklands matcher har han tippat rätt. Heja Paul! Vilken låda väljer han mot Spanien?
- Träningen
10x3min med 60sek vila i fredags. Farten låg på 3.40/km och jag var inte direkt trött efter. Kompis, det går bra nu.
-Framtidsplanerna
Det börjar närma sig nu. Bara sex månader kvar och vi kan sitta i ett eget hus 63mil härifrån. Bara leka med tanken får mig att le.

Negativt:

- Polischef Göran Lindberg

Jävla idiot!
- Vädret

Jag vet. Inte ska man klaga. Men långpass i 30 grader sliter ohyggligt. Kraften och orken tar slut allt för snabbt.
- Mitt hotmail
Nersmutsat med virus. Inkorgen och alla kontakter raderade. Nu är den adressen borta. Förlåt.
- Sommarekonomin
Det finns så mycket man vill göra på sommaren. Pengarna försvinner allt för fort från kontot.