Förra veckan var det dags för bokbussen att komma till förskolan. Den kommer på en taskig tid, så det är inte alltid man hinner ta med sig några barn dit så de kan få välja lite böcker. Det här var ett sådant tillfälle där jag och en kollega från en annan avdelning fick gå ut själva till bussen.
Vi går ut men var sin pensionärsvagn. Ni vet. En sån där med hjul som man släpar efter sig. De var fulla med böcker. Bussen hade inte kommit än när vi står där vid parkeringen och väntar. Framför oss står det en lastbil. En ung kille hoppar ut och frågar om vi ska ut med någon bil från parkeringsplatserna bakom lastbilen.
Jag svarar: "Nej, vi väntar på bokbussen". Och i samma stund som jag säger det så inser jag hur fruktansvärt töntigt det lät. I klass med Baby i Dirty Dancing. När hon lagom smidigt säger "I carried a Watermelon". Ja, ni minns säkert. Men där står vi. Med pensionärsvagnarna och väntar på en jävla bokbuss. Och i den stunden. Så inser jag hur fruktansvärt pinsamt yrket kan vara ibland. Yrket. Eller jag. Det kan ju faktiskt vara så också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag beundrar varje människa som väljer läraryrket. Det betyder i och för sig inte att jag beundrar alla lärare men många är det som gör ett superbt jobb med barn och ungdomar.
Fniss!
Att våga vara töntig ibland och stå för det är bara ett tecken på mognad så sluta skämmas!
Artnik >> Det är modiga människor som väljer läraryrket. För det är inte lätt. Men som du säger, alla ska inte beundras för det.
Tessalisa > Jo, jag bjuder väl på den :)
Skicka en kommentar