Det är mycket nu. Mycket i huvudet. Mycket tidskrävande. Och mycket mörka tankar. Det var länge sedan sist. Länge sedan de där mörka tankarna dök upp i huvudet. Tankarna som egentligen är ostoppbara. Som gör att jag agerar utan att fundera på det. Förvandla psykisk smärta till fysisk. Och ser sen bara blodet rinna.
Men jag försöker strukturera. Jag gör så gott jag kan för att försöka få någon som helst ordning på tillvaron. Inte minst uppe i mitt huvud. En del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp. Men sen slår jag bara undan tanken och övertygar mig själv om att jag kan fixa själv.
Sedan chefen försvann på arbetet läggs väldigt mycket på oss pedagoger. En del hanterar det bra. Andra mindre bra. En del vill bara ha makt. Andra vill se till att skeppet flyter så gott det kan. Flyter gör det. Än så länge. Men vi skulle verkligen behöva en ledare nu. En boss. En big chief. För vi vet inte riktigt hur länge vi fixar det här. Och jag vet inte hur länge jag fixar det här. Jag måste sortera. Jag måste skriva listor. Jag måste få kontroll på mina tankar.
Nu sitter jag inne på kontoret. Det ständigt tomma kontoret. Regnet slår mot rutan. Och jag vill bara hem. Lägga mig under täcket och drömma mig bort. Till ljusare tider. Det vill säga framtiden. Det är en fin dröm. Kanske till och med den finaste. Det är en dröm, som inte innehåller rinnande blod.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
been there, done that...
De där dagarna kommer då och då, men sätt inte fokus på såna utan istället på alla de positiva dagarna som finns mellan de mörka blodiga...
Tessalisa >> Hur gjorde du för att komma ur det?
Fokusering på det positiva är en pusselbit. Kräver träning och åter träning! Det gäller att inte låta sig dras ner av de mörka negativa dagarna. De går inte att undvika, men det går att undvika att dras ner i mörkret av dem.
De gånger man misslyckas så får det inte ses som något annat än just ett tillfälligt misslyckande. Fokus måste ligga på framtiden, det positiva och viljan att må bra!
Sedan säger du själv en mycket viktig rad "en del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp". Det är inte fel att söka hjälp. Jag har haft hjälp. Jag HAR hjälp idag. Det vet du om du läst min blogg ibland. Jag har "mr K" och senaste året har jag även haft "mr P".
Att få prata och lyfta ut tankarna ur sitt eget huvud och tillsammans med någon annan få vända och vrida på dem är befriande. Jag var väldigt skeptisk innan, men nu är jag sååå tacksam att jag blev övertygad om att det inte är svaghet att ta emot hjälp utan att det är en STYRKA.
Och blodet, det har inte runnit på länge nu...
Fast även jag har många mörka dagar, men det är trots allt många ljusa som trängs med dem och de blir bara fler och fler!
Tessalisa >> Det är säkert en styrka, och jag har läst att det fungerar för dig med Mr K och Mr P. Men jag kommer inte så långt. Jag vill klara det hela själv, jag behöver ingen hjälp. Intalar jag mig själv.
Jag ser det inte som en svaghet att söka hjälp, men jag vill helt enkelt tro att jag kan själv.
Får försöka fokucera på de bra dagarna, som du säger, mellan de där mörka blodiga, så finns det faktiskt betydligt fler glada och ljusa dagar.
Skicka en kommentar