När jag kände att mörkret var som värst så blev det nästan helt bäcksvart. Det kom en fruktansvärt tråkigt besked från norr. En vidrig sjukdom. Och tårarna rann. I högre fart än vad blodet från armarna gjorde veckan innan.
Det har gått några dagar nu. Det hela har börjat sjunka in. Även om det fortfarande är fruktansvärt ledsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Men jag antar att det viktigaste är att bara finnas där.
Det är min sista vecka som "ung". Alldeles snart fyller jag trettio. Ni hör själva. Trettio bast. Shit. Nu är det över. Eller är det nu det hela börjar? Hela kalaset. Men barn och hus och framtid. Det är frst nu ingenting blir sig likt. Men kanske är det också just det som gör att det hela känns lite mörkare än vanligt. Jag hade ångest redan när jag fyllde tjugo. Jag ville inte bli äldre. Jag vill orka och jag vill vara pigg. Nu är jag snart trettio och då finns inte den orken. Vare sig jag springer 12 mil i veckan eller inte.
Men jag vill inte fokucera på min trettioårsdag. Den är skit. Jag vill undvika den. Om det bara gick på något sätt. I stället fokucerar jag på Flickan från landet i norr. Att hon ska känna sig bättre. Mindre ledsen. Jag vill vara nära och hålla om. Vill säga att allt kommer att bli bra. Fast jag vet inte. Sjukdomen är kanske för elak. Men jag hoppas hon känner att jag finns där. För det är väl ändå det viktigaste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så otroligt jobbigt det är med såna jobbiga besked. Plötsligt vänds allt upp och ner och ingenting blir sig likt. Jag hoppas på medicinska mirakel och att historien får ett lyckligt slut.
Jag känner igen din beskrivning av frustrationen då man "bara" är en anhörig till en anhörig, men man kan inte göra så mycket mer än att finnas där. Går det inte att göra det fysiskt så kan man göra det i tanken och via telefon.
Jag trodde att jag skulle dö när jag fyllde 24 (mycket underligt att en åldersnoja slog till just då). Jag var beredd att skriva ett testamente när jag skulle fylla 30. Om ett par månader så får jag lägga ytterligare 5 år till de där första 30 och jag lever än... Det är jättekonstigt ;-). Efter nyår börjar min årliga dödsångest och håller i sig i några veckor. Men jag lär överleva även denna gång.
Det är nog dags att noja mindre och leva mer. Jag ska försöka jobba på det och det tycker jag att du ska göra med!
Det är NU livet börjar! :-)
Tessalisa >> Plötsligt så känns så mycket så meningslöst och betydelselöst.
Konstigt det där med åldersnoja. Att den kan slå till så olika och så plötsligt. Är jag var yngre var jag helt övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllt 25. I en bilkrasch.
Om ett halvår, DÅ kanske livet börjar på riktigt.
Skicka en kommentar