Bortgång

När jag började i skolan fick jag en lärare som hetter Ingrid. Det var en bra lärare som lockade till lärande. Och allt sånt som en bra lärare ska. Även om jag gick hem efter skolavslutningen i ettan och undrade varför jag ska behöva gå ett år till i skolan.

När jag sedan började i fyran var det dags för en ny lärare. Den här hetter Ingegerd och kom från norrland. Övertorneo. Det berättade hon ack så många gånger. Den här läraren var inte som andra lärare. Hon var betydligt bättre. Hon skapade en fantastisk gemenskap i klassen och vi trivdes allihopa med varandra. Och med henne. Samtidigt som hon var vår lärare och lärde oss både det ena och det andra. Så var hon som en betydligt äldre kompis. Och hon hade ett enormt bra sammarbete med föräldrarna.

Jag kan komma ihåg saker som att vi slapp ha läxor en vecka för att vi behövde träna fotboll inför en av skolans fotbollstuneringar. Eller att hon samlade ihop en massa föräldrar som åkte med på klassresor. Eller att en dag så skulle vi dra ut och åka skidor i stället för att sitta i klassrummet. Spontan och vänlig.

Det är den här klassen jag kommer ihåg mest. Det är de här barnen. Eller de som var barn då och är gamla 30-åringar nu. Som jag har kontakt med. Deras föräldrar som fortfarande stannar upp och pratar när man träffas. Och det är den här läraren. Ingegerd Bergman. Som jag kommer ihåg mest. Jag gillade verkligen henne och vi har träffats flera gånger sedan åren där i början pånittiotalet. Och ibland funderar jag. Om det kanske redan var då. I slutet på lågstadiet. Mina tankar på att bli lärare skapades. Och var det så. Så är jag säker på att hon hade ett finger med i spelet.

Dessväre tog denna lärares liv plötsligt slut för ett kort tag sedan. Jag vet inte om hon var sjuk. Eller vad som hänt. Men jag vet att det är förbannat trist. Vila i frid Ingegerd. Jag vet att du är saknad. I alla fall av klass 4-6B. 1989-1992. Och säkerligen ett helt hav med barn och ungdomar till efter det.