För en stund sedan hade jag ett utvecklingssamtal. Det var med både en mor och en far till en liten pojke. Jag var lite nervös inför samtalet, då föräldrarna har ett rykte att vara lite speciella. Väldigt trevliga. Men lite speciella.
Samtalet drog igång och det hela kändes faktiskt riktigt bra. Jag fick fram bra saker tyckte jag och kunde svara på föräldrarnas frågor på ett proffessionellt sätt. Efter knappa 25 minuter kom vi ut ur rummet. Jag började min arbetsdag. Föräldrarna åkte till sina arbeten och började sina.
Några dagar senare. När mamman kom och hämtade sin lilla pojke. Så komhon fram till mig. Hon berättade att de båda. Mamman och pappan. Var väldigt nöjda med samtalet. Det tyckte vi kom fram till mycket bra saker och att jag hade presenterad väldigt bra förslag till den individuella utvecklingsplanen. Hon ville att jag skulle veta det.
Sedan tog hon med sig sin lilla pojke. Och de gick hem. Kvar stod jag. Glad. Lycklig. Och kände att jag kanske inte är så jävla dålig på mitt yrke som det ibland känns som. Jag kanske kan någonting trots allt. I alla fall fick jag lite av den känslan. Just den stunden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är såna där ögonblick som man ska spara i det egna minnesarkivet så att man kan plocka fram det dagar då man känner sig allt annat än lyckad.
Tessalisa>> Jo, man borde göra så. Men är det inte konstigt att den negativa känslan alltid väger så mycket tyngre än de positiva minnena man har?
Skicka en kommentar