Annorlunda inskolning

Klockan har precis tagit det där steget över till en ny dag. Senaste tiden har just denpasseringen sällan upplevts i vaket tillstånd. Ögonen svider och vill slås igen långt innan dess. Annat var det för ett antal år sedan. Då började kvällen just vid den nämnda passeringen. Ögonen var öppna och sinnet klart. Colan stod bredvid datorn och snusdosan låg där. Det fanns så mycket vettigt att göra. Eller. Vettigt och vettigt. Det ansåg jag då i alla fall.

Men som sagt. Det har nu gått och blivit lördag och helgen är i gång. Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Och jag känner mig ändå rätt nöjd. Det har varit roligt att börja arbeta igen. Inte illa att känna så. Bättre blir det nästan när jag kan säga att jag har haft en inskolning den här veckan också. En lite annorlunda inskolning.

Jag kan inte gå in på detaljer gällande den. Men omständigheterna kring barnen är speciella. Men det har gått bra. Riktigt bra. Jag har fått bra kontakt med barnet och han har frågat hemma varje morgon om jag ska vara där nästa dag. Jag får se det som en liten ego-boost.

Han har tagit steg som föräldrarna verkligen inte trodde han skulle göra. De har varit fruktansvärt nervösa och orliga. Men är just nu mest lyckliga. Allt har gått så mycket över förväntan. Vilket kanske gör att jag kan le lite extra också. Åter igen. Ego-boost.

Det är en vecka kvar av inskolningen. Men jag känner ingen oro. Det kommer att gå fint. Alldeles utmärkt. Det är jag övertygad om. Så det har varit en bra vecka. Ur arbetssynpunkt i alla fall.
Om man sen ska se livet ur alla möjliga synvinklar. Så kan man bara undra om jag tycker det är så förbannat roligt att sätta sig på en motionscykel varje dag efter arbetet. Trampa på tills det simmar runt en stor pöl av svett inne på gymet. Under mitt cykelstyre. Senast drog sig pölen hela vägen över till grannens cykel. Jag skäms lite.

Tyvärr får jag sitta kvar på den där cykeln några dagar till. Kanske någon vecka till och med. Tills jag anser att senfästet läkt ordentligt och det åter igen blir dags att dra på sig skorna och sticka ut på vägarna och mala kilometrar. Fantastiska kilometrar. Hösten närmar sig. Om den nu inte redan är här. Och det finns ingen bättre tid för löpning. Så enkelt är det.

Men vara sig jag får springa eller cykla. Så börjar nu ögonen svida lite för mycket. Klockan har tickat på några minutrar till sen jag började skriva. Och sängen står i det andra rummet och ropar. Jag antar att det är bäst att lyssna. God natt.