Sikta högt

Fredag. Fyra veckors ledighet från arebetet är över. Nu återstår bara en helg. En sån där vanlig helg. Som man alltid har. Året om. Men det känns okej. Faktiskt. De senaste dagarna har jag känt att det ska bli lite roligt att komma igång. Det finns lite motivation där inne någonstans. Och dessutom. Hur underbart är det inte att komma in i vardagsrutiner igen? Jag behöver rutiner. Det är så jag fungerar.

Det är nya barn. Nya föräldrar. Uppflyttade från den minsta avdelningen. Jag tror det blir en bra barngrupp. Lugnare än den jag hade senast. En del stunder förstod jag inte hur vi klarade det. Men det gjorde vi. Mina kollegor och jag.

På kontoret sitter en ny chef. En manlig sådan. Jag tror det blir bra också. I vilket fall som helst måste man ge det en chans. Det måste vi alla. Så om två dagar. Då är jag tillbaka till det gamla vanliga. Fast det är nytt. Så att säga.

Men innan dess. Ska jag mäkta med en tävlingscomeback. Tre och ett halvt år sedan ungefär. Då stod jag senast på en startlinje för att prestera. Då stannade jag flera gånger för att jag blev rädd att bli trött. Det får inte hända i morgon. Det ska inte hända. 10km har jag framför mig. Och just nu. Med tanke på hälsenestrulet jag haft senaste veckorna så är jag nästan nöjd att bara kunna stå där på startlinjen. 3.50/km är målfarten. Kanske lite väl högt upplaggd ribba. Man vad fan. Sikta mot stjärnorna och landa på molnen. Eller hur är det man brukar säga? Eller är det sikta mot solen och landa på stjärnorna? Jaja. Sikta högt är det i alla fall.