Jobba jobba jobba

Det blev inte en hel vecka med positiva saker. Egentligen handlar det inte om att jag inte hade positiva saker att plocka fram. Utan mera om att det inte finns tid till det. På de två senaste månaderna kanske jag har haft rast fem gånger. Mer är det inte. Rasterna används i stället till att göra saker jag inte hinner med under dagen. Då jag är i barngruppen.

Det letas resursstöd. Skrivs mail. Fixas med viktiga pärmar. Och det ena och det andra. Egentligen ska jag väl kanske inte hålla på så här. Men någonstans känns det ändå bäst. Om jag i stället låter det vara för att visa att vi faktiskt inte kan ta hand om en chefsposition samtidigt som vi har allt det vanliga. Så kommer jag ha det i huvudet hela tiden. Och det klarar jag inte. Jag måste göra sakerna på en gång.

Förra veckan kom en kollega till mig. Hon är erfaren och vis. Tyckte inte att jag skulle göra allt på min rast. Och det har hon som sagt rätt i. Hon hade för en massa år sedan gjort sådär. Samtidigt som det var väldigt mycket annat på hennes dåvaranda arbete. Och rätt som det var, över en natt. Så snuddade hon den där berömda väggen. Och det var just den. Vägghelvetet. Hon varnade mig för. Att jag kom allt närmare.

Givetvis så lyssnade jag inte. Varför ska jag göra det? Jag är väl knappast nära att springa in i en jävla vägg? Jag gör bara lite extra saker utöver mitt heltidsarbete. Folk som hittar av väggen gör nog betydligt mer saker än så. I stället fortsätter jag. Jobba jobba jobba. Det är det som räknas. Överallt. Förutom i det där förbannat tunna lönekuvertet.

Men jag försöker se framåt. Till våren. Till snöfria gator och blommande vitsippor. Till kontakt med mäklare och med växande magar. Till en nystart och nya barngrupper och kollegor. Till ett liv i norr. Om det bara kunde bli sommar snart.