Samtalsdags

Det är snart dags för skägget att börja växa igen. Eller, växa gör det väl hela tiden. Konstigt det där. När man är liten vill man inget hellre än att få raka sig. Men sen. Ett antal år senare. Då vill man inte behöva raka sig. Det är mest bara extra arbete.

Nu är det dags för utvecklingssamtal. Skit också. Då är det samtidigt dags för samtalsskägg. Ingen rakning mellan första och sista samtalet. Det är ingen hemlighet att jag inte är något stort fan av samtalen. Jag har ångest inför varenda ett av dem. Att sitta där. Öga mot öga. Och prata. Kan man inte skicka lappar till varandra i stället?

Jag är förskollärare. Jag ska ta mer ansvar. Så jag har flest samtal. Inga konstigheter. På onsdag är det dags för det första. Gå ut hårt med allt som har varit bra och förbättrats sedan sist. För att sedan lite fint glida in på vad barnet behöver arbeta mer på. Så ser upplägget ut. Och sedan höra om det är något föräldern undrar eller vill ta upp. Samtidigt skriva ner utvecklingsplanen. Har jag tur så är det föräldrar som är nöjda och pratglada.

En gång kom jag in på ett samtal och frågade först hur föräldern tyckt det gått sedan inskolningen. Till svar fick jag ett lågt "hur tycker du?". Konstig känsla och jag fick leda hela samtalet.
En annan gång fick jag frågan: "Om du skulle sälja mitt barn, hur skulle du marknadsföra honom?" Vad är det för jävla fråga?

Så kanske är det lite komiskt det där med utvecklingssmtal. I alla fall i efterhand. Nu har jag någon timme att slå ihjäl innan jag ska ner och träna handbollstjejerna. Så vad passar inte bättre än att plocka fram de där tomma utvecklingsplanerna. Och börja skissa. Fundera och klura ut upplägg. Jag öppnar en burk cola. Och så kör vi.