Åldersångest

Nu är snart oktober här. Det innebär att det är mindre än två månader kvar av livet. Eller, tills jag fyller 30 alltså. Det är inte roligt. Inte någonstans. Redan när jag fyllde 20 började jag få ålderångest. Jag ville inte bli äldre. Men det handlade inte så mycket om att jag ville slippa rynkor, ruttet underhudsfett och en dålig pension. Det var något helt annat.

När jag var 20 var jag fortfarande en talang. Kanske var det dags för mig att verkligen ta ett steg vidare i utvecklingen vid den tiden. Men jag tror ändå att jag fortfarande räknades lite som en löpartalang. Och det ville jag förbli.
Att sedan båda hälsenorna skulle gå sönder. Vaderna strula gång på gång. Stressfraktur i framfoten, en hälsporre och ett trasigt knä skulle förstöra det roliga. Det hade jag inte riktigt med i kalkylen.

Men så gled jag runt på lärarhögskolan i stället. Jag och min gode vän Goebben. Han från blekinge. Vi var ett radarpar. Faktiskt. Unika egenarter. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Som handen i handsken och som osten på pizzan. Både på LHS och i Goebbens sällskap. När jag var 23 var jag färdig utbildad lärare. Från förskolan till klass tre. Samt idrottslärare på grundskolan. Jag tyckte att det var fan bra jobbat av mig. Och det var inte allt för många som var färdiga med sina utbildningar i den åldern. Inte i min kompiskrets i alla fall. Och jag ville verkligen inte åldras.

Det var sju år sedan. Jag låg långt fram. Nu är jag kvar på samma arbete som Goebben en gång tipsade mig om. Jag trivs okej där just nu. Men jag vill vidare. Till nya faser i livet. Till nya äventyr. Goebben har precis blivit pappa och det är kul. För honom. Grattis. Men jag då? Jag vill också bli det nu. Tyvärr måste jag lyssna på vad försäkringskassan har att säga. Åtta månader hit. Mammapenning dit. Bla bla bla. Jag står fast här just nu. Trampar och trampar på samma ställe. Klättrar på väggarna i en lagom fantastisk lägenhet.

Men det är inte det värsta. Lägenheten duger. Arbetet och kollegorna duger. Löpningen duger. Men det som är så förbannat fel. Det är att jag blir äldre. Två månader. Hör ni det? Två månader. Sen är jag 30. Trettio. Fan.