Slentriant

Helt ärligt. Jag är inte bra på det här. Jag kan nog inte blogga. Och det är säkert inte meningen att en sådan som jag egentligen ska göra det. Det kan ta flera år mellan inläggen. Den drivkraften jag en gång hade att vilja skriva. Att ha behov att skriva av mig. Finns helt enkelt inte just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som är intressant eller viktigt att förmedla.

Ibland slängs det upp en meningslös lista på bra och mindre bra saker som hänt den senaste veckan. Lagom upphettsande. Men jag kanske ska de bristen på saker att skriva på ett positivt sätt. Att jag helt enkelt inte behöver skriva av mig en massa tunga tankar. Jag är tillfreds med tillvaron och med hur saker går. Så kan det faktiskt vara.

Men det är lite trist. Jag vill skriva. Egentligen. Bara det att det inte finns så mycket att skriva om. Jag stiger upp. Är skitsur på morgonen som vanligt. Pussar Flickan från landet i norr hej då. Sätter mig i bilen och åker till arbetet. Där gör jag det jag ska och sen får jag åka hem. Om jag har tur. Stannar till på gymet eller sticker ut i skogen. Avverkar mina mil och försöker hitta någon ursäkt till att slippa äta mat. Sen är det dags att sätta sig i soffan några minuter innan duschen kallar. Tandborstning och så sova. Mer är det inte. Dag efter dag.

Och kanske är det inte så hemskt. Jag tycker ändå om rutiner. Jag behöver dem. Men någon dag. Lite då och då. Känns livet plötsligt sådär meningslöst och innehållsfattigt. Slentiant helt enkelt. Kanske är det just det jag behöver bli bättre på. Hitta de där små ljusglimtarna. Se det där lilla speciella. Och ta vara på dem. Eller helt enkelt skapa dem. Så blir livet lite mindre innehållsrikt. Och webbloggen. Den får också sin del.