Mot närakuten

Senaste dagarna har jag haft ont i halsen. Ingen konstigt med det. Inget ovanligt. Men jag har bara väntat på resten. Ni vet. Feber. Ömhet i hela kroppen. Hosta och snuva. Men ingenting kommer. Idag kände jag att det blev värre. Kanske för att det var morgon. Eller så var jag bara jävligt less.

Efter påtryckningar av en kollega vid frukostbordet i morse så lyfte jag luren för att ringa närakuten. Hur löjligt låter inte det? Ringa närakuten när man har lite (mycket!) ont i halsen. På gräsen till patetiskt. I vilket fall som helst. Jag fick tid på en gång. Slängde mig i bilen och drog i väg till hospitalet. Väl där var det snabbt in för halsprov och sedan...ingenting. Jag fick vänta och vänta. Medan de halvdöda tanterna gick runt där inne i korridorerna. Döda i blicken och med en hastighet som får snigeln att vara snabb.

När jag väl får komma in till doktorn så sätter vi oss ner och jag får frågan: "Så, varför har du ont i halsen?". Vad är det för jävla fråga? Det är väl hon som ska berätta det för mig?
Efter många om och men. Samt ett stick i fingret. Så fick jag åka tillbaka till arbetet utan att ha någon halsfluss. Bra det. Men samtidigt så kanske det tar längre tid att bli av med skiten.

Så nu sitter jag här. I huset från förr. Och inväntar ett personalmöte. Lagom spännande. Det onda i halsen är kvar. Och det har spritt sig till ena örat. Jag pratar som i en bubbla. Hm. Jag vet inte vad jag har råkat ut för. Men vad det än kan vara. Så är det knappast allvarligt nog för att behöva ringa till ett ställe som heter "närakuten".