Hemma bäst men borta kan bli bättre

I måndags åkte Flickan från landet i norr och jag upp till norrland igen. Jag steg uppredan klockan 06.00. Men inte för att åka, utan för att hinna dra av ett intervallpass innan det var tid att sätta sig i bilen ett antal timmar.

Vistelsen där uppe var intensiv. Jag är inte speciellt social av mig. Men kom igen. Det vet väl alla vid det här laget. Och de här norrlandsbesöken tar ordentligt på orken. Det träffas folk hela tiden och det gäller att vara social och sällskaplig av sig. Jag klarar av det. Men när det sedan blir dags att åka hem så är jag så slut i kroppen och huvudet att jag stänger in mig i mig själv. Jag vill bara vara för mig själv och inte umgås med någon. Det är så det fungerar.

Nu betyder det inte att det är hemskt att åka upp. Tvärtom. Jag trivs där uppe. Med miljön och med folket. Och jag ser fram emot att bli en av de där norrlänningarna. Men det jag saknar när jag är på besök däruppe. Det är att ha sitt eget. Att kunna komma hem till ett hem. Ett eget hem. Så det är svårt att jämföra och känna hur det kommer att vara när man bor där. Nu när man bor hos någon annan och alltid träffar och umgås med andra.

Nu är semesterbesöket över för den här sommaren. trist. Men ändå skönt att komma hem. Till sitt eget. Borta bra med hemma bäst. Är det inte så man brukar säga? Jag känner mera såhär just nu: "Hemma bäst men borta kan bli bättre." När vårt hus står där. Redo att bli bebott av Flickan från landet i norr och mig. När ett nytt arbete väntar på att få ta del av mina kunskaper och erfarenheter. När nya löpsvängar skapas. Och när en mage börjar växa. Då kan det bli riktigt bra. Det är jag övertygad om.