Sjukgymnast, snickare och bilmekaniker

Jag har funderat lite på det här med barn. Inte andras, de på förskolan, den här gången. Utan på framtiden. Och Flickan från landet i norrs och mina. Ja. Inte för att vi har några just nu. Men i framtiden har vi.

Givetvis kommer de att styras in i idrottslivet. Hoppas jag. Men jag ska inte tvinga dem. Tror jag. De ska inte behöva träna och träna och träna saker de egentligen inte vill. Även om jag kanske gärna hoppas att de vill.

Men så tänkte jag lite. Det finns annat man kan försöka styra in dem på. Det här med yrkesliv. Och jag tänker inte på att de ska bli advokater, läkare och civilingenjörer och dra in ordentligt med pengar. Inte alls. Pengar är väl inte viktigt? Host.

Jag tänkte mera sjukgymnast, snickare och bilmekaniker. Kanske inte allt för glamoröst. Men fruktansvärt användningsbart. Och pengasparande. Dessutom går det att arbeta en hel del svart, eller jag menar, extra. Exempelvis hos mor och far. Det vill säga hos Flickan från landet i norr och mig.

De kan laga mig efter alla mil jag maler vecka in och vecka ut. De kan fixa bilen när det beslutar sig för att inte fungera perfekt. Och de kan renovera köket. Prefekt.

Så där har vi det. Tre barn måste vi visst ha. Hm. Om jag ändå hade haft en bilmekaniker nu. Han/hon hade kunnat byta min kamrem och vattenpump. Han/hon hade kunnat byta mina bromsbelägg. Han/hon hade inte tagit 16.000:- för det hela. Hoppas jag.

Alltså fokucerar vi först på det idrottsliga. Innan de styrs vidare till snickeribranchen. Till bilarna. Och till sjukgymnastikmottagningen. Det finns dock ett litet problem bara. Och det är att vi inte har några barn. Än.