En veckas barnpassning

Söndag. Söndag utan söndagsångest. Det är inte ofta det händer. Kanske bara fyra fem gånger per år. I det här fallet. Då innebär det semestertider. I morgon är första dagen på det här årets semester.

Sista veckan var lång. Olidligt lång. Den ville på något sätt aldrig ta slut. Åtta timmars arbetsdag kändes som 12 timmar. Segheten var hemsk. Och då arbetade jag både på avdelningen, i köket och på kontoret. Som chef.

Men det blev inte riktigt bra. Det blir sällan det så härpå slutet. Verksamheten ärså pass fri. Regler tas med några nypor salt. Det tillåts kanske för mycket för de få barnen som inte får den semester de förtjänar och behöver. Man sitter mest där mitt i smeten. Väntar på att de oändligt långa dagarna ska ta slut. Bryr sig inte så mycket om vad som händer runt omkring.

Nu. Efter den här sista arbetsveckan. Så känns det inte bra. Inte någonstans. Man känner sig oproffesionell och kass. Samtidigt fanns det ingen som helst lust, motivation eller ork att göra något av betydelse. Det har mest varit barnpassning. Och så ska det verkligen inte vara.

Nu är det fyra veckor kvar tills det är dags för söndagsångest igen. Innan det är dags att stiga upp och sätta sig i bilen. Köra de 15km till arbetet och med tunga steg vandra ner från parkeringen. Då ska motivationen finnas där igen. Då ska det kastas upp pedagogik och lust. Konstant. Då är det ingen barnpassning längre. Då är det. Och nu sa jag uttrycka mig så där förbannat fint. Utvecklande och lärande miljö för varje barns unika egenart.