Välkommen osköna maj

Det är inte riktigt maj ännu. Men jag kan ändå inte undgå att fundera vidare på den här texten som man tydligen ska sjunga då. Den där som alla gossarna i studentmössor står och sjunger i bakgrunden när alla andra står och ser på en stor förtrollande eld. Den första versen går så här:

Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Och jag hoppas att det enbart är vädret det talas om. Eller sjungs om. För när maj närmar sig så brukar jag ha det svårt att hålla huvudet ovanför ytan. Det är inte skönt. Det är så mycket motsatsen till skönt det kan bli. Jävligt oskönt. Helt enkelt. 

Möten avlöser varandra. Det är överskolningssamtal med skolan. Det är överlämnande konferenser. Det är utvärderingsdagar. Skolbesök med de blivande skolbarnen. Utvecklingssamtal. Avslutningssamtal. Papper som ska skrivas på. Avslutningsmiddagar. Fixarkvällar. Portfolios som ska avslutas. Jag kan göra listan betydligt längre. Om jag bara hämtar min almanacka, den som håller reda på allt som inte får plats i huvudet. Det är tur att den finns.

Så maj är inte skönt. Inte alls faktiskt. Inte arbetsmässigt. Det är den mest hektiska tiden på året. Men visst. Välkommen maj. Välkommen. Kom du bara. Du kommer ändå med lite mera värme. Du kommer med längre dagar. Du kommer med hopp och längtan efter en sommar. Och efter en ny familjemedlem.

Forcera inte fram sommaren

Plötsligt skiner solen. Det där röda strecket på termometern pressar sig lite högre upp än vanligt. Högre upp än de senaste månaderna. Det är en dag där vindarna är varma och passerar man ett skogsområde så luktar det varm sommarskog. Sommarskog. Fast det är april. Människorna ler. Kryper ur sina skal och kastar kläderna. Från dunjacka till shorts. Från måndag till tisdag.

Att det just är april märks dagen efter. Strecket på termometern orkar inte alls ta sig speciellt långt upp. Molnen täcker himlen och från de där stora feta gråa molnen faller det någon mindre smickrande blandning av regn och snö. Kul. Verkligen.

Det är som sagt april. Och i april är det aprilväder. Så har det alltid varit. Men det jag tycker är så fascinerande är alla de som vägrar acceptera att vädret slår om. Att vädret går tillbaka. Bara för att det är varmt och sol en dag betyder det inte att högsommaren är här. Det betyder inte att man går barfota och har shorts och linne på sig. Det går faktiskt inte att forcera fram sommaren. Den kommer när den är redo.

Idag var jag på stan. Det gick runt folk i shorts och t-shirt. De gick runt folk i dunjacka. I såna här Kanadagåsjackor. Det var fem grader varmt. Lite sol. Lite moln. Aprilväder skulle man kunna säga.

Man kan inte forcera fram sommaren. Tyvärr. Kunde man det så skulle jag göra det. Tillsammans med alla de där stackars själarna som redan nu går runt och plågar sig i fem plusgrader i sommarkläder. Men jag nöjer mig med att veta att våren är på intågande. Det känns okej. För då dröjer det inte en evighet innan det är sommar. Det är 37 arbetsdagar kvar till midsommar. Då kanske det är sommar. Även om just midsommar kanske inte direkt gör sig superkännt som en varm och skön dag.

Tre systrars arv. Och sedan mitt.

Senast jag slängde fram några ord här så skrev jag om sommaren. Jag funderade över ur länge man egentligen skulle kunna rida på vågen av en magisk sommar. Nu närmar sig en ny sommar, vilket egentligen innebär att det gått ett år sedan jag skev senast. Fullt så illa är det inte. Det är faktiskt bara åtta månader. Men jag kan ändå inte svara på hur länge jag red på den där vågen av sommarlycka.

På många sätt har det varit ett bra år. Med viss skeptis bytte jag arbetslag och avdelning på arbetet. Kändes inte helt bra när jag fick ordern. Men det blev lyckat. Riktigt lyckat. Och säger chefen att det märks så antar jag att det gör det.
Vidare så utvecklas Prinsen. Numera har han även utvecklat någon form av hörsel. För plötsligt kan han lyssna på oss och till och med chocka och göra det man ber honom om. Ibland.

Anledningen till att jag igår kväll låg i sängen och funderade på allt möjligt jag ville skriva om är en barndomsvän. En vän som jag hade i förskoleklassen och i lågstadiet. Någonstans vill jag även minnas att jag skickade en sån där lapp. "Får jag chans på dig?". Fråga mig inte hur det gick.
Den här vännen har precis startat en blogg. Hon och hennes systrar skriver om sitt japanska arv. tresystrarsarv heter den och de skriver fina och tänkvärda texter kring sin japanska bakgrund.

Jag kan inte alls så mycket om mitt tyska arv eller historia som jag vill. Inte ens i närheten. Det är nästan så att jag önskar att min farmor och även min mor började skriva. Skriva ner allt de varit med om. Flykten från nazismen. Uppsamlingslägren. Allt kring mat och traditioner. Just bring it! Ja, min farmor är begravd så hon har svårt att skriva nu. Men tidigare borde hon ha gjort det. Eller så kanske det helt enkelt är upp till mig att leta informationen. Sådär som man säger till föräldrar på arbetet. Man kan inte få allt serverat utan man måste aktivt leta information också. Aj då. Där slog det tillbaka.

Nu är det dags att hoppa in i skorna och trampa till arbetet. Jag har 1,2km till cykelparkeringen. 1,22 till dörren. Det är inte lång tid att fundera på mitt tyska arv. Men det är alltid en start.

Starta om den igen

Om några timmar är det dags att gå och lägga sig. För att sedan vakna upp och hoppa in i den där vardagsloopen. Arbeta. Hämtningar. Lämningar. Middagsplanerande. Allt som hör livet till helt enkelt. Nästan.

Jag slog till med en rekordlång ledighet i år. Sex veckor. Både Prinsen och jag behövde det. Och det var sex riktigt bra veckor. Värmen har varit här. Ordentligt närvarande. Solen har varit här. Och vi har aktiverat oss en hel del. Stockholm. Åh. Underbara Stockholm. Jag saknar dig så. Avesta. Bror. Laguner och småutflykter. Stugan. Den som ger ett enormt lugn i en viss tid. Innan de övergår till stress och rastlöshet. Vattenskotrar. Badtunnor. Pilsner. Middagar. Besök. Och så en hel det tränande.

Så sommaren har varit magisk. Och jag vet inte hur länge man egentligen kan rida på den vågen. Om den redan tar slut i morgon bitti. 06.15 när klockan ringer. Eller om vågen fortsätter några veckor. Kanske en bra bit in på höstterminen.

Hur länge vågen nu fortsätter så kvarstår faktum att semestern är över om några timmar. För den här gången. Men det är bara 46 veckor kvar till nästa. Ungefär.

Vänder vi på det hela. Så finns det en sida till. Det gör det alltid. Och det är den sidan som visar på nystart. Den där nystarten som är så mycket bättre än nyåret. Som är tydligare. Ta det där taget om sin egen krage. Rycka upp sig. Le även innan klockan slår 10.
Kanske är det dags att se över vad som ligger på tallrikarna. Vad som egentligen skrivs i träningsdagboken. Hur man bemöter människor. Försöka orka lite mer än man egentligen visar.

I morgon ska jag börja i ett nytt arbetslag. Äldre barn. Nya föräldrar. Jag tror det kan bli bra. Bli bättre än senast. Bara jag kan skaka fram lite vilja och energi. Försöka fånga den där motivationen som glider framför mig på vågen. Får jag tag i den. Där jävlar. Då kommer semestervågen rulla vidare ett bra tag till. Det tror jag. Och samtidigt kommer vågen fånga upp rätt mat. Den bidrar till fler km i träningsdagboken. Den haffar tag i i kragen och rycker upp mig i fall jag faller.

Jag ska avsluta semestern som jag började den. Med några lugna km. Visserligen haltande. En trasig vad. Som vanligt. Men jag måste. Jag har letat ut en fin gräsmatta. Sparka av skorna. Lätta steg.

Åldern tar ut sin rätt

Ibland inser man att åren har rullat på. Jag minns när man var ung. Kanske ändå upp till 23-24års ålder. Man orkade hur mycket som helst. Det var hårda intervallpass. Det var långpass. Direkt efter fotboll med kompisarna och så kanske fest på kvällen. Inga problem alls.

Det som var viktigt att tänka på bara var att göra löpningen först. Det var det viktigaste. Ungefär som med läxorna i skolan. Först plugg - sen leka.  Först träna - sen leka.

Idag skulle jag spela tennis med en vän. Tennis är roligt. Tänkte jag. Men innan dess var jag tvungen att träna. Så jag körde 10km i ett brutalt terrängspår. Inte bara ett tufft spår. Det här var brutalt. På riktigt. Passet avslutades på parkeringen framför tennisbanan.

Torr tröja på. Och fram med racket. Matchdags. Huvudet var redo. Det här skulle bli bra. Men kroppen var inte direkt redo. Den hade precis plågats i knappa 46 minuter. Det fanns ingen ork. Och orkeslös tennis är fan ingen bra tennis.

Men det är väl bara att inse. Kroppen behöver återhämta sig lite mer nu. Det blir träna - vila - leka. Men det är svårt att acceptera. När man alltid kunnat köra på som man vill. Antagligen kommer jag göra det i fortsättningen också. Och antagligen kommer jag vid varje tillfälle tänka att jag behöver vila lite mellan.

Nu är det i alla fall dags att vila. Ingen fotboll i kväll. Känns väldigt konstigt. Men benen är upplagda i soffan. Colan står på bordet. Och det är vilodags. Antagligen kommer ögonen falla ihop alldeles strax. För det gör de vid nio tiden när man har småbarn. Det är ytterligare en sak jag fått inse den senaste tiden.

Om man ändå var ung fortfarande.

Bye bye cat

För snart sju år sedan föddes två små katter här uppe i norr. Några veckor senare tog de en lång tågresa ner till huvudstaden och flyttade in i en lägenhet på andra våningen. Nike och Dolly blev deras namn. Inte för att de direkt gick att skilja dem åt. Men kom igen. Ett namn måste man väl ändå få.

Under de kommande sju åren har de varit med om en massa. En ramlade ner från balkongen och var borta en vecka. En smet ut och träffade på grannkatten. De har fått se en bebis bli en liten pojke. Och de har fått flytta till en ny lägenhet uppe i norr och till ett hus.

Men när den där bebisen kom till världen hände det något med Flickan från landet i norr. Plötsligt började hon reagera på katterna. Allergin kom. Och det blev hög tid att försöka hitta ett nytt hem åt dem. Ett bra hem. Men det är inte speciellt lätt.

Några har varit lite intresserade. Men inget konkret. Tills idag. Då en kvinna hör av sig. En ung student. Och innan vi vet ordet av det så är det tomt i huset. De kom. Vi pratade en stund och de tog buren och allt med sig.

Det kändes bra. De kommer nog få det bra där. Flickan från landet i norr tog det med ro. Men plötsligt. När buren står i deras bil bryter Prinsen ihop. De får inte ta katterna. Han tar på sig skor för att springa ut till dem. Gråter.

Han var nog mer fäst vid dem än vi kunnat tro. Nu sover han. Kanske drömmer han om katterna. Så får vi se hur det blir i morgon. Det kommer säkert att kännas konstigt för oss alla. Men vi får försöka se de positiva i att de är borta. Och hoppas på att de kommer att trivas hos denna unga kvinna.

Ett nytt inlägg. Det ni!

Jag satt och klickade runt lite bland träningssidor. Plötsligt hittade jag min träningsblogg. Hade nästan glömt bort att jag hade den. Så jag bjöd på ett inlägg. Bjöd på lite träningsuppdateringar. Och så tänkte jag. Vad fan. Är jag ändå här så kan jag bjuda på ett inlägg här också. Bara för att göra ännu ett litet avtryck i världen.

Som ni vet har julen passerat. Det kanske var ett tag sedan. Men samtidigt går tiden så helvetiskt snabbt ibland. Så det känns som att det var jul nyss. Nästan. Vintern försvann. Om den nu ens var här. Jag hade laddat upp med skidor och allt. Planerat att bli så mycket norrlänning man kan bli. Dag efter dag. Jag satt i köksfönstret och väntade på att det skulle komma mängder med snö. Den kom aldrig. Och bitter lämnade jag köksfönstret och ställde in de oanvända skidorna i förrådet.

Fast vänta. Helt oanvända var de inte. Jag provade dem på en parkering ett par km här i från en gång. Efter ett löppass. Det hela slutade med att bilnycklarna blev inlåsta i bilen och jag fick traska genom halva Umeå i pjäxor och med skidorna under armen. Lite sådär lagom lyckat. Lite lagom pinsamt.

När den så kallade vintern lämnat oss så kom våren. Efterlängtad som alltid. Framför allt hos en vilsen stockholmare. Och precis när våren kommit så började nedräkningen till semestern. Och det är där vi hamnar nu i historien. Efter ett sådär lagom inspirerande arbetsår på det nya stället så kom ledighet. Och samtidigt kommer hopp om att nästa termin. Nästa arbetsår. Ska bli bättre. Och jag måste tro det. För jag kan knappast gå in i en ny termin. Med ett nytt arbetslag och äldre barn. och inte tro på att det ska bli bra. Det vore som någon form av tjänstefel. Tror jag.

Dessutom är höstterminens början som nyår. Fast bättre. En ny start. Ett nytt liv. Med fokus. Energi. Och allt det där andra. Bruna ben och bruna armar. Sommarkvällar i minnet.

Men först ska jag vara ledig. Sex hela veckor. Det behövs. Verkligen. Sex veckor med fotboll. Sex veckor med Stockholm. Sex veckor med bra träning och lata dagar. Sex veckor utan sovmorgon. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva i morgon igen. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva innan nyår. Men som sagt. Jag är ledig i sex veckor.

Ladda julbatteriet

Det är inte många dagar kvar innan det blir julafton. Under tre veckor har det laddats. Gjorts i ordning. Fixats och donats. Det är som ett jävla batteri som laddas och laddas. Från första december till den 24:e. Missförstå mig inte. Jag älskar julen. Inte minst de dagarna mellan den första och den 24:e.

Det är en mysig tid. En sån där härlig blandning av mysigt, avslappnande, stressig och panikartad tid. Hur tidigt man än börjar med saker så blir det stressigt på slutet. Det går helt enkelt inte att göra en del saker fören precis innan den stora dagen.

I år ska vi fira jul på hemmaplan. Första gången ever. Det finns många fördelar. Men ger lite extra skön stress. Prinsen får sova i sin säng. Den där sängen han tycker om så mycket. Sängen han just nu tar tre timmar på sig att somna i. Samtidigt blir det en del att stå i på Dagen. Men en del växer med ansvar. En del tycker om det. En del presterar på topp under press. Så jävlar vad jag ska prestera med dukning. Matlagning. Och inte minst städningen. Det kommer glänsa. Skina. Klappas på magen av mätthet. Svettas av värmen från alla ljus som förgyller julstämningen.

Det är en dag kvar att arbeta. Det känns mest som att alla bara fördriver tiden just nu. Det är inte många knop som görs. Några julpysslar. Några städar undan saker. Några tittar mest på klockan. Jag pratar film och serier med en kollega. Och träning. I väntan på att få gå hem den sista dagen. I väntan på att få köra i gång ordentligt med julen. I väntan på att Håkan Hellström ska få förgylla en kväll.

Som sagt. Inte många dagar kvar nu. Det är nära. Nära att julens klockor slår. Nära att julstressen är över och långsamt övergår till vardag igen. Men det är okej. För när 2014 börjar så börjar en ny chans. En ny chans att göra något stort. Göra något nytt. Börja om. Fixa till. Ändra. Vad man nu vill göra. Men under de här sista dagarna ska jag fortsätta ladda batteriet. Det är inte riktigt fulladdat ännu. Lite mera jul får plats.

Så mycket bättre

Jag tycker om det där programmet. Så mycket bättre. Inte bara brukar det vara bra artister (med en del undantag). Det brukar bjudas på intressanta tolkningar och bra framträdanden. Men så är det en sak till som tilltalar mig. Samtidigt som jag helt vill byta kanal.

I stort sätt varje avsnitt. I stort sätt varje artist. I stort sätt varje människa. Har något i sitt förflutna som de tycker är jobbigt. Någon period som varit mörk. Någon tunnel de till slut sett ljuset i. Och jag antar att det står i något papper att de gärna får framföra dessa jobbiga perioder i sändning.

Under de säsongerna som varit har det varit en hel del mörka perioder. Allt i från missbruk i olika former till mobbning. Det har varit ätstörningar och familjeproblem. Ja. Allt möjligt. Och det är väl på något sätt också just det som gör dessa kändisar. Dessa artister. Till helt vanliga människor.

Jag funderar varje gång hur det skulle vara att sitta där. Att ha sin dag. Jag vet inte vad jag skulle ha för aktivitet. Kanske ut och springa en sväng. Känns jävligt populärt. Men är det min dag så är det. En del vill plocka svamp eller flyga drake. Jag vill springa. Snabbt och hårt.

Men hur skulle det kännas att sitta där på kanten av bordet. Berätta om sitt liv. Jag ser två scenarion. Det första är att jag gör som alltid. Håller käft. Håller tillbaka saker. Känslor. Och bjuder på sådär lagom rolig tv. Eller så öppnar jag upp mig. Släpper in de andra kring bordet. De och en förbannat massa andra av svenska folket. Antagligen bryter jag ihop. Mer än en gång. Antagligen får jag gå ut och ta ett par pauser. För att komma tillbaka in och bryta ihop igen.

Kanske kan jag bara glänta lite på dörren. Låta dem kika in lite grann. För att sen snabbt stänga igen. Bara för att bjuda på något. Det kanske är lika bra att jag inte kan sjunga. Då blir jag aldrig riktigt aktuell för programmet. Utan jag kan sitta kvar här i soffan. Se de andra öppna upp sig och bara känna mig sådär berörd av deras liv. Deras känslor. För det är i alla fall en sak som är säker. Jag känner mig träffad. Ofta. Och jag skulle vilja träffa dessa artister och prata. Höra hur allt startade. Hur de gick vidare. Och kanske hur de lyckas sitta vid ett bort med främmande människor och öppna upp sig.

Än så länge har jag inte bytt kanal. Den här säsongen är det ett avsnitt kvar. Och jag tror jag kommer att kunna sitta kvar även då. Berörd.

Reagera eller agera

I personalrummet pratades det om krissituationer. Väldigt passande såhär dagarna efter Prinsens lilla ambulansäventyr. De pratade om hur man gör när något händer. Något allvarligt. Om man reagerar och blir chockad. Blir stillastående och inte riktigt vet vad man ska göra.
Eller om man agerar. Tar förnuftet till fånga och gör något. Försöker göra något. Hjälpa.

De flesta i det där rummet jag satt i lät rätt övertygade om att de skulle vara samlade och kunna agera. Men visst är det lätt att tänka så. Framför allt om man inte varit med om något som sätter ens förmåga på prov.

I militären fick vi öva på sådant. Det var iscensatta trafikolyckor. Det var skottskador. Och någon gång blev det allvar. Jag fick ett fall där en militär blivit stucken av ett bi i halsen. Han hade svårt att andas och blev blå.

Från ingenstans spottar jag ut order till de runt omkring mig. Styr upp alltihop. En tar vakten. Jag hämtar bilen och den stuckne. En följer med i bilen. Full fart mot KS. Akuten. Vaktchefen såg nästan nöjd ut.

På lärarutbildningen fick vi komma in i olika rum där saker hade hänt. Olika skador. Samma sak där. Jag började bossa runt de andra i gruppen.

Allt det där agerandet låter väldigt olikt mig. Kom igen. Jag är väl knappast den som tar för mig och vill tala om vad andra ska göra. Jag håller mig i bakgrunden. Jag älskar bakgrunden. Men tydligen tar jag mig snabbt därifrån om det behövs. Verkligen behövs.

När Prinsen förra veckan låg på den där stolen. Då höll jag mig återigen rätt lugn. Paniken var väl total inombords. Men utåt var jag nog rätt stabil.

Så jag kan nog säga att jag agerar. Det är jag rätt övertygad om. Jag har inte kommit först till en bilolycka där någon har ett träd rakt igenom magen. Det har jag inte. Och jag hoppas verkligen inte att jag kommer att göra det. Men samtidigt lär man sig väldigt mycket av att bli utsatt av dessa situationer. Både vad man bör göra. Men också hur man gör själv. Agera. Eller reagera.

Värre blir det aldrig - förhoppningsvis

När jag vänder mig om ser jag Prinsen ligga med ryggen på stolsitsen. Hans huvud hänger ner över kanten. När jag tar det steget som skiljer oss så ser jag bara hans ögonvitor. Han är helt borta. En miljon tankar flyger runt i mitt huvud.

Det var fredag och Prinsen fick vara hemma med farmor och farfar. Han var lite febrig och lite hostig. Ingen mening att skicka honom till förskolan. Jag hade kompetensutvecklingseftermiddag (satan vilket långt ord.) Den hade sitt slut 16.30. Fem minuter senare stiger jag in genom dörren. Det jag inte vet är att det nu bara är en kvart kvar till den värsta stunden i mitt liv.

Jag börjar förbereda lite mat. Prinsen står på en stol precis bredvid mig. Plötsligt är scenariot där. Han ligger där på stolen. Orörlig. Och av alla tankar så är det en som fastnar. Prinsen har brutit nacken. Det är kört. Det är över.

Jag lyfter upp honom. Han börjar rycka. Fortfarande samma tanke. Nacken. Mungiporna rycker. Ögonbrynen rycker. Tanken. Nacken. Hela hans kropp skakar. Inom några sekunder har jag 112 i örat. Ambulansen är på väg säger de. Och så får jag prata vidare med en sån där överlugn och pedagogisk sköterska. I samma stund som Prinsens ansikte blir blått och sedan färglöst så kommer Flickan från landet i norr hem. Mitt i paniken.

Försiktigt lägger jag ner honom på soffan. Gör några inblåsningar och ser hur färgen kommer tillbaka till honom. Men fortfarande samma tanke. Nacken. Några sekunder senare. Sekunder som känns som en evighet. Stiger fyra ambulansförare in genom dörren. Syrgas. Stabilisering. Och så ut på en bår. Efter kommer två föräldrar. Skräckslagna. Tårögda. Livrädda.

I ambulansen kommer Prinsen tillbaka. Mer och mer. Och efter det väntar en massa prover och röntgen. Prinsen är hur slut som helst. Och allt eftersom börjar den där tanken försvinna. Nacken. Kanske kan livet fortsätta som det är.

Efter några timmar kommer beskedet. Inga konstigheter. Inga skador. En feberkramp. Inget farligt. Om man bara visste. Men det gjorde man inte. I stället fick man gå med den där tanken hela tiden. Livrädd. Jag såg honom försvinna i från oss. Lämna oss. Efter knappt två år. När jag blundar ser jag honom ligga över stolen. Livlös.

Nästa gång. Om det nu blir fler gånger. Vet jag inte hur jag ska reagera. Kanske är jag lugnare. Kanske börjar jag skaka med telefonen i handen igen. Jag vet inte. Men förhoppningsvis vet jag. feberkramp. Det är inte speciellt farligt.

Mycket på fatet

Jag har tänkt en hel del den senaste tiden. Inte så länge som jag varit frånvarande här. Men några veckor i alla fall. Det har helt enkelt varit lite tungt. I huvudet. Och i kroppen. Som man brukar säga så har jag känt att jag haft lite för mycket på mitt fat. Dessutom har Prinsen en jobbig period vilket resulterar i allt för lite sömn för hans stackars föräldrar.

På ett personalmöte (eller APT som det så fint heter) så satt jag och drömde lite. Det är inget ovanligt. Jag sitter och drömmer rätt ofta om dagarna. Men just här satt jag i mina egna tankar och funderade lite på det där fatet jag håller i och har lite mycket saker på.

Plötsligt hör jag chefen säga mitt namn. Jag rycker till. Tar ett snabbt skutt tillbaka till verkligheten. Och just där inser jag att jag fått lite till på mitt fat. Plötsligt är jag med i den tvåmannagrupp som ska hålla i och fixa arbetet med LHU. (Ännu en förkortning, den här står för lärande om hållbar utveckling). Intressant och roligt ämne. Men kom igen chefen. Jag sitter redan med ett fat som rinner över. Men en härlig blandning av privata och arbetsmässiga godsaker.

De senaste veckorna har alltså varit tunga. Jag har känt mig lite ensam även när jag inte är det. Jag har gått in lite extra i mig själv. Gömt mig från verkligheten genom att se på film. Och jag får inte riktigt till det jag önskar. Det blir då svårt att pressa fram ett leende. Och det har kommit några skrikande uppvaknanden mitt i natten.

Jag får försöka att bita ihop. Det går i vågor. Det gör det jämt. För alla. Så snart kanske jag får kontroll på allt igen. Snart kanske jag får pusselbitarna på plats. Inte minst i vardagen. Snart kanske jag kan göra mer av det jag egentligen vill. Snart kanske jag ser botten på det fatet jag just nu försöker balansera i handen.

Inskolning på vårt vis

Inskolning. Det är fan inte lätt. Inte om man är på den andra sidan. Den nya. Föräldrasidan. Vi började skola in Prinsen för två veckor sedan. Givetvis blev han sjuk första fredagen. Lyckat.

Ny vecka och vi kör igång igen. Prinsen gråter och gråter. Men vi börjar att lämna lite smått. Fredag. Och Prinsen är sjuk igen. Likaså måndagen efter. Två dagar kvar av inskolningen. Det börjar bli lite stressat nu. Vi lämnar och de ringer för att han är så ledsen.

Dags att ta lite extra ledigt från arbetet. Två extra inskolningsdagar. Nu är det jag som följer med. Lämningarna går bättre. Han gråter en liten stund innan det blir lugnt. Men senare ringer de igen och vill att jag ska komma för att han är ledsen. Och nu börjar jag undra vad de håller på mig egentligen. Fredag. Prinsen är frisk. Men de tycker att jag ska vara med hela dagen för att skapa trygghet. Börja om inskolningen så att säga.

När jag idag lämnade försökte jag prata med personalen. Säga vad vi känner. Vad vi tycker. Att bryta nu när lämningarna har gått bättre känns inte helt klockrent. Att det känns bättre att bara köra. Få honom att förstå att det är så här nu. Vi lämnar och vi kommer tillbaka sen. De kommer inte kunna knyta band till varandra om jag är där hela tiden. Till slut fick jag gå. Och Prinsen grät.

Nyss ringde de. Jag fick en klump i magen. Antog att de skulle be mig komma för att han var så ledsen. Inte åt och inte sov. Och så började hon berätta: Gråten slutade rätt snabbt. De läste 4-5 böcker och han kom verkligen ner i varv. Han körde runt med en vagn. Efter en stund på samlingen gick han lugnt ut. Han hade setat med och ätit bra. Efter maten gick han och tvättade sig och ut till vagnen. Som om han förstod att det var dags att sova. Bara en gång hade han kommit på sig själv och blivit lite ledsen men personalen han hämta upp honom när han var på väg ut i hallen och det hade gått bra igen.

Hon avslutade samtalet med att att fråga om det gick bra för mig att komma lite senare. Så fick de ta upp honom efter vilan och han fick leka en liten stund innan mellanmålet. Självklart. Jag darrade lite på rösten tror jag. Det kändes så fantastiskt skönt att höra att det hela gått bra.

Snart ska jag dra på mig skorna och rulla dit. Ska försöka att hålla mig från att säga "Vad var det vi sa!" De gör nog ett fantastisk jobb där med vår lilla Prins. Men det känns skönt att vi körde på det vi kände och att det gick vägen.

Nu kanske det bara var en riktigt bra dag. Men någonstans känns det ändå rätt. Att fortsätta köra på det här. Hämta och lämna. Det är så det ska vara. Lika bra att han lär sig det på en gång. Jag är övertygad om att han kommer att få det bra där. Vår lilla skatt.

Kramkalas

Jag har alltid haft svårt med det här med att ha samling. Sitta framför alla barnen och framföra något bra och pedagogiskt. Ofta tycker jag att det blir rörigt och det är svårt att få fram något bra. Men så började jag på det här stället. Och barnen sitter som ljus. Jag förstår ingenting.

Nu hinner jag ha sagolådor och uppdragskort. Lekar. Flanosagor. Ja. You name it. Men så i onsdags. Jag ska precis till att börja en berättelse om Bocken i morotslandet. Plötsligt ställer sig en pojke upp. Jag börjar direkt tänka att det är kört. Nu blir det rörigt och kaos. Men pojken kommer fram till mig och kramar mig.

Han går och sätter sig. En annan pojke ställer sig upp. Kommer fram och kramar mig. Sätter sig. En flicka kommer fram. Pussar mig på kinden och kramar mig. Och så fortsätter det. En efter en. Pussar på kinden och kramar. Ibland flera samtidigt. Kanske blir det ett smärre kaos och inte alls den där berättelsen om den där förbannade bocken som äter upp alla morötter. Men det är härligt ändå. Efter två veckor på stället. Det blir nog bra det där. Så länge man får kramar så kan väl inte den pedagogiska biten vara så viktig. Ha!

Tio år yngre på 40 sekunder

Jag blev stoppad av en yngre man på stan idag. Han frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. Jag stannade till med en sovande prins i vagnen. I samma sekund som jag stannar till ser jag mannen bakom. Plötsligt har den ena en mikrofon i handen och den andra sliter upp en kamera och riktar den mot mig. Helvete!

Den yngre mannen ställer sig mitt framför mig och frågar om jag ser någon skillnad i hans ansikte. Vad är det för jävla fråga? Vaddå ser skillnad? På vad? Jag drog till med att han var väldigt slätrakad och hoppades att det var någon slags ny rakhyvel han försökte göra reklam på. Nehe. Inte det.

Han frågade om jag såg någon skillnad på ansiktshalvorna. Det kändes sådär lagom obekvämt att stå mittemot en främmande människa och stirra honom i ansiktet. Och inte fan såg jag någon skillnad.

Han visade mig en kräm han använt. "10 years younger in 40 seconds" hette den. Och så återvände han till ansiktet. Vilken halva ser yngre ut? Jag titade lite obekvämt på hans ansikte igen. Drog till med hans högre. Fan. Det var fel. Nu var vi nog lika obekväma båda två.

Mannen bakom tog ner kameran. Och de tackade i alla fall för min hjälp. Själv rullande jag vidare med vagnen och undrade vad i helvete det där var. Var det på riktigt? Ville han göra reklam för krämen eller ville han visa att det egentligen inte fungerar? Jag googlade namnet. Tydligen finns det en sådan kräm.

Mannen frågade också om jag skulle köpa krämen någon gång. Jag skrattade lite och sa artigt nej. Så klart.

Kan namnen på 17 barn

Nu har jag varit igång med mitt senaste kapitel i dryga två veckor. Föräldraledigheten känns som ett gammalt minne som ligger någonstans och skräpar.
Den där första arbetsdagen jag var så förbannat rädd för är avklarad. Och alla dessa handskakningar med föräldrar är gjorda.
Namnen på alla 17 barnen sitter. Och en vecka med samling är klar. Man kan nästan säga att allt är som vanligt egentligen. Jag har redan hunnit med att sitta vid ett bord som är fullt med papper, läroplaner, lotusdiagram, portfolios och matematik i naturen. Och med hjälp av allt det knyta ihop en sådan fin pedagogisk verksamhet som bara jag kan få ihop. Hm.

Nåja. Jag har börjat sätta mig in i verksamheten på det nya stället. Jag håller än på mina bästa idéer. De där man samlat på sig eller kommit på under sina år. Jag vill först se lite hur terminen ska se ut. Vad det finns för verksamhetsmål och hur tänket hos mina kollegor är. Sen jävlar. Baam! Då smäller det.

Nu är det helg i alla fall. Då slipper jag ha läroplaner och verksamhetsmål liggandes framför mig. I stället ligger det lite fikabröd och en cola på bordet. Och så mina ben. De ligger också där. Har precis sett filmen Sharknado. Och jag undrar vem som tillåter folk att släppa dessa fantastiskt dåligt gjorda filmer till allmänheten. Borde kunna bli böter för sådant.

Prinsen är sjuk och sover för tredje gången idag. Jag hoppas han håller sina ögon stängda hela natten. Jag känner att jag behöver det. På riktigt. För även om det börjar kännas som vanligt med arbete så är det en sak som inte riktigt kommit igång. Det är själva arbetslunket. Jag är fortfarande helt slut efter en arbetsdag. Men jag får ge det några veckor till. Sen är det säkert där. Ungefär samtidigt som snön. Eller. Ja.

Nästa vecka är det löning dessutom. Bara en sådan sak. Det var länge sedan. Det ska bli en fin känsla att se lite mer på kontot än vad Försäkringskassan brukar erbjuda. Hela våren och sommaren har det kommit fram saker vi skulle behöva eller "skulle behöva". Hela våren och sommaren har vi sagt att till hösten. Då jävlar kan vi shoppa. Listan börjar bli lång....Men det första jag ska köpa är fan sömn. Undrar hur mycket det kostar.

All of these lines across my face...

Herr Winnerbäck släpper nytt idag. En liten singel. Snart kommer det mera. Ett helt album. Ett helt album fyllt med eftertänksamma texter. Ord som får en att fundera. Känna efter. Och reflektera. Så det var precis det jag gjorde. Det hela tog mig tillbaka till tonåren.

Jag tänkte på hur spännande det skulle ha varit om jag haft en blogg (webblog) när jag var tonåring. Att få gå tillbaka till de dagarna och läsa om allt som hände. Om alla roliga saker. Om alla känslor. Och inte minst om alla idiotiska beslut jag fattade då. Rent känslomässigt gick jag nog igenom så otroligt mycket mer under ett par år än jag gjort de senaste tio åren.

Men tiden har sin rätt att gå. Sin rätt att ändras. Och kanske är det inte bra att se för långt tillbaka. Kanske är det inte bra att se för mycket på dåtidens händelser. En del saker vill man se. Andra får gärna hamna i evig glömska.

I vilket fall som helst hade det varit spännande. Kanske kunde man förstå hur tanken var. Kanske kan något blogginlägg från tonåren bjuda på en förklaring till dagens ageranden. Jag har under en del år skrivit dagbok. Men let's face it. Det är fan inte många positiva ord skrivna på de raderna. De flesta är lika svarta som bokens utsida.

"All of these lines across my face, tell you the story of who i am.
So many stories of where i've been, and how i got to where i am."

Det är några rader ur en fantastiskt fin sång av Brandi Carlile. Och någonstans antar jag att det stämmer. Vare sig man har flera böcker fulla med svarta rader eller om man bara studsat runt på små rosa moln hela sitt liv. Så formar livet sig självt. Om jag inte hade upplevt alla de där svarta raderna. Hade jag kanske inte varit här. Precis nu. Sen om man är nöjd med den man är nu. Det är en helt annan sak.

Dags för ett nytt kapitel

Nu blir det sista gången jag kryper upp i soffan i vårt lilla övernattningsrum. Lyssnar till när Prinsen somnar. Lägger upp telefonen och snusdosan på armstödet och tar playstationkontrollen i handen. Och vet att jag kommer kunna sitta här i absolut tystnad och lugn i en timme och en kvart. Prick.

I början satt jag nere och tittade på film. Men då kunde han sova i tre timmar också. Det kanske han kan nu också. Men det får han inte. Då blir läggningen sådär lagom festlig. Men jag insåg nu på slutet att det är väldigt skönt att sitta här i mörkret och spela. Ta en paus från nedervåningen också.

I morgon sitter jag inte ensam i ett rum. Då delar jag antagligen soffa med en handfull andra pedagoger. Visst kan det vara trevligt det också. Men det är inte riktigt samma sak.

Men som varje år. När semestern är över. Så får jag den där känslan av nystart. Bättre än nyår. Helt klart. Det är under semestern det mesta brister. Rutiner? Vad fan är det för något? Tidig sänggång? Jo, tjena! Det hade väl egentligen inte gjort så mycket om man hade fått sova längre på morgonen. Men Prinsen tycker det här med sovmorgon är överskattat.

Så. I morgon. Då drar det igång. Det där nya livet. Ja, kanske låter det större än vad det behöver vara. Det är inte så att jag ska skaffa ett helt nytt liv. Men det får bli lite ändringar. Och det blir det vare sig jag vill det eller inte. Prinsen ska nästa vecka börja på förskolan. Och hur det blir har jag inte en aning om. Men jag är inte direkt orolig att inskolningen ska bli svår. Någonstans har han hittat sociala färdigheter jag aldrig skådat. Att det kommer från mig. Det är lätt att utesluta.

Sen är det bara ge det några veckor innan man hittar bra rutiner. Med träning för oss båda. Jag ska byta gym och försöka få mina vader som knappt går att använda en ordentlig behandling. Det blir en helt annan ekonomisk förutsättning i höst. Det vill säga om Prinsen håller sig hyfsat frisk. Kanske kan man köpa sig ett nytt plagg för första gången på ett år. Och nu när lillens rum och uteplatsen är färdiggjorda är det dags att ta tag i nästa rum. Sovrummet.

Jag tror fan att det blir en bra höst. Det måste det bli. Så jag kan gå in i den där förbannat långa vintern med positiva känslor. Det kommer att behövas. En gång stockholmare - alltid stockholmare. Så enkelt är det.

Nytt arbete

Om tre dagar kliver jag in genom dörren på arbetet. Ett nytt arbete. Fortfarande förskola. Men en ny sådan. Nya barn. Nya föräldrar. Och nya kollegor. Jag vet inte riktigt om jag har börjat bli nervös. Det är annorlunda den här gången. Egentligen borde jag vara nervös vid det här laget. Förbannat nervös. Men det är jag inte.

Jag har varit ledig sedan fjärde mars. Det är fan länge. Man kan tycka att det är hur skönt som helst. Och på något sätt kanske det har varit det. Men samtidigt. Ja. Ni som träffat min son. Ni vet att det inte är att sitta med en kopp kaffe på altanen och låta honom leka. Sådär som grannen. Han sitter på förmiddagen med ipaden i handen. Kaffekoppen på bordet. Och ser sin dotter tulta omkring på gräsmattan. Nej då. För Prinsen är det 120% från morgon till kväll. Men han är fin ändå.

Men efter alla dessa veckor känner jag att det är dags. Dags att sluta steka korv till lunch. dags att ta på sig olika kläder än de jag haft när man bara hänger omkring hemma hela dagarna.Dags att göra lite nytta i stället. Arbeta lite. Prata med andra vuxna. Få en paus. Få chansen att längta lite efter Prinsen.

Tre dagar alltså. Det är inte mycket. Sen har jag ännu en sån där chans att börja om. Att vara någon jag vill vara. Våga ta för mig. Våga öppna käften som senaste månaderna mest har skrålat till barnvisor och youtubemusikvideos. Och som ropat efter Prinsen.

Ingen av de jag ska träffa om tre dagar vet vem jag är. Det kanske är tur det. Och jag vet inte vilka de är. Tomma blanka sidor. Jag tror fan att jag ska fylla dem med något bra. Jag måste nog bara. Ja, ge det lite tid. Jag måste bara försöka komma ihåg vad det var man gjorde som förskollärare.

Men först är det dags för dagens lunch. Jag tror fan jag ska steka lite korv.

Samma värld - fast tvärtom

Igår kväll medan jag väntade på att få lägga Prinsen i sängen så satte jag in lite räkningar i olika pärmar. Ordning ska det vara. Det har pappa lärt mig. När alla papperna var  insatta under rätt flik så landade ögonen på en tjock blå pärm. Det var pärmen från mitt arbete nere i huvudstaden. Jag öppnade den och bläddrade.

Längst fram låg talet ordföranden höll på luciaavslutningen. Min sista dag. Alla föräldrar var där. Det var ett fint tal. Även om jag verkligen inte ville hamna i centrum så blev jag tårögd. Efter det satt olika utvärderingar. Bilder på pedagogerna med barnen. Det satt olika temaarbeten jag gjort. Som diamantprinsessorna och skogstigrarna. Ett fantastiskt genusarbete.

Dett satt böcker vi gjorde tillsammans med barnen. God jul och glad sommarhälsningar. Lönekriterier och utvecklingssamtal. Åtta år som satt i den där pärmen. Jag kan inte säga att det var åtta fantastiska år. I slutet var det faktiskt riktigt kämpigt. Ni som hängt med förstår säkert vad jag menar. Men när jag tänker tillbaka så gör jag det med glädje. Enormt stor glädje. Det var en fantastisk förskola. Underbara kollegor. Och med några av dem har jag skrattat något enormt. Det var avslappnat men ändå riktigt bra.  Utan skratt kommer man inte långt i förskoleyrket.

I kväll ska jag på en annan förskola. Inte till mitt nya arbete. Det dröjer någon månad till. Men till förskolan Prinsen ska börja på. Det är öppet hus och vi ska kika runt lite. Se vad som erbjuds. Skaka hand med pedagoger och nya föräldrar. Se vad det är för några som ska få jaga vår lilla Prins.

Det blir spännande. Att få vara på den andra sidan. Se vad som finns där. Möta pedagoger som förälder. Jag är övertygad om att lillen kommer att trivas. Bara att få leka med andra barn. Ha stora ytor. Springa av sig på gården. Det kommer att bli bra. Och förhoppningsvis ser han. Och jag. Tillbaka på den här förskoletiden om en bunt år. Med samma lyckliga tanke som jag gör med min förskola nere i huvudstaden.

Dags att vara ledig på riktigt.

Efter att ha bestämt vart jag ska arbeta i höst. Så har det lagts ett slags lugn över mig. Jag känner mig otroligt lättad över att allt är klart. Att slippa tänka och fundera. Slippa vara orolig. Plötsligt kan jag vara ledig på riktigt. Ledig i solen.

Jag tror inte jag kan beskriva lyckan över att solen slagit ner ordentligt. Att känna värmen. Se saker börja leva. Gröna färger. Öppet vatten. Människor som ler. För det gör fan inte folk när det är vinter. Eller så har de små mycket kläder så leendet inte syns. Fast. Ibland fryser munnen så det ser ut som om man ler. Fast man egentligen inte alls gör det. Så. Nej, folk ler fan inte på vintern.

Nu drar vi på oss skorna. Prinsen och jag. Öppnar dörren och springer ut. Springer ner till de öppna gräsytorna vid vattnet. Kastar sten så det skvätter i vattnet. Skäller efter hundar (ja, inte jag alltså, utan Prinsen gör det). Allt blir så mycket enklare. Skönare. Bättre. Och då kommer leendet.

När Prinsen sover arbetar jag på baksidan. Har börjat ta tag i saker. Även det är så mycket lättare nu. Planterar. Gräver upp buskar. Bygger sandlåda. Och lägger marksten.
Snart är det dags att ta tag i Prinsens rum också. Tapetsera. Rullgardin. Hyllor. Det bör vara klart innan han flyttar hemifrån.

Nu vaknar han snart och vi ska ta på oss skorna igen. Och så ska vi springa ut. Och bara le åt hela världen. För jag är ledig. På riktigt. Och Prinsen är ledig. På riktigt. Fan vad härligt.

Jag spelar Sims

För en herrans massa år sedan spelade jag lite Sims. Det var en av de första utgåvorna. Numera finns det säkert ett tjugotal olika varianter på det. Men då. Då fanns det bara ett. Tror jag. I vilket fall som helst. Jag spelade lite för att fördriva tiden. Byggde något hus. Skaffade lite familj. Inredde och socialiserade mig. Försökte få de där pilarna ovanför gubbarnas huvuden att vara gröna. Allt som oftast slutade det med att det hela blev kaos och för mycket. Socialen ringde. Socialen kom och hämtade mitt barn. Hm. Lyckat.

Numera känns det som livet är Sims. Kanske var det så de tänkte när de gjorde spelet. Vad vet jag. Men antagligen. Jag försöker hitta lösningarna för att få Prinsen att vara nöjd. För att han ska ha den gröna pilen över huvudet. Provar med mat och med blöjbyten. Lek och aktiviteter. Och sömn. Ibland missar jag. Ibland arbetar jag med "pre-crime". Men än så länge har inte socialen hört av sig. Och det är väl tur det.

Vad gäller gårdagens funderande. Så är det inte så mycket att fundera på längre. Jag byter arbetsplats. Helt enkelt. Jag vet inte om det är rätt val. Det är svårt att säga innan jag börjat arbete. men det kändes bra. Glada, lite yngre och positiva kollegor. Nya fräscha lokaler. Massagestol (för mig som ogillar massage) och en hel egen våning endast för personalen. Samt. Inte att glömma. En kaffemaskin! Så ja! Dessutom är min blivande chef föreståndare på förskolan Prinsen ska börja på. Så han flyttade fram hans inskolning två veckor. Och plötsligt sparar vi in en hel drös med föräldradagar. Tack och bock.

Så nu kan jag börja njuta. Ta det lugnt och känna ledigheten utan att vara orolig för arbete och ekonomi. Dessutom är sommaren på ingående. Nice. Den har varit saknad. Väldigt saknad. Framför allt hos en vilsen Stockholmare. Det enda som gäller nu. Förutom att vara ute i solen och njuta av lediga dagar. Det är att se till att den där Sims pojken. Även kallad Prinsen. Fortsätter att ha en grön pil ovanför huvudet.

Mycket att fundera på.

Ni minns det där arbetet jag sökte. Det där arbetet som jag fick komma på en intervju till. Några dagar efter samtalet med de två cheferna ringde de. Ja, inte båda samtidigt. Men en av dem ringde. Han erbjöd mig ett jobb. Trevligt. Tack. Svarade jag med då.

Sen började jag fundera. Jag har under två veckors tid funderat. Fram. Och tillbaka. Och hit och dit. Jag har funderat på alla möjliga sätt som går att fundera på. Jag sitter i en sådär halvdan sits. Helt plötsligt. Ett nytt arbete som ligger nära. Både hemmet och Prinsens blivande förskola. En ny start. Där dessutom två män arbetar.
På andra sidan vågskålen ligger ett arbete jag varit på lite mer än ett år. En fantastisk kollega. En chef. Kollegor. Barn och föräldrar. Som alla vill att jag kommer tillbaka. Men än finns det ingen plats för mig. Ryktesvägen säger dock att det blivit en öppning på stället. Det ligger på andra sidan stan. Vilket egentligen inte är så hemskt. Det är inte direkt Stockholmstrafik eller storstadsavstånd. Dessutom har jag inte haft den där klockrena känslan. Som jag haft där nere i storstan.

I morgon ska jag till det där nya stället. Se mig omkring. Skaka hand med folk. Höra lite detaljer. Och kanske skriva en signatur. Om det hela känns bra. Så jag har några timmar till på mig att fundera. Sen måste jag välja. Har jag tur. Då infinner sig den där känslan av klockrenhet i morgon. Då är det inte så mycket att fundera på. Då är det bara att ta pennan och skriva signaturen.

I vilket fall som helst så är det kul att vara eftersökt. Efterfrågad. Kanske man säger. Söka ett arbete. Och få det direkt. Det känns alltid bra. Mina lärarlegitimationer ligger redo. Om 15 timmar vet jag.

Mörkret skingras

Mörkret har börjat lätta. Det är tur att jag har Flickan från landet i norr vid min sida. Att hon står ut. Men jag är väldigt glad att hon gör det. 

Mitt i allt mörker fick jag ett samtal. För ett tag sedan sökte jag ett arbete. Det är en väldigt lång historia med mitt nuvarande. Det jag kanske inte kan komma tillbaka till. Så i stället för att sitta och vänta på beskedet därifrån. Så sökte jag ett nytt. Som dessutom ligger på min sida av stan.

När det hela var som mörkast ringde de. Bad mig komma på intervju. Så här sitter jag nu. Tre timmar kvar innan jag ska vara där. Tre timmar tills jag ska övertyga dem att jag är rätt man för jobbet.

Jag har inte varit nervös. Inte ett dugg faktiskt. Fören i går kväll. När lampan släcktes och det blev ett annat sorts mörker. Då kom tankarna. Vad jag ska säga. Vilka frågor jag får. Om jag ska raka av mig mitt tvåmånaders skägg.

Nu när det bara är tre timmar kvar så börjar jag bli lite extra nervös. Jag vet inte ens om jag vill ha jobbet. På ett sätt vill jag tillbaka till det tidigare. Men på ett annat sätt vill jag börja om. Jag kommer inte få reda på om jag får det idag. Säkert inte ens den här veckan. Men att få komma på intervju är alltid något. Och det får det mörka att skingras en aning till.

 

Det är svårt ibland

Den senaste tiden har det gamla på något sätt hunnit i kapp mig. Det stökar på där uppe i huvudet och en hel del gammalt känns återigen som om det vore igår. Jag har fått kämpa ordentligt för att inte falla in i något beteende som jag trott jag tagit mig i från.

Det är sällan det går att sätta fingret på vad det som utlöser allt det här. Inte heller den här gången går det. Plötsligt är jag bara där. I mörkret. Och jag famlar efter en väg ut. Ut till livet igen. Och jag har inte den blekaste hur jag hamnade här.

Desto längre tid jag stannar i mörkret desto mer hatar jag mig själv. Och jag kämpar för att det inte ska synas på utsidan. Jag vet att det inte lyckas. För jag sluter mig mer än vanligt. Jag har en stubin som knappt syns. Och jag vill helst bara stänga in mig i ett rum och slänga bort nyckeln. Stänga ute omvärlden. Eller kanske rädda den från mig.

Varje kväll jag går och lägger mig hoppas jag att det ska vända. Att kommande morgon ska bjuda på en lite bättre känsla. En ljusare känsla. Men de senaste dagarna har det mest gått åt helt jävla fel håll. Och för varje dag som går så behöver jag kämpa allt hårdare för att inte falla tillbaka.

Igår såg jag ett program på tv. Ett program som tog upp en hel del av det jag har längst bak i huvudet. Jag led. Packade ihop mina saker och gick och lade mig i sängen. I förhoppning om att glömma. Tränga bort. Men tankarna var där. De var där en lång stund. Men när jag väl började falla i sömn hoppades jag att morgondagen skulle vara ljusare. Men jag hade fel. Igen.

Försöker hitta en vän i mängden

Jag har kommit iväg till Öppna Förskolan en del den senaste tiden. Prinsen och jag går dit med lite blandade tankar. Eller. Jag har absolut ingen aning om vad han har för tankar. Munnen går i ett men ingen förstår vad han säger. Men jag har tankar. Olika. Blandade.

Givetvis tänker jag på hur bra och utvecklande det är för lillen att vara där. Att träffa andra barn. Nya miljöer. Ja. Allt det där som förskolan har att erbjuda. Och även fast han får vara med en pedagog dagarna i enda så är det inte riktigt samma sak. Jag kanske skulle bjuda in en massa barn hit och ha lite förskoleverksamhet. Fast, Det skulle bli fel det också. Så vi kör på Öppna Förskolan i stället.

Det är en bra förskola. Mycket olika nationaliteter. Män. Kvinnor. Homosexuella. Äldre. Yngre. Allt möjligt blandat i några rum. Prinsen verkar trivas. Han springer runt (som om han någonsin gör något annat) och leker. Åker kana. Kör med rullatorn. Tittar på barnen och på de vuxna. Struntar fullständigt i mig.

Jag däremot. Jag har en annan tanke också. Ny stad. 63 miljävlar i från huvudstaden. Jag tänker att jag kanske ska socialisera mig en aning. Bara för att...jag är så förbannat bra på det. Eller inte. Men jag måste försöka. Kanske kan jag träffa en kompis. Det låter fruktansvärt tragiskt. Men jag har bara en vän här uppe. Så jag hoppas. Men jag vet inte riktigt hur man gör för att träffa en vän när man passerat 30.

 I torsdags satte jag på Prinsen en Djurgårdströja. Tänkte att det kanske skulle bryta isen lite. Visst blev det kanske någon liten spricka i isen men jag kan inte påstå att det var isbrytaren som plöjde fram. Dessutom blev det lite jobbigt när en av pedagogerna läste på tröjan och fick för sig att det stod "Alltid -  oavgjort" i stället för "Alltid - oavsett". Lite komiskt dock med tanke på fjolårets alla 1-1 matcher.

På tisdag tänkte jag gå dit igen. Får se om jag kommer vidare med vänletandet. Någonstans i mängden av mammor och pappor ska det väl finnas någon som vill vara min vän.

Det kokar överallt.

Jag brukar inte bli arg allt för ofta. Inte så arg att det syns i alla fall. Ofta håller jag det inombords. Om det är rätt. Det vet jag inte. Men det är så jag är. Känslor behöver inte vara på ytan. Helt enkelt.
Men ibland. Då jävlar. Då kan jag bli så arg att jag skrämmer mig själv. Lite som innan en ordentlig fylla. Då man egentligen inte vet vad man kan råka säga eller göra.

I kväll blev jag sådär förbannat jävla arg. På Prinsen. Efter en hel dag tillsammans antar jag att vi båda är lite småless på varandra. Och då han inte kan berätta vad som är fel. Och han förstår inte vad jag säger till honom. Så blir det ibland illa. Riktigt illa. Så illa att jag till slut står över honom på skötbordet slå näven i bordet och skriker. Och inte lite. Utan skriker som när Djurgården vann SM-guldet i Borås. Och det är fan ordentligt.

Direkt får jag dåligt samvete. Men någonstans hoppas jag på en respons. Det kanske låter hemskt. Men någonstans vill jag att han ska bli lite ledsen. Så han förstår att jag är arg. Men nej. Responsen jag får är att han skrattar. Och ja. Det gör väl kanske inte att jag blir mindre arg.

Nu har det gått en liten stund och jag har lugnat ner mig. Inser väl att det egentligen inte finns någon anledning att bli sådär arg. Det är bara det att. Ja. Han blir för mycket helt enkelt. Med att dra fram saker. Skrika. Inte ligga still. Peta i sin egen skit. Inte lyssna helt enkelt. Men han är inte ens ett och ett halv år. Så jag borde kanske give him a break. Så att säga.

Ja. Jag får förklara för honom i morgon. Hm. Om han sen förstår det är en annan sak. Men mina känslor har släckts till i morgon. Både det som kokade på insidan och på utsidan. Handen är lite öm efter slaget i bordet. Kanske rätt åt mig. Kanske var därför han skrattade. Eller inte. Nu sover han i alla fall. Ha! Där fick han....

En enorm längtan kommer efter påsken

Påsken har passerat. Påsken som är en sån där högtid som knappt hinner komma innan den är över. Man kan se folk pynta med kycklingar och färgglada fjädrar ena dagen för att dagen efter plocka bort allt. Men arbetar man r det ändå några extra lediga dagar. Och är man väldigt troende (sådär överdrivet troende som jag visst råkade säga till prästen innan Prinsens dop) så antar jag att påsken är speciell.

Påsken för oss innebär numera en tripp norrut. Några mil upp till stugan vid havet. Det grillas och det bakas pizza i bagarstugan. Trevligt med jobbigt. Det kanske kommer som en chock för alla, men det här med sociala tillställningar är inte min grej. Inte alls. Och det tar på krafterna.

Där uppe vid stugan i havet är det tyst. Och vitt. I alla fall såhär års. Allt är lugnt och stilla. Och visst. Det är hur skönt som helst med skog, hav och evig tystnad. Men varje år. Efter den här helgen som försvinner så snabbt. Så kommer en enorm längtan.

Det kommer en längtan efter en storstad. Efter en huvudstad. Det kommer en sån enorm jävla längtan efter att få vara i Stockholm. Att vara hemma. Jag kan bo här hur länge som helst. Men Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Det kommer att vara hemma för mig.

Jag har inget specifikt jag vill göra i storstan. Utan bara känslan att vara där. Att gå omkring mitt i smeten. Smälta in. Försvinna bland mängden. I love it. Jag hade planer på att ta mig ner dit. Snarast. Funderade på tåg, bil eller flyg. Men kom efter en stund på att det inte går. Jag har inte råd. Det finns inga pengar till att ta sig dit. Det får helt enkelt vänta. En föräldrapenningsinkomst är inte fet. Det vet de flesta. Och då får man försöka tränga undan en del begär.

Men Stockholm finns väl kvar antar jag. Till midsommar kommer lite skatteåterbäring. Kanske kan man ta lite deg och ta sig ner då. På ett eller annat sätt. Undertiden får jag hålla mig mittiellan. Tystnaden vid havet och fantastiska Stockholm. Umeå. Med allt som den staden har att erbjuda.

Psykisk ohälsa i kroppen

Jag har haft svårt att somna de senaste nätterna. Tröttheten är enorm. Men i kroppen är det helt tvärtom. Det kryper. Inte bara i benen. Utan i hela jävla kroppen. Det kliar och sticker. Jag vrider mig runt. Provar ligga på mage. Provar på sidan. Provar ryggen. Ingenting hjälper. Och tröttheten är enorm.

När jag låg där i natt och vred mig passade jag på att googla. Psykisk ohälsa och stress kunde vara en orsak. För mycket eller bist på motion var en annan. Det är lite som när man läser horiskopen. Det kan stå lite fint att jag kommer att bli rik alternativt fattig. Eller att kärleken kommer alternativt att jag blir ensam.

Men jag funderade. Kan man bli stressad när man är föräldraledig? Jag har inget att göra. Jag kan i stort sätt hitta på vad jag vill. Men jag insåg att det ligger en hel del annat där uppe i huvudet. Dels så ändras allt med ekonomin nu. Just idag faktiskt. Flickan från landet i norr får lön och jag får. Ja. Inte så mycket alls. Det blir säkerligen lärorikt för oss båda. Men jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Att inte ha koll. Att inte kunna betala. Det handlar om sex månader. Men det är sex vidriga månader.

Det andra handlar om arbetet. Eller brist på arbete. Jag har inget att gå tillbaka till efter ledigheten. Inte vad jag vet just nu ialla fall. Alla på stället vill. Men kanske finns det inte plats för mig. De vet inte i nuläget. Jag vet inte i nuläget. Och det är väldigt jobbigt att ha det hängandes över mig. Har jag inte hört något om några veckor. Då är det dags att söka något nytt. Igen.

Så med andra ord. Jag kanske har någon form av psykisk ohälsa. Det vet jag inte. Men jag vet. Att det kryper i kroppen. Ordentligt. Och att det gör att jag slösar bort närmare två timmar sovtid. Värdefull sovtid.

Dåligt samvete

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vilka tangenter jag ska trycka på för att det ska bildas några intressanta ord. Intressanta meningar. Det enda jag egentligen skulle kunna berätta om är hur Prinsens och mina dagar ser ut. Lek i snön. Lek i hans pirattält. Lek på hans rum. Blöjbyten och sovning. Och så lite mat på det. Mer spännande är det inte.

Så jag väljer att inte skriva om det. I stället kan jag skriva om en känsla. En känsla som gör att jag känner mig lite hemsk. Faktiskt. Prinsen är en väldigt aktiv kille. Inte bokstavskombinationsaktiv. Men bra jävla aktiv och motorisk. Vilket egentligen är väldigt bra för hans fortsatta utveckling. Och min förhoppning på en storartad indrottskarriär.

Men hans aktiva förmåga sätter sina spår. Jag blir helt slut. Och då är jag inte direkt en lat och stillasittande person. Tvärtom. Men han suger energi. Tolka det inte fel nu. Jag älskar Prinsen. Mer än något annat. Och jag tycker verkligen om att få vara hemma med honom. Men sådär vid lunchdags kommer den där känslan.

Det är en känsla som önskar att han bara kunde gå och sova nu. Direkt. På en gång. Jag måste få lägga upp fötterna på soffan och bara ta det lugnt. Eller göra något  själv. Utan att han klänger på mig eller vänder upp och ner på alla kökslådor. Jag börjar helt enkelt längt tills han ska sova.

Men samtidigt så känns det inte bra. Det känns hemskt att längta till det. Att slippa vara med honom för en liten stund. Kanske är det inte helt ovanligt. Men det känns inte bra. Jag känner mig lite hemsk. En släng av dåligt samvete kommer farandes. Smack. Rakt i ansiktet.

Snart vaknar han igen. Då ska vi gå ut. Igen. Och sen äta lite. Igen. För att efter det gå in och leka. Igen. I natt var det en tung natt för Prinsen. Och hans pappa. Gråtattacker vid 22. Vid 02. Vid 04.30. Och så pigg och glad vid 06.40. Pappan var inte alls lika pigg och glad. Inte alls faktiskt. Han var mest less. Förbannad. Och i stort jävla behov av kaffe.

Men i morgon ska han få leka av sig lite extra. Då drar vi i väg till leklandet. Med en vän och hans två barn. Socialisera sig. Jag har hört att det är bra. För att sen komma hem igen. Och få ytterligare en släng av det där dåliga samvetet. Smack. Ös på bara.

Stockholm i natt

Det har gått över ett år nu. Jag tog mitt pick och mitt pack och körde flyttbilen upp till norrland. Det är inte ofta jag verkligen har saknat Stockholm. Någon gång då och då tänker jag på storstan. Det hade varit trevligt att vara där. Gå runt. Känna pulsen. Atmosfären. Men de tankarna försvinner rätt fort ändå.

Men den senaste tiden. Då har inte tankarna försvunnit. De har fastnat ordentligt. Jag saknar verkligen Stockholm. Big time. Jag har känt mig lite vilse här uppe bland snömassorna. Lite ensam. Det kanske blir ännu mer påtagligt nu när jag är hemma hela dagarna med Prinsen.

Jag får tankar om hur det är att gå runt i huvudstaden. Caféer. Människor. (Jag vet, jag ogillar egentligen människor, men kan de få mig att försvinna i mängden är det bara bra.) Livet. Och de där gamla vanliga gatorna i förorten.

Tankarna kommer att gå över. Det vet jag. Norrland har faktiskt mycket fint att erbjuda också. Snö. Och mer snö. Och så lite snö till. Det är egentligen inte fel. Det är bara..ja..Stockholm är Stockholm. Och jag kommer alltid vara Stockholmare. På ett sätt. Eller ett annat.

Om några veckor ska Prinsen och jag åka tåg. Vi tar en tur ner till den där fantastiska staden. Njuta av våren. Fylla på depåerna. Kanske se en Djurgårdsmatch eller två. Och träffa lite vänner. Då kanske jag klarar mig en stund till.

Under tiden vänder jag mig till Peter. Herr Jöback. Han sjunger en fin låt om Stockholm. Den får mig att tänka på en kväll då Flickan från landet i norr och jag var i stan. Vi hade inte träffats allt för länge. Det var en bildutställning av Steve Bloom. Nere på Strandvägen. Vi gick omkring. Njöt. Kände kärleken. Till varandra. Och till huvudstaden.

 

Föräldraledigt

Det har visst blivit ett nytt år. Ser man på. Och efter en snabb titt i kalendern så kan man också se att det faktiskt har blivit mars. Inte illa. Andra brukar göra någon slags sammanfattning när ett år tar slut. Men det kanske inte är någon mening så här i mars. Dessutom hände det väl inte så mycket förra året. Jag menar. En son. Ett husköp. Nytt arbete. Och en ny stad. 63 mil i från huvudstaden.

 Nu är det i alla fall 2013. Det finns inget att göra åt det. Och varför skulle man? Det är måndag förmiddag och jag sitter hemma i soffan. Det innebär att jag inte arbetar idag. Och det ska jag inte heller. Jag är klar på det där stället. I alla fall för nu. Kanske får jag komma tillbaka till hösten. Det vet ingen ännu. Föräldrar, barn och kollegor. Samt chefen. De vill att jag kommer tillbaka. Men det beror lite på annan personal. Och på barnintag till höstterminen.

Att jag inte är där just nu beror på att jag får vara hemma med Prinsen idag. Och i morgon. Och dagen därefter. Ända till hösten. Då han är inskolad någonstans. Det är skönt att ha lite lediga dagar. Få bestämma själv hur dagen ska se ut. Samtidigt är det tråkigt att sluta på jobbet. Jag började precis komma in i det hela. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka till hösten. Och visar var skåpet ska stå.

Men det här med föräldraledighet. Vad gör man? Hur lyckas man inte bli uttråkad och rastlös? Jag hade lite planer för den här veckan. Skotta baksidan. Gräva fram en hängsälj som varit begraven under snön. Koka lite fruktpuréer. Kanske ta en date med en vän. (Den enda jag har här uppe by the way.) Träna med barnvagnen och tvätta.
När klockan slog 10.00 så hade jag grävt fram säljen. Baksidan var skottad. Maskinen var klar. Purén var kokad och jag har sprungit en runda med Prinsen i vagnen. Dessutom har vi lekt lite ute. En date med en vän är bokad till på onsdag. Och kaffet är drucket. Nu då?

Det blir en utmaning. Inte att ta hand om Prinsen. Utan att lyckas hålla sig levende och inte bli för rastlös. En dag har snart gått. Bara...hmm...en helt gäng kvar.

Då vs. Nu

Jag tänker ofta på dåtiden. Hur saker var förr i mitt liv. Hur jag var tidigare. För ett år sedan. För fem årsedan. För tio år sedan. Och jag kan egentligen bara dra en slutsats. Jag var en betydligt bättre människa förr. Jag hade mera ork. Jag hade mera lust. Jag hade färre tankar.

Det är så mycket nytt nu. Så många förändringar. Så mycket att hinna med. Att hinna tänka och ordna. "Att stå i" som folk så fint brukar säga. Jag tycker inte om att ha mycket att stå i. Det gör automatiskt att det som egentligen är mer väsentligt får läggas åt sidan. Och det är fan inte bra.

Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på just det. Vilket gör att jag är så långt i från att vara tillfreds med mig själv att jag kräks. Fokus läggs på alla "måsten". Det blir inte bra. Inte alls bra. Jag har så många tankar om hur jag vill ha det. Hur livet ska se ut. Hur vardagen ska se ut. Saker jag vill göra. Men allt faller som korthus.

Inom mig byggs en massa känslor upp. Känslor man inte får prata om. Det byggs upp aggressioner. Jag tänder på två röda. Jag blir så förbannat jävla arg så jag skulle kunna slå sönder väggar och dörrar. Jag blir ledsen. Så jag bara vill lägga mig ner i fosterställning och låta tårarna rinna. Jag blir rädd. Så rädd så rädd. För framtiden. För nuet. För dåtiden. Jag skäms. Jag skäms för mig själv.

Jag måste försöka hitta på något. Kom igen nu. Jag måste komma på ett sätt att få ihop allt. Komma på ett sätt som gör att jag får ork och lust. Att jag lägger en del måsten åt sidan och gör det mindre viktiga som ändå är viktigast. Hm. Eller så är det bara komma på ett sätt där jag kan klara av alla måsten snabbt för att sen...nej. Jag vet fan inte vad jag ska göra längre.

Till att börja med måste jag få bort alla dessa känslor. Slå sönder aggressionerna. Knuffa undan rädslan. Spotta ledsamheten i ansiktet och skammen. Ja, skammen kastar vi i sjön. Helt enkelt.
Men det är inte lätt. Men ska det bli bra så måste jag fixa det här. Jag. Bara jag. För det var faktiskt bättre förr. Mycket bättre.

Det är måndag i morgon och vi får börja där. Svårare är det inte. Nya dag. Nytt tänk. (Ha! Som om det skulle vara så enkelt.) Men Matte för fem år sedan var en betydligt trevligare människa att vara i närheten av än han är nu. Sorgligt nog.

Mariah Carey

En blogg (webblogg) ska väl vara ett sånt där ställe man ska skriva av sig lite på. Eller mycket. Så känns det för mig i alla fall. Och kanske var det just det som var tanken för en massa år sedan när jag startade upp allt det här. Och det finns en anledning till att jag behöver skriva av mig. Inte otippat är den anledningen att jag helt enkelt inte kan prata.

De senaste dagarna har jag inte mått så bra. Trots en hel del huvudvärk och andra mindre men så syftar jag inte på den fysiska hälsan. Utan rent mentalt har jag haft en ordentlig svacka. Och så här på söndag kväll har svackan nått Mariah Carey höjder. Eller just höjd är kanske fel ord. Det är ändå rena motsattsen. Men hur humöret än är. Det innebär inte att jag tycker sämre om en del för det.

Jag önskar ibland att jag kunde sätta ord på vad som pågår inne i huvudet. Men det kan jag inte. Det har jag aldrig kunnat och kanske aldrig fått. Jag kan varken berätta i ord eller skriva orden. Det går bara inte. Känslor är inget man pratar om. Är det inte så? Nu är det är inte bara en sak. Det är en hel låda full med saker som spökar runt där inne. Och jag vill inget hellre än att bara trycka undan dem som jag brukar. Placera dem i något hörn av huvudet som inte andvänds och aldrig låta dem komma fram igen.

Jag har hört att människan inte fungerar så. Konstigt. Men det är bara att acceptera. Tydligen. Det är mycket gammalt. Det är en del nytt. Dåtiden kan man visst inte springa i från, hur mycket man än tränar löpning. Det kan vara bra, men samtidigt kan det vara väldigt jobbigt. Som nu.

Men det går över. Det brukar det göra. Det är bara det att... det är mycket helt enkelt. Historia. Ekonomi. Framtid. Nutid. Ensamhet. Ovisshet. Osäkerhet. Städning. Formtapp. Extraarbete. Pim. Press. Kommunikation. Stress. Samarbete. Och så det här med julen och allt den har att komma med. Jag skriver listor ibland. Ja, rätt ofta faktiskt. För att organisera i huvudet. Men vissa stunder vill jag bara krypa in i det lilla förådet under trappan och gömma mig. Vara ensam. Låtta kaoset stanna utanför dörren. Men det hinner jag inte.

Det är 22 dagar kvar på året. Min senaste lista innehåller närmare 50 punkter. 50 punktjävlar jag ska försöka hinna med innan det hela slår över. Och innan året slår över till 2013. Ett nytt år med nya listor. I alla fall vad jag misstänker. Om tre dagar får jag åka ner till huvudstan igen. Fantastiskt. Och jag ska göra vad jag kan för att slå mig fri från allt och alla. Sätta mig med en stor jävla kopp kaffe på ett fik. Slå upp en bok och bara läsa. Bara vara. Ensam. I alla fall för några minuter.

22 dagar. Det är fan inte mycket. Men det är tillräckligt mycket för att hinna lyssna på en väldans massa Mariah Carey.

Lapparna förföljer mig

Vi åkte till jourcentralen den här kvällen. Få en bekräftelse på att Prinsen har öroninflamation. Första gången han är sjuk. Då slår vi såklart till ordentligt med en öroninflamation också. Jajamen. Bekräftelsen fick vi. Medicinen likaså. Eller. Medicinen fick vi inte. Den fick vi köpa. Men jag tycker nästan det kan vara värt det.

När vi satt där i väntrummet studerade jag anslagstavlorna. Och jag kände på något sätt att någon ville säga något till mig. Kanske inte den första lappen jag såg. Men de följande tre.
Först såg jag tre människor gå hand i hand på en stig. Stigen ledde rakt ner i vattnet. Det såg nästan ut som att de var på väg ner för att dränka sig. Kollektivt självmord. Hemskt. Jag vet. Men det var min första tanke. Sen läste jag vad det var reklam för. Krishantering. Och det hela blev nästan komiskt. På ett hemskt sätt.

Vi fick flytta på oss. Ny anslagstavla. Jag studerar. "Lider du av social fobi?" stod det stort på en lapp. "Har du svårt att prata inför en grupp?" Ha! Bullseye! Mitt i prick.
Precis bredvid den antisociala lappen satt en ny lapp. "Vi söker dig som lider av hälsenebesvär". Ha ha. Det här är löjligt. Vad vill ni mig?

I eftermiddags hade jag ett tuffare utvecklingssamtal. Jag var nervös. Vilket jag ofta blir när jag pratar allvar med någon. Kom igen. Ni minns väl lapp nummer två? "Lider du av social fobi?" Jag reflekterade över att jag blir så torr i munnen och skäms. Kan bara tänka på det. Inte på vad jag ska säga och ta upp.
När vi gled vidare. Bort från anslagstavlorna. In på apoteket. För att hämta dundermedicinen med kakaosmak. Vid kassan sitter ännu en lapp. Jag studerar givetvis den också. En reklam för en av apotekets produkter. En fuktgel. "Blir du ofta torr i munnen?" står det. Vad är det här? Är det ett skämt? Hur vet de att...?

Kanske är det bara så tydligt. Det finns hjälp. Även för en hälseneskadad ickesocial stackare som ofta blir torr i munnen. En sån som jag. Det är inte illa. Den här gången var det Prinsen som fick hjälp. Nästa gång kanske det är min tur. Undrar om det finns medicin att ta för social fobi. Gärna med kakaosmak.

PIM och öroninflamation

Jag kämpar fortfarande med att få igång min halvt crachade dator. Ibland startar den på en gång. Ibland ger den mig bara fingret. Gång på gång. Bara sådär. Men plötsligt fick jag igång den. Och det är viktigt. Jag behöver göra min sista PIM uppgift och Flickan från landet i norr behöver få klart sitt examensarbete. Hyfsat viktiga uppgifter för oss båda.

Kanske ska jag sätta igång och göra den där förbannade uppgiften nu. Nu när jag äntligen fått igång datorhelvetet. Men nej. Inte ikväll. Inte just precis nu. Jag har en liten prins i rummet bredvid som återigen skriker sig till sömns. Det gör ont. Inte bara i hans inflamerade öron utan även i mig. Hur kul är det när ens lilla barn är tvunget att skrika tills han somnar? När ingenting vi gör hjälper. Inga sånger. Inga vaggningar. Ingen mat. Ingenting. Nada. Nichts.

Han har börjat sådär senaste nätterna. Bara skrika skrika skrika. Och inte bara när jag ska lägga honom. Utan även när Flickan från landet i norr kommer in i rummet. Förhoppningsvis är det öronen. Och snoret. Det är kanske det som stör. Som gör ont. Första dosen med medicin har han fått. Nu är det bara hålla ut. Snart blir det bättre. För Prinsen och för hans föräldrar. Hoppas vi.

Det börjar tystna där inne nu. Kanske håller han på att somna nu. Ska jag orka med att göra den där PIm uppgiften? Nej fan. Jag avvaktar. Det tar ändå en stund det där. Kanske någon timme. Eller tre. Kanske bättre att lägga upp fötterna på bordet och andas. Det har inte blivit så mycket möjligheter att andas den senaste tiden. Mycket besök. Mycket Prinsskrik. Mycket jobb. Förbannat mycket jobb. Övertidsklockan närmar sig 15 timmar. Det känns inte okej. Min ena kollega har passerat 23 timmar. Min andra kollega. Ja. Hon är sjukskriven. Kanske därför våra klockor ticka på.

Nu är det tyst i huset. Äntligen. Och i tankarna är mina fötter redan uppe på bordet. Fötterna som malde på fint under 15km i efermiddags. 3.35 på sista km. Det är fint det. Men även om fötterna lägga upp i tankarna så finns den där PIM uppgiften också där. Jag borde verkligen sätta igång med den. Jag borde...

Med svansen mellan benen

När klockan närmar sig 21.30 borde små barn sova. De borde sova för länge sedan. De ska inte ställa sig upp i sängen och gråta. De ska låta sina föräldrar få ta det lite lugnt i några minuter.
I rummet mittimot rummet jag sitter i står en liten kille upp. Han hänger över sängkanten och gråter. Han kliar sig konstant i ögonen. Han vill inget annat än att få sova. Men ändå gör han det inte.

Dessvärre kan jag inte göra något åt det. Jag är världens sämsa far just nu. I alla fall känns det så när det är dags att sova. Jag kan inte natta Prinsen. Han bara vrider och vänder sig. Han ska ställa sig upp. Han snyftar och gråter. Och till slut får jag vända om. Dra svansen mellan benen och be Flickan från landet i norr komma upp.

Två minuter senare kommer Flickan från andet i norr ner igen och allt är tyst och stilla. Prinsen sover. Jaha. Kul. Verkligen. Alltså, visst är det bra att han kan somna snabbt. Men jag känner mig mer och mer värdelös för varje kväll.
Det sägs att det kan bli sådär. Det sägs att det hinner bli tvärtom också. Men det gör inte direkt att man känner sig mindre värdelös.

Den här kvällen gick det inte heller. Men jag antar att det bara är att försöka igen i morgon. På't igen. Så att säga. Nu har det varit tyst i fem minuter. Tillräckligt länge för att det ska vara dags att börja gråta igen. Jag behöver inte ens försöka gå in dit. Jag sitter kvar här med min svans mellan benen. Väntar på att Flickan från landet i norr ska komma upp. Jag sitter kvar här och bara väntar. Väntar på att berget av värdelöskänslor ska växa.

En omtumlande vecka

Jag sitter och skriver på en Mac. En sån där Mac Book. Eller vad den nu heter. Jag tycker inte om den. Kanske är det tur att det inte är min. I stället vill jag ha min halvt craschade gamla goda PC som står en våning upp. Ibland får jag igång den. Ibland inte. Men jag tycker om den i alla fall.

Mac Booken är konstig. Jag vill inte ha konstigt.

Äntligen är det fredag. Det har varit en tuff vecka. En omtumlande arbetsvecka. Mycket diskussioner och känslor. Hårda ord och fina ord. Mellan kollegor, föräldrar och chefer. Men så är det ibland. Föräldramötet i veckan blev kanske inte sådär mysigt och fint som vi hoppats på, men samtidigt är det bra att skit kommer fram så man kan ändra på det. Lite konstigt bara att det sitter ett helt rum fullt med folk och alla vet vad alla menar men kan inte säga det högt. Jag vet, det låter helt obegripligt, men så får det vara.

Fick glida upp till chefen idag. The Big Boss. Hade ett förberedande lönesamtal. Lönen, som skulle varit fastställd i april. Hm. Nu är det oktober. Heja. Ibland går det med ljusets hastighet. I vilket fall som helst. Jag skulle få min dom efter mina första åtta månader på det nya stället.
Både chefen och jag hade fyllt i lönekriterierna och våra svar stämde riktigt bra överens. Bra känsla såhär långt.

Sen skulle hon ta upp mina styrkor och svagheter. Svagheterna tyckte hon jag hade dolt bra, för hon hade inga att komma med just nu. Och så till slut: styrkorna. Kom igen nu. Kör bara!
Positiv - En man kan lita på - flexibel - anpassningsbar - ordningsam - Mycket i mig. Och sist... social. What!? Hur tänkte hon där? Det är väl det sista jag varit de senaste... låt se, 31 åren. Men fine. Tycker hon det så är det väl bra det.

Summa summarum (vad är det för jävla ord?) så vill hon att jag ska få vara kvar och komma tillbaka nästa höst efter lite föräldraledighet. Gött. Jag har inte gjort bort mig helt med andra ord. Nu är det bara hoppas att alla detaljer löser sig så det finns plats för mig.

Men som sagt. Nu är det fredag och kroppen och huvudet får vila lite. Flickan från landet i norr är på bio och Prinsen sover där uppe sedan länge. Jag ser på fotbollsmatch efter fotbollsmatch. Laddar för Babysim i morgon bitti. Det är en bra start på dagen. Men nu muttrar jag vidare över den här Macen. Den är fortfarande konstig.

Prinsen känner av

Ny lördag. Nytt babysim. Och på nytt två trötta föräldrar. Under veckan som gått har Prinsen inte direkt velat sova som hans mor och far önskar. Han ska börja tjafsa på eftermiddagen. Han ska börja pipa på nätterna. Och påsarna under ögonen på oss bara växer.

Idag skulle vi upp tidigt. 08.30 är det bara att infinna sig vid poolkanten. Redo för att flyta och plaska. Och sjunga. Dessförinnan är det bäst att tillfredsställa alla hans behov. Mat och kläder. Så oron fanns att det skulle bli ett mindre trevlig babysim idag. Men en Prins som inte direkt visar sin charmiga sida.

Men. Precis som när vi i sommras var på bröllop. Kom hem sent. Så sov han som en stock. Genom hela natten. Jag tror han känner av när det verkligen gäller. När hans föräldrar står på kanten av berget. Ruinens brant. Då är det bäst att sova så de får komma tillbaka till livet. Åtminstånde för några dagar. Och precis så var det i natt. Han sov. Och han sov. Och han sov. Ända tills klockan ringde i rummet bredvid och det var dags att försöka lyfta benen ur sängen för att göra honom redo för poolen. Jag kommer in i hans rum och där sitter han. Gnuggar sina ögon och ler mot mig. Och plötsligt så är man tillbaka till livet.

Mor vs. far

Jag har funderat på en sak den senaste tiden. Tankarna kommer när jag ser småbarnsföräldrar. Småbarnsföräldrar med sina små barn. Ibland när de går på promenad. Ibland när de är på Ica. Och så ibland när de är på stan eller på babysim. Egentligen kan det vara när som helst.

Jag funderar på vem det är som håller i barnet. Det lilla barnet. Oftast är mamman föräldraledig. Så kanske knyter mamman mer an till barnet. Fast åt andra sidan så kanske pappan passar på när det är helg.
Det jag märkt ofta är att när det är en barnvagn med i bilden så är det ofta mannen som kör vagnen. Varför är det så?
När det var babysim så var det mammorna som bytte om med barnet och bar det till bassängen.
Varför är det så?

Jag reflekterar över hur jag gör. Och som i många andra fall. Är det barnvagn med i bilden kör jag den. Anledningen är att jag helt enkelt blir rastlös annars. Bara gå liksom. Hur kul är det? Så jag måste göra något mer. Ha händerna någonstans. Samma sak när jag sitter och pratar med någon. Jag måste ha en penna i handen. Jag måste ha någonting och sysselsätta mina händer med.

Men jag ska fortsätta studera. Det blir så automatiskt. Jag kanske samtidigt är osäker på det här med papparollen. Hur man ska göra. Hur alla andra gör. Inte för att jag måste göra likadant. men kanske. Kanske gör alla andra rätt. Och då är det lika bra att hänga på.

För let´s face it. Jag har fortfarande inte förståt det här. Att jag är en pappa. Att jag är småbarnsförälder. Men någon gång. Innan Prinsen blir vuxen. Kanske det går in i huvudet. Undertiden kanske jag bara ska göra som alla andra. De som förhoppningsvis gör rätt. Samt. Att jag får ha någonting i händerna.

Babysim

Lördagsmorgon. Utanför dörren ligger ett tunnt tunnt lager med frost. Framrutan på bilen är isig. Det är första gången den här hösten. Sjön ligger stilla och blank. Grannen sitter i morgonrock vid frukostbordet. Ja, det är inte så att jag alltid spanar in hos grannarna, men ibland är det svårt att inte se. Kanske ska jag vara glad att han hade morgonrocken på sig.

Inne hos oss är det en nyvaken prins. Och två nyvakna föräldrar som inte hat vett att gå och lägga sig tidigt bara för att det är helg. Hur svårt ska det vara?
Den nyvakna prinsen är påklädd och klar. Vantar, jacka och mössa. Väskorna är packade. Det är dags för äventyr. I poolen.

Första tillfället med Babysim. Och inom kort står vi alla där iklädda badkläder och förväntansfulla vid poolkanten. Prinsen vet inte riktigt vad som händer. Medan vi kanske är nervösa över hans reaktion.

Men som allt annat. Han fixar det galant. Inget gnällande. Inget skrikande. Han plaskar på i vattnet. Flyter runt med hjälp av vuxna händer. Ligga på rygg är inte roligt. Men varför skulle det vara det. Då kan man inte se eller plaska lika bra. Så har han alltid varit. Alltid framåt. Alltid vända sig om. Det är så man tar sig fram.

Nästa gång ska vi prova dyka. Spännande. Första gången täckt med vatten. Första gången sedan han låg där inne i magen för snart nio månader sedan. Med två förväntansfulla föräldrar. Som inte hade en aning om hur det skulle bli.

Leva. Pausa.

Det var ett tag sedan. Det har varit mycket kan man säga. Fast egentligen kanske det inte varitspeciellt mycket, utan när det funnits tid till att sätta sig och slå lite på tangenterna så har lusten att lägga upp fötterna och andas i stället varit starkare. Jävligt mycket starkare.

Någon gång tidigt i maj tror jag att det senast skrevs något. Några rader om någonting. Jag skulle kunna gå tillbaka med några enkla klick och se vad jag mumlade om då. Men vad spelar det egentligen för roll. Det var då. Nu är nu.

Men sommaren har gått. Om man nu ska kalla det för sommar. Regn och gråa moln. Och en värme som var sådär lagom behaglig. Men även det spelar mindre roll just nu. Hösten är här och det är egentligen helt okej. Hösten är mysig och det ger en klar och skön luft att andas. Inte minst när man springer.

Men vi köpte ett hus i sommras. Bara en sån sak. Ett hus som står nära en sjö. Och en äventyrslekpark. Det blir perfekt om några år. Bara några korta killometrar in till Umeå city. Helt perfekt. Ett rätt nybyggt hus som är rent och fräscht. Precis som det ska vara. Det är fortfarande rent och fräscht. Ja, förutom där Prinsen sitter och äter. Där ser det förjävligt ut.

Annars rullar det liksom på. Livet. Prinsen växer. Han kryper och klättrar i trappan. Någon sa att grind kan vara bra att ha. Men vad fan. Lite måste man väl chansa.
Min dator har craschat ihop. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det ville väl helt enkelt inte vara med och leka längre. Men såhär efter sommaren. Sommaren som aldrig kom. Så har jag lyckats få igång den. Får se om jag kanske kan slå på de här halvtrasiga tangenterna lite oftare nu.

Livet rullar som sagt på. Varför skulle det inte göra det? Det är inte direkt så att man kan pausa det. Leva. Pausa. Leva. Pausa. Nej, det går inte.
Prinsen är på väg att vakna nu. Han brukar sova 45minuter på förmiddagen. Nu har han sovit i över två timmar. Kan bli spännande att se hur kvällen blir.

Mancheter City - Arsenal kommer upp på televisionen i kväll. Och en vän kommer förbi för att skrika med mig. En vän. Det är nog det enda jag har här uppe. Låter tagiskt. Men jag har Flickan från landet i norr också. Och det är verklugen inte fy skam. Det är den bästa vännen man kan ha.

Jag återkommer inom kort. Om en blöt händelse.

Positiva vindar

Vinden har vänt lite nu på arbetet. Efter en längre pratstund med en kollega på vägen hem en dag så kändes det bättre. En hel del positiva ord slängdes upp i luften. Att jag verkligen har bra idéer. Att hon var väldigt glad jag att jag börjat hos dem. Ja, det var en hel del positivt som flög runt där i den lagom kyliga kvällsluften. Nu är det bara upp till mig att ta in de där orden. Men visst, det känns bra att höra positiva ord. Det gör det väl alltid. Vem tycker inte det? Men just nu behövde jag det verkligen. Jag har tvekat sen jag började på det där nya stället. Jag har tvekat och funderat om jag verkligen gör någon nytta. Och jag verkligen borde vara där jag är.

Vinden fortsatte blåsa i ryggen några dagar senare. Jag pratade en eftermiddag med en mamma till ett av barnen. Hon berättade att hennes dotter pratade väldigt mycket och gott om mig. Om allt roligt jag gör. Gott betyg där också. Och återigen var luften fylld med positiva ord. Den här gången en instängd avdelningsluft, inte en lagom kylig kvällsluft. Men känslan för orden var den samma.

Jag tror precis det var det här jag behövde just nu. För nästa vecka. Den kan bli hemsk. Då väntar ett samtal. Mitt första norrländska utvecklingssamtal. Och det är ett vidrigt samtal. Jag vet verkligen inte hur jag ska få fram allt och lägga upp det hela. Det blir en ny utmaning. På torsdag. Då smäller det. Kämpa Matthias. Ta djupa andetag av den positiva kvällsluften. Och den instängda avdelningsluften.  Kämpa!

Grabbkväll

Lördag och grabbkväll. Inte illa. Efter att ha skjutsat iväg Flickan från landet i norr så börjar vi med lite frukost. Det gäller att ha en bra grund. Även en grabbkväll kräver sin planering.
Först ut är Arsenal-Norwich. Kass första halvlek. Fantastisk andra halvlek. Givetvis ska det dickas när det är grabbkväll.
Lillgrabben knäcker 210ml mjölkersättning. Nice. Han nästan svepte den. Han måste vara laddad. Storgrabben knäckte en cherrycoke. Lagom skum. Lagom god.
Andra halvlek drar igång och lillgrabben slår igen ögonen och drömmer sig bort. Tyckte nästan det var lite otrevligt nu när vi har grabbkväll och Arsenalmatch.

Dagen rullar på. Vi har vilat lite. Bytt en förbannat massa illaluktande blöjor. Vad åt han egentligen igår på föräldragruppens kockskola? Vi har precis slagit på Chelski-Liverpool. FA-cupfinal och allt. Lillgrabben ligger på mage med huvudet högt. Sparkar runt med benen. Nyss gjorde Chelski mål och han började skrika. Förstår att han är missnöjd. Det är stor grabben också. Bäst att slå över en stund till Washington-Rangers. Jobbigt med så mycket sport. Ha!

Lite senare avslutas grabbkvällen med hockey. Sverige-Tjeckien. Och jag börjar undra om lillgrabben egentligen kommer hålla sig vaken genom hela vår grabbkväll. Han kanske inte förstår att vi har en grabbkväll? Och varför envisas han med att rulla runt på mage hela tiden?

Det är första gången vi har grabbkväll. På riktigt alltså. En hel dag. Bara Prinsen och jag. Det är lite nervöst. Men roligt ändå. Och säket viktigt. Jag måste introducera all idrott på något sätt.
Nej, kanske ska vi knäcka en 210ml mjölkesättning till. Bara för att det är lördag. Bara för att vi kan. Och för att det är grabbkväll. Så klart.

Samvetet klarade sig

Senaste veckan har det varit lite känslomässigt på arbetet. Det har uppstått en situation som jag inte direkt kännt mig bekväm i. Jag är vikarie. I 3.5 år. Men ändå, vikarie. På min avdelning arbetar ytterligare en förskollärare. Och så en barnskötare. Båda dessa andra kollegor har varit där i ett antal år.

Men så i höst. Då var det sagt att en personal på förskolan måste bort. Det blir en för mycket då ett barn med resurs ska börja skolan. Resultatet skulle bli att en barnskötare måste lämna stället för att fylla upp kvoten för antal förskollärare.

Med andra ord. Jag som precis kommit dit kanske måste putta bort min kollega som arbetet där i flera år. Samvetet kommer smygandes och övertar rätt mycket av huvudet  och kroppen. Hur snällt är det? Är det inte jag som borde lämna i stället?

I går var det möte. Alla de där viktiga personerna inom barnomsorgen skulle ta ett beslut. Antagligen fika en hel del samtidigt. Men beslutet skulle tas i vilket fall som helst.
Resultatet av mötet. Det blev att jag på måndag ska skriva på nya papper för ytterligare ett års anställning. (Även om jag bara tänkte vara där ett halvår och sedan spendera dagarna med Prinsen här hemma i ett halvår.)

Dessutom så blev det att ingen behövde lämna. Jag vet inte hur det löste sig. Så insatt är jag inte. Inte ännu. Men bra var väl det. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag puttar bort någon gammal räv. Och dagar utan samvete. Eller, ja. Samvete kanske är bra. Men jag behöver inte ha dåligt samvete på grund av det. Och det är bra.

Nu väntar tvättstugan på mig. Tvättstugan med snurrande maskiner och dans. Och skönsång. Kör bara. Kör!

Show i tvättstugan

Lördag morgon. Eller klockan har egentligen passerat 10 så nu känns det mera som eftermiddag. Samtidigt som tuppen gal (tror jag i alla fall, har egentligen aldrig hört en tupp gala) stod jag med överfulla och nedspydda Ikeakassar utanför tvättstugan. Hänger lite på låset. Vill in. Vill sätta igång. Men kanske mest av allt. Vill få skiten överstökad. (Eller bortgjord, som man skulle säga här i norr).

Nu har maskin efter maskin snurrat runt och Prinsens kläder är inte längre nedspydda. De doftar sommaräng nu. Eller något sånt. Men det är tur att tvättstugan ligger lite under jorden. Skulle någon se mig där nere skulle de nog skratta hårt.

Musiken är igång. Låt efter låt. Ton efter ton. Vers efter vers. Och jag stämmer i. Skönsjunger och dansar. Antagligen gör jag inget av det speciellt graciöst. Men så är det i alla fall. Lite Alexander Rybak. Lite James Morrisson. Och en hel massa jag.

07.00. Nedsypydda kläder. Snurrande tvättmasiner. Dans och sång. Och det i ett rum under jorden som är ungefär 247 grader varmt. En gång till ska jag ner. Det finns ett litet fönster. Precis under taket. Missa inte showen.

En god son

Jag har en väldigt god son. Han har börjat sova precis som han bör. Nästan i alla fall. Fler och fler kvällar somnar han vid tio-elva tiden och så sover han. Han sover och sover. Ibland vaknar jag på natten och är säker på att han nu ska ligga och skrika i sin säng och ropa, på sitt egna gurglande sätt, att han vill ha mat. 180ml mat. Jag är säker på att han bara sovit någon timme och klockan visar på vidriga 03.00. Men så lyfter jag telefonen och tittar. 06.00. Satan! Och tyst i sängen är det också. Mina ögon faller snabbt ihop igen och sover vidare.

Så jag har en god son. Han visar barmhärtighet mot sina föräldrar. Mot föräldrarna som kring förlossningen snittade 2 timmar sömn per natt i en veckas tid. Det har bara gått dryga tre månader så visst fan kommer vi få igen. Men just nu är det bara tacka och ta emot.

Just nu ligger han på sin mjua fäll på golvet framför televisionen. Han tycker om att ligga där. Med sina fingrar i munnen. Ibland spanar han på tv:n. Ibland spanar han vart vi är. Och så ler han med hela ansiktet. Det verkligen skiner om honom, den goda sonen, när han ler och skrattar. Och försöker prata. Men så till slut vrider han sig ett halv varv och somnar. Fortfarande med fingrarna i munnen. Den goda sonen.



Den goda sonen Basti!

Norrländska skillnader

För lite mer än tre månader sedan lämnade jag huvudstaden för att bosätta mig med Flickan från landet i norr här uppe där snön aldrig försvinner. Det är tre månader som har gått väldigt fort men samtidigt tre månader där jag kunnat observera en dal skillander. Och då tänker jag inte på det självklara. Att snön aldrig tycks försvinna och att när det är -29 i några dagar så kallas det för "mild vinter". Mild my ass!

Bilister är fruktansvärt dåliga på att stanna för fotgängare (samt löpare!). Om det beror på att de är rädda att bilen bara ska glida eller om man helt enkelt anser att man äger vägen vet jag inte. Men att gå ut innan bilen står stilla känns farligt.

Männsikor är faktiskt mindre stressade här. Återigen vet jag inte om jag kanske bara har träffat på människor som av naturen är lugna eller i lugna situationer. Men stressen är inte allt för tydlig här.

Även fast snön ligger i meterhöga drivor och det är mars så finns ingen stress att få vår. Det finns hopp om liv vintern igenom. Eller. Jag vet inte om vintern är i närheten att vara igenom ännu. Men så länge jag bott här i alla fall.

Språket på barn är betydligt trevligare. Barnen svär inte. Barnen spottar inte på varandra. De sparkar inte på kompisen som ligger ner. Sen finns det andra saker som skiljer sig åt andra hållet när det gäller barngruppen. Men det hör inte hit. Inte just nu.

Under de här första tre månaderna har jag märkt att var tredje bil är en plogbil. De måste säljas flitigt. Men åt andra sidan så är gångvägarna och bilvägarna fantastiskt bra plogade.

Vädret spelar visst ingen roll. Är det -15 grader och snöstorm så står man ändå ute på gården med sin grill och grillar för fullt. Respect. Visst. Men samtidigt förbannat jävla korkat. Fast grillat är gott.

Det är bara några av skillnaderna. Men ingen av dessa är egentligen häpnandsväckande i jämförelse med att kalla -29 för mild vinter. Det är skrämmande. Det är riktigt oroväckande inför nästa vinter. Den som antagligen börjar i slutet på augusti.

En bra dag

Det har varit en bra dag idag. Egentligen inget speciellt som har hänt. Men det finns olika kriterier som gäller för att en dag ska bli bra. En given faktor brukar vara ledighet. Då är dagen alltid bra. Eller. Inte söndagar. De är hemska. Men lördagar. Jo fan. De är fina de.
Men eftersom jag nu tillbringar större delen av dagen på arbetet och inte får vara ledig så ofta så är det händelser där som oftast avgör om dagen ska bli bra eller inte. Precis som idag.

Det var relativt lugnt på avdelningen. Jag lyckades få rätt barn att somna på vilan. Och jag fick glada kommentarer av barnen. Precis sådär egosistiskt som man behöver ha det ibland. Jag vill vara bäst. Jag vill vara mest omtyckt. Är det inte så man vill ha det? Egentligen?

Så för första gången sen jag började på det nya stället så kände jag mig verkligen hemma. Jag kände att barnen genuint tyckte jag var helt awesome. (Vilket jag egentligen inte är). Men visst, det är kul att man får den känslan ibland.

Dagen gleds igenom. En somnade i hallen efter påklädningen. På eftermiddagen. Han ramlade helt ihop men hade hjälmen på sig. Det var tur det.
Jag fick åka till Kina och äta mat. Jag fick följa med till Japan där det inte finns några rutschkanor. Och jag använde den nya I-poden på samlingen.
En helt vanlig dag. Med andra ord. Och en helt vanlig dag utan några egentligen speciella händelser. Gör att hela dagen blir bra. Svårare är det inte.

Börja klättra!

Jag såg en film i helgen. Ingen ovanligt egentligen, jag ser väldigt mycket film. Antar att det ska vara någon slags verklighetsflykt. Eller bara rogivande mellan alla träningspass och jobbande. Och Basti. Får inte glömma Prinsen.

Filmen hette "It's never too late for Larry Crowne". En riktigt bra film. Faktiskt. En sån där film som får en att börja fundera lite. Eller mycket. Den handlade lite om att förändra sitt liv. Det är aldrig försent. Bara man vill.

Så jag tänkte lite. Det är faktiskt inte så svårt. Kom igen. Bara man vill så ska det väl inte vara så svårt. Det är bara att ändra på det man vill. Byta jobb. Börja träna. Bli så där förbannat glad på morgonen. Ja, vad det nu är man vill förändra. Och så är det bara köra.

Varför är det då så många som misslyckas? Eller är det så att man sällan misslyckas utan i stället har svårt att komma i gång? Ta sig i den där kragen. Att börja äta nyttigare ska väl inte vara svårare än att byta till ett arbete man triva med? Ett vara förbannat glad på morgonen ska inte vara svårare än att ge sig iväg till gymmet någon gång.

När det gäller de allra flesta sakerna är det bara en tröskel som man ska över. En ibland allt för hög tröskel. Men det är bara att börja klättra om man nu vill ta sig över den. Så är gräset grönare där på andra sidan. Eller inte. Det vet man ju inte. Framför allt inte när det gäller att byta jobb. Så kom igen nu. Börja klättra för helvete!

Nu säger jag inte att jag försöker att ta mig över en tröskel. Jag är redan så lycklig med allt och sådär förbannat glad på morgonen. Ha! Eller inte. Ni skulle bara veta hur mycket jag skulle vilja ändra på. Det finns väl alltid saker man behöver klättra för att ändra på. Men jag har insett en sak. Det är bara att titta på Prinsen när han ler eller skrattar till. Då behövs det inget klättrande. För inget kan bli bättre. Så enkelt är det.

Ett hugg i Dif-hjärtat

Min son (det är fortfarande smått otroligt att jag kan säga så) ligger i soffan bedvid mig. Han börjar bli stor. Inte studentendags stor, men några centimeter längre än för någon vecka sedan. Han har på sig en pyjamas. Den är svart och lite gul. Det är en Skellefteå AIK pyjamas. Och det gör lite ont att se. Det värker lite i mitt Dif-hjärta.

Här ska Basti uppfostras på bästa sätt. Till en blårand och Djurgårdare. Och så ligger han är med fienden på sig. Hemskt. Det är vad det är. Jag antar att det är lika bra att gå in på rätt hemsida och skicka iväg en order.

Jag måste slå bort tankarna. Mardrömmen. Fort. Jag hoppar till något roligare. Arbetet. Eller. Kom igen. Jag tycker inte att arbetet är så fantastiskt roligt. Men ibland utspelar sig lite roliga händelser.
Igår kom två pojkar fram till mig på gården. Kanske är de fem år. De frågade mig varför jag aldrig var på deras avdelning.
Jag försökte förklara att jag arbetade på den andra avdelningen och måste vara där inne med mina kollegor och med barnen där inne. Och säger att de har väl bra fröknar inne hos sig.
Svaret kommer blixtsnabbt: "-Ja, men de är ju gamla!".

Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske är det elakt. Men det var roligt. Faktiskt. Men inte fullt så elakt som att min Djurgårdare till son ligger här med en Skellefteå pyjamas. Vem vet, kanske är den plötsligt borta. Kanske försvann den i tvätten. Svårt att veta.