All of these lines across my face...

Herr Winnerbäck släpper nytt idag. En liten singel. Snart kommer det mera. Ett helt album. Ett helt album fyllt med eftertänksamma texter. Ord som får en att fundera. Känna efter. Och reflektera. Så det var precis det jag gjorde. Det hela tog mig tillbaka till tonåren.

Jag tänkte på hur spännande det skulle ha varit om jag haft en blogg (webblog) när jag var tonåring. Att få gå tillbaka till de dagarna och läsa om allt som hände. Om alla roliga saker. Om alla känslor. Och inte minst om alla idiotiska beslut jag fattade då. Rent känslomässigt gick jag nog igenom så otroligt mycket mer under ett par år än jag gjort de senaste tio åren.

Men tiden har sin rätt att gå. Sin rätt att ändras. Och kanske är det inte bra att se för långt tillbaka. Kanske är det inte bra att se för mycket på dåtidens händelser. En del saker vill man se. Andra får gärna hamna i evig glömska.

I vilket fall som helst hade det varit spännande. Kanske kunde man förstå hur tanken var. Kanske kan något blogginlägg från tonåren bjuda på en förklaring till dagens ageranden. Jag har under en del år skrivit dagbok. Men let's face it. Det är fan inte många positiva ord skrivna på de raderna. De flesta är lika svarta som bokens utsida.

"All of these lines across my face, tell you the story of who i am.
So many stories of where i've been, and how i got to where i am."

Det är några rader ur en fantastiskt fin sång av Brandi Carlile. Och någonstans antar jag att det stämmer. Vare sig man har flera böcker fulla med svarta rader eller om man bara studsat runt på små rosa moln hela sitt liv. Så formar livet sig självt. Om jag inte hade upplevt alla de där svarta raderna. Hade jag kanske inte varit här. Precis nu. Sen om man är nöjd med den man är nu. Det är en helt annan sak.