Kramkalas

Jag har alltid haft svårt med det här med att ha samling. Sitta framför alla barnen och framföra något bra och pedagogiskt. Ofta tycker jag att det blir rörigt och det är svårt att få fram något bra. Men så började jag på det här stället. Och barnen sitter som ljus. Jag förstår ingenting.

Nu hinner jag ha sagolådor och uppdragskort. Lekar. Flanosagor. Ja. You name it. Men så i onsdags. Jag ska precis till att börja en berättelse om Bocken i morotslandet. Plötsligt ställer sig en pojke upp. Jag börjar direkt tänka att det är kört. Nu blir det rörigt och kaos. Men pojken kommer fram till mig och kramar mig.

Han går och sätter sig. En annan pojke ställer sig upp. Kommer fram och kramar mig. Sätter sig. En flicka kommer fram. Pussar mig på kinden och kramar mig. Och så fortsätter det. En efter en. Pussar på kinden och kramar. Ibland flera samtidigt. Kanske blir det ett smärre kaos och inte alls den där berättelsen om den där förbannade bocken som äter upp alla morötter. Men det är härligt ändå. Efter två veckor på stället. Det blir nog bra det där. Så länge man får kramar så kan väl inte den pedagogiska biten vara så viktig. Ha!