Inskolning på vårt vis

Inskolning. Det är fan inte lätt. Inte om man är på den andra sidan. Den nya. Föräldrasidan. Vi började skola in Prinsen för två veckor sedan. Givetvis blev han sjuk första fredagen. Lyckat.

Ny vecka och vi kör igång igen. Prinsen gråter och gråter. Men vi börjar att lämna lite smått. Fredag. Och Prinsen är sjuk igen. Likaså måndagen efter. Två dagar kvar av inskolningen. Det börjar bli lite stressat nu. Vi lämnar och de ringer för att han är så ledsen.

Dags att ta lite extra ledigt från arbetet. Två extra inskolningsdagar. Nu är det jag som följer med. Lämningarna går bättre. Han gråter en liten stund innan det blir lugnt. Men senare ringer de igen och vill att jag ska komma för att han är ledsen. Och nu börjar jag undra vad de håller på mig egentligen. Fredag. Prinsen är frisk. Men de tycker att jag ska vara med hela dagen för att skapa trygghet. Börja om inskolningen så att säga.

När jag idag lämnade försökte jag prata med personalen. Säga vad vi känner. Vad vi tycker. Att bryta nu när lämningarna har gått bättre känns inte helt klockrent. Att det känns bättre att bara köra. Få honom att förstå att det är så här nu. Vi lämnar och vi kommer tillbaka sen. De kommer inte kunna knyta band till varandra om jag är där hela tiden. Till slut fick jag gå. Och Prinsen grät.

Nyss ringde de. Jag fick en klump i magen. Antog att de skulle be mig komma för att han var så ledsen. Inte åt och inte sov. Och så började hon berätta: Gråten slutade rätt snabbt. De läste 4-5 böcker och han kom verkligen ner i varv. Han körde runt med en vagn. Efter en stund på samlingen gick han lugnt ut. Han hade setat med och ätit bra. Efter maten gick han och tvättade sig och ut till vagnen. Som om han förstod att det var dags att sova. Bara en gång hade han kommit på sig själv och blivit lite ledsen men personalen han hämta upp honom när han var på väg ut i hallen och det hade gått bra igen.

Hon avslutade samtalet med att att fråga om det gick bra för mig att komma lite senare. Så fick de ta upp honom efter vilan och han fick leka en liten stund innan mellanmålet. Självklart. Jag darrade lite på rösten tror jag. Det kändes så fantastiskt skönt att höra att det hela gått bra.

Snart ska jag dra på mig skorna och rulla dit. Ska försöka att hålla mig från att säga "Vad var det vi sa!" De gör nog ett fantastisk jobb där med vår lilla Prins. Men det känns skönt att vi körde på det vi kände och att det gick vägen.

Nu kanske det bara var en riktigt bra dag. Men någonstans känns det ändå rätt. Att fortsätta köra på det här. Hämta och lämna. Det är så det ska vara. Lika bra att han lär sig det på en gång. Jag är övertygad om att han kommer att få det bra där. Vår lilla skatt.