En enorm längtan kommer efter påsken

Påsken har passerat. Påsken som är en sån där högtid som knappt hinner komma innan den är över. Man kan se folk pynta med kycklingar och färgglada fjädrar ena dagen för att dagen efter plocka bort allt. Men arbetar man r det ändå några extra lediga dagar. Och är man väldigt troende (sådär överdrivet troende som jag visst råkade säga till prästen innan Prinsens dop) så antar jag att påsken är speciell.

Påsken för oss innebär numera en tripp norrut. Några mil upp till stugan vid havet. Det grillas och det bakas pizza i bagarstugan. Trevligt med jobbigt. Det kanske kommer som en chock för alla, men det här med sociala tillställningar är inte min grej. Inte alls. Och det tar på krafterna.

Där uppe vid stugan i havet är det tyst. Och vitt. I alla fall såhär års. Allt är lugnt och stilla. Och visst. Det är hur skönt som helst med skog, hav och evig tystnad. Men varje år. Efter den här helgen som försvinner så snabbt. Så kommer en enorm längtan.

Det kommer en längtan efter en storstad. Efter en huvudstad. Det kommer en sån enorm jävla längtan efter att få vara i Stockholm. Att vara hemma. Jag kan bo här hur länge som helst. Men Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Det kommer att vara hemma för mig.

Jag har inget specifikt jag vill göra i storstan. Utan bara känslan att vara där. Att gå omkring mitt i smeten. Smälta in. Försvinna bland mängden. I love it. Jag hade planer på att ta mig ner dit. Snarast. Funderade på tåg, bil eller flyg. Men kom efter en stund på att det inte går. Jag har inte råd. Det finns inga pengar till att ta sig dit. Det får helt enkelt vänta. En föräldrapenningsinkomst är inte fet. Det vet de flesta. Och då får man försöka tränga undan en del begär.

Men Stockholm finns väl kvar antar jag. Till midsommar kommer lite skatteåterbäring. Kanske kan man ta lite deg och ta sig ner då. På ett eller annat sätt. Undertiden får jag hålla mig mittiellan. Tystnaden vid havet och fantastiska Stockholm. Umeå. Med allt som den staden har att erbjuda.