Det kokar överallt.

Jag brukar inte bli arg allt för ofta. Inte så arg att det syns i alla fall. Ofta håller jag det inombords. Om det är rätt. Det vet jag inte. Men det är så jag är. Känslor behöver inte vara på ytan. Helt enkelt.
Men ibland. Då jävlar. Då kan jag bli så arg att jag skrämmer mig själv. Lite som innan en ordentlig fylla. Då man egentligen inte vet vad man kan råka säga eller göra.

I kväll blev jag sådär förbannat jävla arg. På Prinsen. Efter en hel dag tillsammans antar jag att vi båda är lite småless på varandra. Och då han inte kan berätta vad som är fel. Och han förstår inte vad jag säger till honom. Så blir det ibland illa. Riktigt illa. Så illa att jag till slut står över honom på skötbordet slå näven i bordet och skriker. Och inte lite. Utan skriker som när Djurgården vann SM-guldet i Borås. Och det är fan ordentligt.

Direkt får jag dåligt samvete. Men någonstans hoppas jag på en respons. Det kanske låter hemskt. Men någonstans vill jag att han ska bli lite ledsen. Så han förstår att jag är arg. Men nej. Responsen jag får är att han skrattar. Och ja. Det gör väl kanske inte att jag blir mindre arg.

Nu har det gått en liten stund och jag har lugnat ner mig. Inser väl att det egentligen inte finns någon anledning att bli sådär arg. Det är bara det att. Ja. Han blir för mycket helt enkelt. Med att dra fram saker. Skrika. Inte ligga still. Peta i sin egen skit. Inte lyssna helt enkelt. Men han är inte ens ett och ett halv år. Så jag borde kanske give him a break. Så att säga.

Ja. Jag får förklara för honom i morgon. Hm. Om han sen förstår det är en annan sak. Men mina känslor har släckts till i morgon. Både det som kokade på insidan och på utsidan. Handen är lite öm efter slaget i bordet. Kanske rätt åt mig. Kanske var därför han skrattade. Eller inte. Nu sover han i alla fall. Ha! Där fick han....