Norrländska skillnader

För lite mer än tre månader sedan lämnade jag huvudstaden för att bosätta mig med Flickan från landet i norr här uppe där snön aldrig försvinner. Det är tre månader som har gått väldigt fort men samtidigt tre månader där jag kunnat observera en dal skillander. Och då tänker jag inte på det självklara. Att snön aldrig tycks försvinna och att när det är -29 i några dagar så kallas det för "mild vinter". Mild my ass!

Bilister är fruktansvärt dåliga på att stanna för fotgängare (samt löpare!). Om det beror på att de är rädda att bilen bara ska glida eller om man helt enkelt anser att man äger vägen vet jag inte. Men att gå ut innan bilen står stilla känns farligt.

Männsikor är faktiskt mindre stressade här. Återigen vet jag inte om jag kanske bara har träffat på människor som av naturen är lugna eller i lugna situationer. Men stressen är inte allt för tydlig här.

Även fast snön ligger i meterhöga drivor och det är mars så finns ingen stress att få vår. Det finns hopp om liv vintern igenom. Eller. Jag vet inte om vintern är i närheten att vara igenom ännu. Men så länge jag bott här i alla fall.

Språket på barn är betydligt trevligare. Barnen svär inte. Barnen spottar inte på varandra. De sparkar inte på kompisen som ligger ner. Sen finns det andra saker som skiljer sig åt andra hållet när det gäller barngruppen. Men det hör inte hit. Inte just nu.

Under de här första tre månaderna har jag märkt att var tredje bil är en plogbil. De måste säljas flitigt. Men åt andra sidan så är gångvägarna och bilvägarna fantastiskt bra plogade.

Vädret spelar visst ingen roll. Är det -15 grader och snöstorm så står man ändå ute på gården med sin grill och grillar för fullt. Respect. Visst. Men samtidigt förbannat jävla korkat. Fast grillat är gott.

Det är bara några av skillnaderna. Men ingen av dessa är egentligen häpnandsväckande i jämförelse med att kalla -29 för mild vinter. Det är skrämmande. Det är riktigt oroväckande inför nästa vinter. Den som antagligen börjar i slutet på augusti.