Stockholm i natt

Det har gått över ett år nu. Jag tog mitt pick och mitt pack och körde flyttbilen upp till norrland. Det är inte ofta jag verkligen har saknat Stockholm. Någon gång då och då tänker jag på storstan. Det hade varit trevligt att vara där. Gå runt. Känna pulsen. Atmosfären. Men de tankarna försvinner rätt fort ändå.

Men den senaste tiden. Då har inte tankarna försvunnit. De har fastnat ordentligt. Jag saknar verkligen Stockholm. Big time. Jag har känt mig lite vilse här uppe bland snömassorna. Lite ensam. Det kanske blir ännu mer påtagligt nu när jag är hemma hela dagarna med Prinsen.

Jag får tankar om hur det är att gå runt i huvudstaden. Caféer. Människor. (Jag vet, jag ogillar egentligen människor, men kan de få mig att försvinna i mängden är det bara bra.) Livet. Och de där gamla vanliga gatorna i förorten.

Tankarna kommer att gå över. Det vet jag. Norrland har faktiskt mycket fint att erbjuda också. Snö. Och mer snö. Och så lite snö till. Det är egentligen inte fel. Det är bara..ja..Stockholm är Stockholm. Och jag kommer alltid vara Stockholmare. På ett sätt. Eller ett annat.

Om några veckor ska Prinsen och jag åka tåg. Vi tar en tur ner till den där fantastiska staden. Njuta av våren. Fylla på depåerna. Kanske se en Djurgårdsmatch eller två. Och träffa lite vänner. Då kanske jag klarar mig en stund till.

Under tiden vänder jag mig till Peter. Herr Jöback. Han sjunger en fin låt om Stockholm. Den får mig att tänka på en kväll då Flickan från landet i norr och jag var i stan. Vi hade inte träffats allt för länge. Det var en bildutställning av Steve Bloom. Nere på Strandvägen. Vi gick omkring. Njöt. Kände kärleken. Till varandra. Och till huvudstaden.