Reagera eller agera

I personalrummet pratades det om krissituationer. Väldigt passande såhär dagarna efter Prinsens lilla ambulansäventyr. De pratade om hur man gör när något händer. Något allvarligt. Om man reagerar och blir chockad. Blir stillastående och inte riktigt vet vad man ska göra.
Eller om man agerar. Tar förnuftet till fånga och gör något. Försöker göra något. Hjälpa.

De flesta i det där rummet jag satt i lät rätt övertygade om att de skulle vara samlade och kunna agera. Men visst är det lätt att tänka så. Framför allt om man inte varit med om något som sätter ens förmåga på prov.

I militären fick vi öva på sådant. Det var iscensatta trafikolyckor. Det var skottskador. Och någon gång blev det allvar. Jag fick ett fall där en militär blivit stucken av ett bi i halsen. Han hade svårt att andas och blev blå.

Från ingenstans spottar jag ut order till de runt omkring mig. Styr upp alltihop. En tar vakten. Jag hämtar bilen och den stuckne. En följer med i bilen. Full fart mot KS. Akuten. Vaktchefen såg nästan nöjd ut.

På lärarutbildningen fick vi komma in i olika rum där saker hade hänt. Olika skador. Samma sak där. Jag började bossa runt de andra i gruppen.

Allt det där agerandet låter väldigt olikt mig. Kom igen. Jag är väl knappast den som tar för mig och vill tala om vad andra ska göra. Jag håller mig i bakgrunden. Jag älskar bakgrunden. Men tydligen tar jag mig snabbt därifrån om det behövs. Verkligen behövs.

När Prinsen förra veckan låg på den där stolen. Då höll jag mig återigen rätt lugn. Paniken var väl total inombords. Men utåt var jag nog rätt stabil.

Så jag kan nog säga att jag agerar. Det är jag rätt övertygad om. Jag har inte kommit först till en bilolycka där någon har ett träd rakt igenom magen. Det har jag inte. Och jag hoppas verkligen inte att jag kommer att göra det. Men samtidigt lär man sig väldigt mycket av att bli utsatt av dessa situationer. Både vad man bör göra. Men också hur man gör själv. Agera. Eller reagera.