Så mycket bättre

Jag tycker om det där programmet. Så mycket bättre. Inte bara brukar det vara bra artister (med en del undantag). Det brukar bjudas på intressanta tolkningar och bra framträdanden. Men så är det en sak till som tilltalar mig. Samtidigt som jag helt vill byta kanal.

I stort sätt varje avsnitt. I stort sätt varje artist. I stort sätt varje människa. Har något i sitt förflutna som de tycker är jobbigt. Någon period som varit mörk. Någon tunnel de till slut sett ljuset i. Och jag antar att det står i något papper att de gärna får framföra dessa jobbiga perioder i sändning.

Under de säsongerna som varit har det varit en hel del mörka perioder. Allt i från missbruk i olika former till mobbning. Det har varit ätstörningar och familjeproblem. Ja. Allt möjligt. Och det är väl på något sätt också just det som gör dessa kändisar. Dessa artister. Till helt vanliga människor.

Jag funderar varje gång hur det skulle vara att sitta där. Att ha sin dag. Jag vet inte vad jag skulle ha för aktivitet. Kanske ut och springa en sväng. Känns jävligt populärt. Men är det min dag så är det. En del vill plocka svamp eller flyga drake. Jag vill springa. Snabbt och hårt.

Men hur skulle det kännas att sitta där på kanten av bordet. Berätta om sitt liv. Jag ser två scenarion. Det första är att jag gör som alltid. Håller käft. Håller tillbaka saker. Känslor. Och bjuder på sådär lagom rolig tv. Eller så öppnar jag upp mig. Släpper in de andra kring bordet. De och en förbannat massa andra av svenska folket. Antagligen bryter jag ihop. Mer än en gång. Antagligen får jag gå ut och ta ett par pauser. För att komma tillbaka in och bryta ihop igen.

Kanske kan jag bara glänta lite på dörren. Låta dem kika in lite grann. För att sen snabbt stänga igen. Bara för att bjuda på något. Det kanske är lika bra att jag inte kan sjunga. Då blir jag aldrig riktigt aktuell för programmet. Utan jag kan sitta kvar här i soffan. Se de andra öppna upp sig och bara känna mig sådär berörd av deras liv. Deras känslor. För det är i alla fall en sak som är säker. Jag känner mig träffad. Ofta. Och jag skulle vilja träffa dessa artister och prata. Höra hur allt startade. Hur de gick vidare. Och kanske hur de lyckas sitta vid ett bort med främmande människor och öppna upp sig.

Än så länge har jag inte bytt kanal. Den här säsongen är det ett avsnitt kvar. Och jag tror jag kommer att kunna sitta kvar även då. Berörd.