Värre blir det aldrig - förhoppningsvis

När jag vänder mig om ser jag Prinsen ligga med ryggen på stolsitsen. Hans huvud hänger ner över kanten. När jag tar det steget som skiljer oss så ser jag bara hans ögonvitor. Han är helt borta. En miljon tankar flyger runt i mitt huvud.

Det var fredag och Prinsen fick vara hemma med farmor och farfar. Han var lite febrig och lite hostig. Ingen mening att skicka honom till förskolan. Jag hade kompetensutvecklingseftermiddag (satan vilket långt ord.) Den hade sitt slut 16.30. Fem minuter senare stiger jag in genom dörren. Det jag inte vet är att det nu bara är en kvart kvar till den värsta stunden i mitt liv.

Jag börjar förbereda lite mat. Prinsen står på en stol precis bredvid mig. Plötsligt är scenariot där. Han ligger där på stolen. Orörlig. Och av alla tankar så är det en som fastnar. Prinsen har brutit nacken. Det är kört. Det är över.

Jag lyfter upp honom. Han börjar rycka. Fortfarande samma tanke. Nacken. Mungiporna rycker. Ögonbrynen rycker. Tanken. Nacken. Hela hans kropp skakar. Inom några sekunder har jag 112 i örat. Ambulansen är på väg säger de. Och så får jag prata vidare med en sån där överlugn och pedagogisk sköterska. I samma stund som Prinsens ansikte blir blått och sedan färglöst så kommer Flickan från landet i norr hem. Mitt i paniken.

Försiktigt lägger jag ner honom på soffan. Gör några inblåsningar och ser hur färgen kommer tillbaka till honom. Men fortfarande samma tanke. Nacken. Några sekunder senare. Sekunder som känns som en evighet. Stiger fyra ambulansförare in genom dörren. Syrgas. Stabilisering. Och så ut på en bår. Efter kommer två föräldrar. Skräckslagna. Tårögda. Livrädda.

I ambulansen kommer Prinsen tillbaka. Mer och mer. Och efter det väntar en massa prover och röntgen. Prinsen är hur slut som helst. Och allt eftersom börjar den där tanken försvinna. Nacken. Kanske kan livet fortsätta som det är.

Efter några timmar kommer beskedet. Inga konstigheter. Inga skador. En feberkramp. Inget farligt. Om man bara visste. Men det gjorde man inte. I stället fick man gå med den där tanken hela tiden. Livrädd. Jag såg honom försvinna i från oss. Lämna oss. Efter knappt två år. När jag blundar ser jag honom ligga över stolen. Livlös.

Nästa gång. Om det nu blir fler gånger. Vet jag inte hur jag ska reagera. Kanske är jag lugnare. Kanske börjar jag skaka med telefonen i handen igen. Jag vet inte. Men förhoppningsvis vet jag. feberkramp. Det är inte speciellt farligt.