Dags att vara ledig på riktigt.

Efter att ha bestämt vart jag ska arbeta i höst. Så har det lagts ett slags lugn över mig. Jag känner mig otroligt lättad över att allt är klart. Att slippa tänka och fundera. Slippa vara orolig. Plötsligt kan jag vara ledig på riktigt. Ledig i solen.

Jag tror inte jag kan beskriva lyckan över att solen slagit ner ordentligt. Att känna värmen. Se saker börja leva. Gröna färger. Öppet vatten. Människor som ler. För det gör fan inte folk när det är vinter. Eller så har de små mycket kläder så leendet inte syns. Fast. Ibland fryser munnen så det ser ut som om man ler. Fast man egentligen inte alls gör det. Så. Nej, folk ler fan inte på vintern.

Nu drar vi på oss skorna. Prinsen och jag. Öppnar dörren och springer ut. Springer ner till de öppna gräsytorna vid vattnet. Kastar sten så det skvätter i vattnet. Skäller efter hundar (ja, inte jag alltså, utan Prinsen gör det). Allt blir så mycket enklare. Skönare. Bättre. Och då kommer leendet.

När Prinsen sover arbetar jag på baksidan. Har börjat ta tag i saker. Även det är så mycket lättare nu. Planterar. Gräver upp buskar. Bygger sandlåda. Och lägger marksten.
Snart är det dags att ta tag i Prinsens rum också. Tapetsera. Rullgardin. Hyllor. Det bör vara klart innan han flyttar hemifrån.

Nu vaknar han snart och vi ska ta på oss skorna igen. Och så ska vi springa ut. Och bara le åt hela världen. För jag är ledig. På riktigt. Och Prinsen är ledig. På riktigt. Fan vad härligt.