Då vs. Nu

Jag tänker ofta på dåtiden. Hur saker var förr i mitt liv. Hur jag var tidigare. För ett år sedan. För fem årsedan. För tio år sedan. Och jag kan egentligen bara dra en slutsats. Jag var en betydligt bättre människa förr. Jag hade mera ork. Jag hade mera lust. Jag hade färre tankar.

Det är så mycket nytt nu. Så många förändringar. Så mycket att hinna med. Att hinna tänka och ordna. "Att stå i" som folk så fint brukar säga. Jag tycker inte om att ha mycket att stå i. Det gör automatiskt att det som egentligen är mer väsentligt får läggas åt sidan. Och det är fan inte bra.

Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på just det. Vilket gör att jag är så långt i från att vara tillfreds med mig själv att jag kräks. Fokus läggs på alla "måsten". Det blir inte bra. Inte alls bra. Jag har så många tankar om hur jag vill ha det. Hur livet ska se ut. Hur vardagen ska se ut. Saker jag vill göra. Men allt faller som korthus.

Inom mig byggs en massa känslor upp. Känslor man inte får prata om. Det byggs upp aggressioner. Jag tänder på två röda. Jag blir så förbannat jävla arg så jag skulle kunna slå sönder väggar och dörrar. Jag blir ledsen. Så jag bara vill lägga mig ner i fosterställning och låta tårarna rinna. Jag blir rädd. Så rädd så rädd. För framtiden. För nuet. För dåtiden. Jag skäms. Jag skäms för mig själv.

Jag måste försöka hitta på något. Kom igen nu. Jag måste komma på ett sätt att få ihop allt. Komma på ett sätt som gör att jag får ork och lust. Att jag lägger en del måsten åt sidan och gör det mindre viktiga som ändå är viktigast. Hm. Eller så är det bara komma på ett sätt där jag kan klara av alla måsten snabbt för att sen...nej. Jag vet fan inte vad jag ska göra längre.

Till att börja med måste jag få bort alla dessa känslor. Slå sönder aggressionerna. Knuffa undan rädslan. Spotta ledsamheten i ansiktet och skammen. Ja, skammen kastar vi i sjön. Helt enkelt.
Men det är inte lätt. Men ska det bli bra så måste jag fixa det här. Jag. Bara jag. För det var faktiskt bättre förr. Mycket bättre.

Det är måndag i morgon och vi får börja där. Svårare är det inte. Nya dag. Nytt tänk. (Ha! Som om det skulle vara så enkelt.) Men Matte för fem år sedan var en betydligt trevligare människa att vara i närheten av än han är nu. Sorgligt nog.