Sen en tid tillbaka

Älvorna har inte slutat dansa. Jag har inte avslutat det här. Jag har inte gjort något dumt. Inte allt för dumt i alla fall. Men jag har gjort mycket annat. Mycket annat på samma gång. Kanske så mycket att jag glömde bort att leva. Att ta hand om mig själv.

Det var krav och måsten mest hela tiden. Från andra, men kanske främst från mig själv. Krav på att ställa upp. Krav på att prestera. Krav på att räcka till. Det blev helt enkelt för mycket. Jag satt mest och stirrade rakt fram. Tom och svag. Känslorna försvann och gömdes undan under någon gammal matta någonstans. Jag glömde bort allt det där som var bra med mig.

Jag ska inte sitta här nu och påstå att allting är lugnt nu. Eller, visst kan jag påstå det, jag brukar förtränga att jag mår dåligt. Men någonstans känner jag att det är på väg att vända. Att jag börjar få kontroll över en del saker igen. Jag börjar hitta någon slags väg för att hamna på rätt spår igen.

Det är lång väg tillbaka till alla leenden och skratt. Till påhitt och bus. Jag går fortfarande och drar på en trasig hälsena. Operationen var misslyckad och jag försöker nu med hjälp av Dr. Gustafsson och sjukgymnast Ingrid att till slut ändå lösa det här. Det är en stor del. En enorm del som känns jobbig.

Och så är det arbetet. Husköpanden och flyttande. Pengar som behövs med som inte finns. Det är små krav och det är stora krav. Men sen finns det saker som blivit mycket bättre också. Relationen till det där huset från barndomen. Inredningen. Drömmarna och luftslotten.

Jag trodde ingen skulle kunna förklara hur jag kännt. Hur tankarna har snurrat omkring i mitt huvud. Men så hörde jag en låt. En underbar låt från en underbar debutant. Melissa Horn. Hennes låt "sen en tid tillbaka" beskrev allt. Mina tankar blev hennes ord. Jag ser mig omkring i omgivningen för att se om hon varit här.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött

Försökt att vara allt på samma gång

Så mycket man kan göra och borde och vill

Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Och försökt att hitta spår som leder rätt

Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan

Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst

Och försökt att känna efter hur det känns

Ja man gör som alla andra och försöker att bli van

Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag

Och försökt att vara nån till lags

Ja man kämpar för en plats som passar både här och där

Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär

Och insett att jag måste börja om

Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där

Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder

Och samlat damm på min gitarr

Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Har jag förmågan att glömma bort

Melissa Horn - "Sen en tid tillbaka"

Ingen jävel når mig.

Varje helg. Varje vecka. Tänker jag att det ska bli ändring. jag tänker att det ska få ett slut. Jag ska tvinga fram leendet. Jag ska pressa fram ett glatt humör.
Men så blir det måndag. Och allt är lika grått. Jag är död på insidan. Och på utsidan också för den delen.

Allt jag gör känns meningslöst. Jag driver bara fram i en grå bubbla. Och allt jag vill är bara att få komma ut därifrån. Ut och få se färger. Höra skratt. Men det går inte. Jag sluter mig totalt för omvärlden. Ingen har en chans att ens komma lite nära. Och det skrämmer mig.

Jag vet inte vad det är för fel. Jag vet inte varför jag har dött. Det finns mycket runt omkring mig jag kan vara glad över. Som jag borde vara glad över. Saker som händer som jag förr blev lycklig och skrattade för. Blodet som pumpade friskt i kroppen. Nu är det bara döden som rinner i mig. Eller livet som rinner ur mig. Jag vet inte vad som ska vara värst.

Om det bara kunde vända snart. Innan allt förstörs. Innan alla tröttnar. Innan jag tröttnar. Ge mig lite liv. Ge tillbaka det som tagits från mig. Hit med mitt leende. Mitt skratt. Mitt kroppsspråk. Och mina ord. Mina positiva tankar.

Och ingen jävel når mig nånsin mera...

Pojken i glaslampan

Krasch! Det flög glassplitter över hela rummet. De övriga i rummet fick ducka för att inte bli träffade av allt splitter som letade sig fram genom luften. Långsamt droppade lite av det varma teét ner över bordskanten. Det kom inget blod. Men chocken och skriken fyllde rummet på sitt sätt.

I personalrummet hade vi en glaslampa hängande över bordet. Den hade hängt där i två dagar. Idag ställde jag mig upp efter min rast. och drog huvudet rakt in i lampan. Hela lampan och glödlampan gick sönder bara genom smällen med huvudet. Och slitter låg över hela golvet och soffan inne rummet. Det blev lite ömt i huvudet. Men jag klarade mig rätt bra.

Vet inte vad man ska säga. Det är sånt som händer. Eller. Jag tyckte inte lampan var speciellt snygg ändå. Lite action behöver hända i det där personalrummet ibland. För att bryta alla de där negativa klagande rasterna.

En annorlunda spottkopp

En katt springer omkring framför tv:n. Ibland far den förbi. På skärmen visas det fotboll. Inte helt ovanligt Katten följer noga den rullande bollen och de små springande spelarna. Men när bollen flyger ut mot sidan av skärmen så tror katten att den flyger vidare. Ibland letar hon bakom skärmen.

Igår var jag en sväng i Uppsala. Äventyrsband och allt vad det innebär. Innan hemgången blev det en sväng i bubbelpoolen. Det är alltid en miljard människor i olika former som ska in dit. Gärna samtidigt och på varandra. Men till slut blev det lite plats. Det var avslappnande. Ett kort tag i alla fall. Mitt emot oss satt några killar som ansåg sig vara bäst, snyggast och hetast på hela stället. En av dem. Han satt och spottade i vattnet hela tiden. I bubbelpoolen där alla satt. Och ute i bassängen. Med några sekunder mellanrum flög det ut saliv ur munnen på han. Så äcklad gick jag därifrån och tvättade rent mig ordentligt.

Jag kan inte förstå. Hur det kan komma sig att man håller på så. Tror man att man är ensam på stället? Hade jag varit modigare att jag sagt något. Men i dagens läge hade jag väl åkt på stryk då. Misshandlad till döds. I en bubbelpool.

I stället för att fortsätta störa mig på de personer med allt för högt ego. Vilket det egentligen är mest synd om. Så tar jag tag i arbetet med brandsäkerheten för förskolan. Sammanställer personalen svar på frågor om brandsäkerheten. Skrämmande vad dålig koll en del av mina kollegor har. Men nu. Nu är det ett nytt brandskyddsombud i stan. Nu ska det bli ordning.

Katten har slutat jaga bollar och spelare nu. Kanske för att det är halvtid. I stället har hon lagt sig ovanpå tv:n. Känns lite riskabelt. Men katten har i alla fall empati. Hon är trevlig. Tar för sig i vissa lägen. Bryr sig oftast om andra. Hon tror inte att hon är ensam i världen. Hon går inte runt och spottar där andra är. Och då är hon ändå katt.

Två om dagen. I fem dagar.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir viljan att komma framåt för stor. Och i stället för att fortsätta längs en öppen väg. Så står det en stor vägg i vägen. Pang! Rakt in i väggjäveln. Och så var det dags att börja om igen. Gå tillbaka till ruta ett. Utan att passera gå.

Nu sitter jag i soffan. Svär över rastlösheten som pirrar genom hela kroppen. Det går att skriva en mening. Sen kommer pirret forsande genom blodådrorna. Benen börjar skaka. Kroppen kryper utan att jag egentligen rör på mig. I systemet finns lite Diklofenak. Två tabletter dagligen. I fem dagar.
Jovisst! Om Diklofenaken kan garantera att senan blir bra.

Medan jag sitter här och räknar tabletter. Och dagar. Och varje timme känner efter om svullnaden är kvar. Så får jag allt mer uppgifter på arbetet. Det är inte så att jag är ledig. Utan jag arbetar mina 100% samtidigt. Ibland känns de som 120%.

Numera är jag brandskyddsombud. Smaka på den titeln. Det är inte illa. Jag har en del pappersarbete att göra i och med det. Och det har gått över en vecka sedan jag blev utsedd till det. Ångesten växer. Inte över att jag behöver göra det. Det är lätt och smidigt. Utan över att jag inte har gjort det ännu. En vecka! Kom igen. Det ska inte behöva ta mer än en timme innan uppgiften är klar. Så brukar det vara när jag får uppgifter.

Så det är mycket som samlas i huvudet just nu. Så mycket så att det ibland blir svårt att hålla huvudet ovanför ytan. På arbetet är det nu dags för den årliga läkarundersökningen. Jag har inte fyllt i mitt namn. Jag vill inte dit. Jag vågar inte. Jag vill inte höra vad de har att säga om min hälsa. I stället vill jag bara ligga stilla. Kanske bryta ihop en sväng. Och fortsätta räkna dagarna. Två Diklofenak om dagen. I fem dagar.

Bergochdalbana

Det är alldeles mörkt runt mig. Det hörs bara ett svagt brus från datorn. Flickan från landet i norr har slutit ögonen och bidrar nu med sina tunga andetag. Det är skönt att lyssna på. Skönt att ha känslan av närheten.

Mina ögon börjar också bli små. De svider lite. Och jag antar att det är lika bra att kasta in handuken och låta natten omfamna mig också. Det känns lite jobbigt att behöva göra det så tidigt. Men jag tror många redan har avslutat veckans sista vardag.

Det har varit lite bergochdalbana de senaste dagarna. Rent känslomässigt. Ena stunden är det bra. Andra stunden blir allt tyst och jag sluter mig som en blomknopp i gryningen. Mycket på grund av hälsenan. Den där förbannade jävla hälsenan som aldrig vill bli bra. Som bara bråkar med mig dag efter dag. År efter år. Snart hör jag den säkert prata. "Ge dig nu Matthias. Ge upp. Det är inte meningen att du ska springa runt som en dåre dag efter dag."

Men jag vill vara den dåren. Och tills jag hör den rösten. Så kommer jag fortsätta hoppas. Men jag antar samtidigt att bergochdalbanan kommer att fortsätta. Vare sig jag vill det eller inte.

Men nu tar natten allt för stor plats. Och all den lust. Och alla de tankar jag nyss hade. Verkar vara borta. De försvann där någonstans i mörkret. Och det går inte riktigt att hitta tillbaka till dem. Inte nu. Det får bli en annan dag. En annan kväll. En annan natt.

Slitas mellan två världar

Jag har precis stängt igen boken för sista gången. Alla de 704 sidorna är lästa. Stieg Larsson's tredje bok är utläst. Tyvärr var det hans sista. Tanken var att det skulle bli tio böcker i serien om Millenium. Men han hann inte. Han hann bara tre och en halv.

Jag vill bara ha mer. 704 sidor räckte inte. Jag vill fortsätta vara i Stieg Larsson's värld. Med Blomkvist och Salander. Och alla de andra.

Det är inte ofta jag försvinner in så pass i böcker. Men i de här tre böckerna har jag verkligen varit fast. Ibland tror jag nästan att jag går runt där på Stockholms gator. Att jag kanske stöter på någon av karaktärerna i boken. Men så måste jag ständigt komma tillbaka till den här världen. Till verkligheten.

Nu blir det svårt. Att hitta en bok som ska kunna konkurera med Millenium serien. Jag ska försöka med Åsa Larsson's. Och med Camilla Läckberg's. Först ska jag rensa skallen från allt kriminaltänk. Läsa David Lega's självbiografi. Men jag vet inte. Just nu är jag mest skeptisk. Och vill tillbaka till den där andra världen. Den världen är mycket mer spännande än min värld.

En trevlig önskan

I slutet på arbetsdagen var det bara tre barn kvar. Mina kollegor S och Chicha H var också kvar. Kollegan S skulle stänga. Vi hade plockat in lite frukt som vi satt och mumsade på. En del mumsade mer än andra.

Ett av de tre barnen som var kvar går på min avdelning. Hon fyller sex år i sommar. Jag satt i soffan och hon hade placerat sig i mitt knä. Hon lutar sig bakåt på mig. Och frågar vem som skulle stänga idag. Jag svarade att det var S som var den lagom lyckligt lottade. Flickan sätter sig upp. Och blir sittandes tyst.

Nästan två minuter senare lutar hon sig tillbaka igen och säger tyst: "-Ohh... jag önskar att det var du som ska stänga idag."

Det blev en sån där dag. Där det kändes lite lättare att gå ut från förskolan. Och lite lättare att komma tillbaka i morgon bitti.

Ett bra avslut

En del dagar känns det lättare att gå ut genom förskolans dörrar än andra. Dagen kan vara hur hemsk som helst. Som i fredags. Jag var ensam personal på två avdelningar hela förmiddagen. Jag fick arbeta röven av mig. Så att säga.
Chefen hade planerat ledigheter och möten på ett lagom bra sätt.

Andra dagar kan saker bara kännas helt jävla fel med föräldrarna. Jag kanske inte kan svara på en fråga. Får en känsla av att man är helt värdelös på sitt arbete. En del föräldrar kan vara väldigt krävande. Andra inte.

En del dagar är barnen väldigt snälla och hjälpsamma. Och en del. Ofta merparten av dagarna. Är de tvärtom. De bråkar konstant med varandra. De verkar ha fördubblat sig själva och det känns som att det är 40 barn som springer omkring där inne på avdelningen. Och de vägrar hjälpa till med någonting.

Men så kommer ibland de där avsluten på dagarna. De är inte helt sällsynta. Utan kan komma någon gång varje vecka. Ibland frågar barnen vem det är som ska stänga förskolan. När jag säger att det är jag. Utbrister ett jubel. Jag vet inte varför. För inte fan jublar jag över det. Men visst. Kul för dem.

Och ibland. När jag inte stänger. Så säger jag hej då. Till min kollega D. Och till något barn som är i närheten. Ibland behöver jag inte ens säga hej då. Något barn kommer springandes och kramar mig. Säger hej då. Fler barn tar efter. Hänger inte i mig. Drar inte i mig. Bara en stor kram och ett hej då. Och ibland ett vi ses i morgon.

Det är de avsluten som känns bra. Riktigt bra. Då kan jag öppna dörren till den verkliga världen med ett leende. Med en känsla av att jag har det bra. Att jag gör det jag vill. Och att jag får göra det nästa dag igen.

Time goes by

Det känns som att det var igår. Jag kommer ut på perrongen vid pendeltåget och ser en fin flicka med ryggsäck. Jag ser direkt att det är hon. Men jag blir osäker hur jag ska agera. Men bara det där allra första ögonblicket. Efter det. Då hade allt rullat på som om det vore världens vanligaste sak. Som om vi levt hela livet tillsammans.

Det var Flickan från landet i norr som jag mötte den där dagen på perrongen. Det var två år sedan. Några dagar efter det där första mötet på perrongen blev vi ett par på riktigt. Och en kort tid efter det packade hon sin väska och flyttade ner till storstan. Det är jag glad för.

I fredags var det alltså två år sedan. Det känns som en lång tid. Fast ändå inte. Det känns som om vi kännt varandra i minst tio år. Samtidigt som det fortfarande känns nytt och spännande. Vi har inte bråkat ännu. Inte på två år. Jag vet inte om det kanske är oroväckande. Eller om det helt enkelt är så det ska vara. När man hittat rätt.

Det pirrar fortfarande när man ska träffas. Glöden finns kvar. Elden likaså. Och så skratten. Vi har fruktansvärt roligt ihop. Och vi vill inte sitta inne i lägenheten. Även om den nu hela tiden renoveras och fixas till. Förra veckan promenerade vi hela lördagen inne i gamla stan och på söder. På söndagen var vi och gick på riddarfjärden och tog en eftermiddagsbio.

I fredags. På två års dagen blev det middag med bror och Dalaflickan. De nyförlovade. Och mor och far. Sedan en bowlingrunda på det. Och igår. Då blev det Kista centrum som fick sig ett besök. Alla affärer som rycker och sliter i en. Och en eftermiddagsbio till.
Och idag kommer en virvelflinga på besök.

I alla fall. Det har varit två fantastiska år. Och jag hoppas på flera. Det känns så. Det känns rätt. En dag i taget. Fast med en plan för hela livet. Det är så vi bygger upp det.

Sanningen bakom

Det kanske inte är helt sant. Det där med likabehandlingsplanen. Jag arbetar visserligen med den. Men inte febrilt. Inte ens nära den mängden. Helt ärligt så ska jag arbeta med den. Men papprena har inte kommit mycket längre än att transporteras från arbetet hit till hemmet. Så nu ligger de där på kanten av skrivbordet som så sällan används. Och väntar på att öppnas. Studeras. Analyseras och arbetas med. Ha! Där kan de ligga och tro att det kommer hända snart.

Men som sagt så borde jag. Men jag vill inte. Jag anser att jag inte har tid. Fast jag egentligen har det. Jag har lagt min energi på annat i stället. På träning. På att komma tillbaka från ännu en hälseneoperation.
På en inglasning av balkongen. Ett nytt rum att inreda. Och en ny stor faktura att betala. Mycket energi på det. På ekonomin. Eller i alla fall på resterna av det som en gång var någon slags ekonomi.
Och så på att bara vara. Jag har haft svårt för det. Men att bara vara kan innebära en massa saker. Och jag gör en massa saker.
Samt arbetet. Det ska inte glömmas.

Dessutom är det mycket sport på tv. Handbollar kastas. Bandy spelas. Och så de konstanta fotbollsmatcherna. Hockey. Och nu är friidrottssäsongen igång. Kallur springer fort. Holm hoppas högt. Precis som det ska vara. Utom att jag inte är med där.

På något sätt verkar det som att jag försöker hitta på ursäkter här till att inte skriva. Men sanningen är nog enkel ändå. För det första så vet jag inte vad jag ska skriva. Jag vet faktiskt inte. Efter att fått alla de negativa svaren från bokförlagen har lusten, motivationen och tron på mig själv dalat en del. Det är inte roligt att skriva. Och jag kan inte. Men kanske ändras synsättet någon gång.

Dessutom tycker jag inte riktigt om att skriva på laptopen. Vanligt tangentbord känns bättre. Men det kanske inte är en anledning. Annars kan jag välja att fortsätta tro på de övriga anledningarna. Likabehandlingsplanen. Bara vara. Träningen. Ekonomin. Och så alla sport. Som bara måste ses.

Alla lika - alla olika

Arbetar frenetiskt med förskolans likabehandlingsplan...

Var det bättre förr?

Nu har jag tagit mitt ansvar. Mitt ansvar som avdelningsansvarig och utbildad. Jag har precis sammanställt höstens alla utvecklingsplaner. Inte för att jag egentligen behövde göra det. Men eftersom jag är ensam om att vara utbildad på min avdelning. Så tog jag tag i det.

Jag har aldrig gjort det förr. Inte ens lite. Så det var en ny upplevelse. En ny utmaning. Men jag kan heller inte påstå att det var speciellt anavcerat. Jag sammanfattade kort alla planerna. Sedan skrev jag de viktigaste sakerna vi ska arbeta med. Och hur många av barnen som behöver arbeta med varje sak. Och sen. Eftersom jag är som jag är. Så ska jag överarbeta det hela. Jag gjorde ett fint litet diagram över det också. Bara för att.

Det var många av barnen på avdelningen som behöver hjälp med att leka. Tycker det är sorligt. Att barn ska behöva ha hjälp med att leken. Barn är lek. Busa och fara omkring. Skratta och ha en livlig fantasi. Sjunga sommaren är min. Brunbrända ben. Måla kohagen grön. Och allt det där.
Igår tittade Flickan från landet i norr och jag i några Astrid Lindgren böcker. Jag myser när jag ser dem. När jag ser bilderna på alla barnen. Det är så det ska vara. Springa runt fritt och leka. Inte träna på konflikthantering. Vara rädda för att säga vad man tycker. Känna sig stressade. Mobba och allt vad barn i dagens läge nu gör. Eller var Astrids barnsituationer alldels förfinade? Det vägrar jag tro.

Nu är ett diagram skapat. Nu är det vi som ska hjälpa våra barn att bli säkrare. Att utvecklas och kanske. Kanske i framtiden bli som Astrids barn. På något sätt är det upp till oss. Samtidigt inte. Det är bara att hålla med. Det var bättre förr.

Sista dagen. Dagen med Kalla.

Och så var vi framme vid den där dagen. Den där dagen som jag ett tag nu varit lite orolig för. Det är dagen innan det är dags att börja arbeta igen. Och nervositeten stiger. Det ska bli roligt att arbeta igen. Men samtidigt lite läskigt. De första dagarna. Kanske bara den första. Att komma in i allting igen.

Sista dagen brukar bli lite dyster. Helt automatiskt. Nu började den med ett cykelpass. och lite styrketräning. Hälsenan läker som den ska. Hoppas jag. Såret är slutet. Men det är lite stelt fortfarande. Jag natar att jag bör vänte ett litet tag till med att börja springa. Sen bär det av. Över snöglädda gator. Grustäckta vägar.

Sedan kom Kalla igång. Hon malde ner allt motstånd i en brulat. Nästan löjlig. Stigning. Skidorna flög fram. Benen pumpade. Och så ett avgörande ryck. Ett taktiskt genidrag. Innekurva. Och så var hon förbi. Och lite senare i mål. Som vinnare.

Själv är jag lite bitter. Jag är så klart glad för hennes skull. Hon är mäktig. Klok och målinriktad. Imponerande. Men samtidigt kan jag inte undgå att få en slags bitterhetskänsla. Avundsjuka. Jag vill också sävla. Få ge allt och gå i mål som segrare. Precis som förr i tiden. Snabbt kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att jag i dagsläget inte ens kan springa. Inte ens lite.

Men Kalla. Hon vann. Hon segrade. Grattis. Du är en drottning.

Känsloladdat möte i norr

Det blev ett känsloladdat möte uppe i norr. Senast jag träffade Flickan från landet i norr. Det var på Arlanda. Några dagar innan jul. Tårar rann ner från våra kinder. Där vi stod i avgångshallen och kände hur alla bara flög förbi oss. Långsamt skiljdes vi och gick åt var sitt håll.

Några dagar efter julen. Då skulle jag åka upp till henne. I den franska kombin. Men den franska kombin ville annat. Den ville in på verkstaden. Och där stod jag utan bil. Då dök P upp. Hjälten. Räddaren i nöden. Han hade en extra bil. Och rätt som det var så gled jag fram längs mörka vägar. Hela vägen upp. 70 mil. Och så stod hon där. Lika underbar och fin som alltid. Och jag kände hur känslorna bara bubblade i mig. Och så höll vi om varandra. Länge. Länge. Och lät läpparna mötas.

Dagarna som följde var fulla med shopping. Konstigt vad mycket man kan hitta ibland. Saker som man inte hittar ena dagen. Hittar man andra dagen. Hemtex. Indiska. H&M. Fina saker. Hemmet har nu fått sig en rejäl omgång. Och mer spekuleras det i. Stora saker.

Det fanns tid för bubbelbad. Bubbelbad där 2007 analyserades. Reflektion. Vad var bra. Vad ska förändras. Vad ska tas in i 2008.

Det grillades i grillkåta. Badades bastu. Promenerades i en hel massa snö. Och det firades ett nyår. Och ett ständigt letande efter renar. Allting med en närhet av henne. Av Flickan från landet i norr.

Nu är vi hemma igen. Hemma i storstaden. Snön har kommit hit också. Bättre sent än aldrig. Det är bara några dagar kvar tills det är dags att arbeta igen. Lite nervöst är det. Jag har varit borta länge nu från förskolan. Med en opererad hälsena har jag firat julen. Senan är fortfarande svullen. Men det läker som den ska. Det ska bli kul att börja igen. Jag är nog lite utvilad. När allt kommer omkring. Nu är det dags att köra igång igen. Full fart från början. Sedan öka.

Veckans lista

Veckans lista har säsongsuppehåll. Precis som alla andra stora och återkommande produktioner. Återkommer i slutet på januari. Påminn mig. Tack.

En ny jul

Nu har julen passerat. Det är ganska skönt ändå. Jag är ingen direkt fantast av julmat. Jag skulle likaväl kunna beställa en av George's pizzor. Men hur skulle det se ut?

I alla fall gick julfirandet rätt bra. Jag hade bara en lite dipp på juldagseftermiddagen. Men med en liten paus från allting. Och en liten stund med Winnerbäck's Daugava så gick det bättre.

Klappar är utdelade. Klappar är mottagna. En del bättre än andra. Men i regel bra. Men nu är jag hemma igen. Hemma i lägenheten. Där det är tyst och stilla. Inget prat. Ingen julmat. Och inga katter. Katterna fick stanna kvar lite. Hos mor och far. Rusa upp och ner för trappan. Utforska det stora huset. Och spela boll med julgranskulorna. Det var lite jobbigt att lämna kvar dem. Hur ska det egentligen bli när man har barn? Jag vågar inte ens tänka på det.

Om några dagar är det dags att åka upp till norr. Om den franska kombin vill vakna till liv. Upp till den efterlängtade och saknade Flickan från landet i norr. Det ska bli skönt. Att komma i väg. Komma upp. Känna kärlek på nära håll- Den där speciella typen av kärlek. Och ladda batterierna en sista gång. Innan det bär av igen. Till arbetet. Overaller. Galonisar. Till skratt och gråt. Till bus och lek. Till barn med reflexer.

En avliden mans reflex

Några dagar innan min hälseneoperation. Innan min sjukskrivning. Så kom en mamma med sin dotter fram till mig. Den här dottern är fyra år och började på våran förskola i somras. På min avdelning.

Ett halvår innan hon började. Precis innan förra julen. Så gick flickans pappa bort. I cancer. Mammans man. Mamman berättade i början att flickan sedan dess har haft svårt att släppa in män i sitt liv. Hon litade inte riktigt på dem. Men vad gäller den saken. Så har det inte varit några som helst problem. Inte för mig.

I alla fall. Den här morgonen kom flickan fram med några saker. Ett papper där hon skrivit sitt namn och ritat ett hjärta. Ett kuvert med ett kort i. På kortet hade hon skrivit "AIK är bäst. Bara så du vet. Du ska hålla på AIK." Och klistrat på en massa AIK klistermärken. [Hon vet att jag är Djurgårdare och tycker om att retas.]
Och så fick jag en reflex. En reflex med ett fint Djurgårdsmärke på.

Självklart blev jag glad. Och kände att jag ändå inte hade mage att slänga kortet med AIK märkena på. Och så några dagar senare. När någon kollega fick se vad jag fick. Kom chocken.

Reflexen jag fått. Med Djurgårdemblemet. Den reflexen tillhörde flickans pappa. Mannen som avled förra julen. Kanske betyder inte reflexen ett dugg för familjen. Jag vet inte. Men det kändes stort. Riktigt speciellt.

En fransk kombis hjärta

Det är tomt här. Hela lägenheten ekar. Skriker efter sällskap i form av en flicka från norr. Hela Stockholm ligger egentligen där och bara vilar. Vilar från mig. Från oss. Och väntar på att julen ska passera och att nyåret ska ringa ut. Då kommer Flickan från landet i norr hem igen. Och då är det dags att vakna. Lägenheten slutar skrika. Stockholm reser sig och får åter besök.

Planerna för mig att åka upp till norr i mellandagarna har förändrats. Jag vill. Och ska. Men den franska kombin har andra planer. Den bestämde sig för att lägga av. Stå stilla. Falla in i det tysta.
Någon ska titta på den. Öppna upp och titta på den franska kombins hjärta. Men först den 28:e. Så allting är osäkert. Allting ligger vidöppet. Hur. När. Och hur mycket det kommer att kosta. Jag vet ingenting. Mer än att det känna bedrövligt. Inte nu. Inte precis nu. Vakna till liv!

Jag börjar ställa in mig på en natt på en buss. Se landskapen passera i lagom hög fart. Låta musiken i öronen fylla tystnaden. Låta ögonen dansa fram genom skrivna rader i Stieg Larsson's bok. Och se hur klockan rullar. Och där sitter jag. I en hel massa timmar.

Förresten kanske det inte är lägenheten som skriker högst. Och det är nog inte heller Stockholm. För Stockholm under julen är väl allt annat än lugnt. Utan det är mitt hjärta. Det skriker högst. Och mest. Av saknad.

Tårar längs vinterkalla kinder

Och så var vi där igen. Julen är snart här och idag var det dags för Flickan från landet i norr att åka hem en sväng. Hem till norr. Ensam.

I början. För två år sedan. När flickan från landet i norr bodde i norr. Och jag i huvudstaden. Så blev det en hel del pendlande. Och en hel del avsked. Det ena tyngre än det andra.

Nu har vi bott tillsammans ett bra tag. Men inte blir avskeden lättare för det. Redan två dagar innan det var dags så blev stämningen dyster. En tår föll.
Och idag. Vägen ut till Arlanda. Den har aldrig känts längre. Knäpptyst i bilen.

Och så helt plötsligt var vi där och inne på terminal fyra. Människor som gick hit. Och gick dit. Med sina väskor. Och så precis vid dörren sod Flickan från landet i norr och jag. Tätt intill varandra. Och kunde inte titta varandra i ögonen. För då hade vattnet stigit snabbt i dem och runnit över. Ner längs vinterkalla kinder.

Självklart gick det inte att hålla tillbaka allt. Utan med små blöta streck längs kinderna gick vi åt var sitt håll. Hon till incheckningen. Jag till bilen. Och jag önskade att jag vore ensam i den bilen. Nu fick jag bita ihop och låta det rinna ljudlöst.

Att det ändå kan vara så svårt. Vi ska bara vara i från varandra några dagar. I mellandagarna sätter jag mig i den franska kombin. Den vinröda. För att åka upp till norr. Men just nu känns det som flera år tills dess. Jag vill bara att julen ska vara över och att det ska bli dags att åka. Jag vill inte ha den här ensamheten. Jag vill ha Flickan från landet i norr.

Veckans lista v. 50

Jag hade listan färdig. Den innehäll idiotiskt pedagogik tänkande. Julklappar och munkar. Hur utanför man ibland kan känna sig när man har andra prioriteringar än barn just nu. Och lite annat. Men sedan försvann den innan jag skulle publicera den. Så nu skiter jag i den. Faktiskt.

Ett medarbetarsamtal

I måndags hade jag medarbetarsamtal med chefen. Jag var nervös innan. Inte nervös för att jag tror att hon ska sparka mig. Men nervös för att sitta öga mot öga mot någon och prata. Om mig.

Allt efter att vi pratade på så gick det lättare och lättare. Och ur hennes mun kom det endast positiva saker. Hon berättade att jag antagligen kunde ha utvecklingssamtal med vilka föräldrar som helt. Jag har så pass bra koll på alla barnen.
Jag antar att det stämmer. Fast jag vill inte. Jag vill inte ha samtal med alla föräldrar. Jag vill inte ha det med någon.

Chefen berättade att jag vuxit i år. Tagit mer ansvar och visat att det är jag som har utbildningen på min avdelning. Att jag vågar ta tag i saker på ett annat sätt och visar att jag vill framåt. Framåt med förskolan. Kollegorna. Framåt med barnen.
Och jag antar att det stämmer.

Och så kom det upp. Det där som alltid kommer upp. Att jag måste våga misslyckas. Att jag inte behöver göra allting själv. Att jag ska ta åt mig det positiva. Att jag ska sluta ha så fruktansvärt höga krav på mig själv. Så jävla rätt hon har. Det vet jag. Det erkänner jag. Och så försöker jag skämta bort det hela. Hon undrar hur hon ska göra för att få fram det som behövs. Hur hon ska göra för att få bort det som ska bort.

Vi går vidare. Jag vill inte höra det hon har att säga. Jag vill. Men samtidigt vill jag bara att hon ska hålla tyst. Låta mig vara. Låta mig klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp.
Och så var samtalet slut.

Efter samtalet förklarade jag att jag inte varit lika pigg under hösten. Jag förklarade att det till stor del beror på att jag inte kunnat träna. Inte kunnat löpa längs mina asfaltsvägar. Längs mina skogsvägar. Men efter tisdagens hälseneoperation skulle det bli ändring på det. Hon förstod.
Och så var samtalet över. Igen.

Allting var så positivt. Alla hennes ord. Jag försökte suga in dem. Men det satt något i vägen. I vägen satt kraven. Rädslan att misslyckas. Att göra fel. Det satt där bakom sin uppbyggda barriär.

En organiserad natt

Gick och lade mig i sängen vid 23 tiden igår. Men jag kunde inte somna. För första gången på länge så hade jag känt mig riktigt avslappnad under dagen. Inga direkta krav på mig själv. Utan jag kunde bara vara.

Det ändrades i samma stund som huvudet landade på den mjuka kudden bredvid Flickan från landet i norr. Jag försökte stänga ögonen. Men de ville förbli öppna. Jag började fundera. Fundera på en massa saker som jag måste göra. Saker som ska köpas. Betalas. Skrivas. Göras. Tränas. Komma överrens. Planera. Den ena tanken födde den andra. Och plötsligt var hela huvudet fullt med måsten. Och egna krav.

Efter ett tag började det göra ont i magen. Krampa. Jag satte mig på sängkanten. Funderade vidare. Organiserade i huvudet. Skapade listor i minnet. Sedan kom bröstsmärtorna. Och det blev svårare att andas. Samtidigt som organiserandet fortsatte i allt högre tempo.

Fyra timmar senare. Vid 03-tiden. Lugnade det ner sig. Listorna var klara. Organisationen var färdig. Och jag lade tillbaka huvudet på den mjuka kudden. Och till slut. Till slut stängdes ögonlocken.

Tappad kontroll

I måndags stängde jag på arbetet för sista gången det här året. Nu sitter jag hemma. Jag sitter hemma med ett mindre paket runt vänster fot. Eller i alla fall runt hälsenan.
Jag ska vara sjukskriven några dagar. Sedan har jag semester och lite komp och dyligt. Kort sagt. Jag är ledig fram till sjunde januari.

"Fruktansvärt skönt". Var den första tanken. Samma sak får man höra av andra. Men jag hade en helt annan tanke den där måndagskvällen när jag stängde igen dörren. Jag fick någon slags känsla av tomhet. Jag ville inte gå hem. Jag vill vara kvar där. Plötsligt insåg jag hur bra det är. Hur jag trivs och hur jag är någon innanför dörrarna. Någon som faktiskt kan någonting.

Så det är lite trist att sitta här med nyopererad hälsena. Jag får inte arbeta. Jag kommer inte att träffa barn eller kollegor på nästan en månad. Och kanske värst av allt. Jag vet inte vad som pågår på förskolan i detta nu. Jag har inte kontrollen och vetskapen av över vad som händer. Och det är lite läskigt att inte ha det. Jag behöver den kontrollen. Jag vill ha den.

Men kanske är det också nyttigt att försöka släppa det också. Precis som det är att vila upp sig från hög ljudnivå och stress. Så kan jag köra på ännu hårdare i januari. Då jag återfår kontrollen av verksamheten.

En riktig tavla

I veckan var jag på julbord. På ett litet mysigt ställe. Min familj brukar ha det som tradition. Och det är en tradition som gärna får överleva.
I år när vi kom dit möttes vi av den vanliga personalen. Det känns som om man känner varandra. Fast man har inte en aning om vem det är eller vad de heter. Konstigt.

I alla fall. När jag kom in genom dörren till den lilla salen med maten. Så såg jag en tavla på väggen. På tavlan var det vatten och himmel. Lite moln och några vågor. Mitt på tavlan så var det en massa människor som satt i en slags karusell. En sån där karusell som finns på Gröna Lund. Där man sitter i stolar som hänger i långa kedjor. Man snurrar ut över vattnet.

Jag tyckte först att det var en riktigt mysig och fin tavla. Men strax efter så upptäckte jag en sak. Mitt bland alla människor som snurrade runt i sina korgstolar så svävade tt litet barn. Han eller hon hade ramlat ut från sin stol och föll handlöst ner mot vågorna. Det såg hemskt ut.

Resten av kvällen kunde jag inte riktigt slita blicken. Eller än mindre tanken. Från den där tavlan. Jag vill ha tavlan. Samtidigt som jag gärna skulle ha bränt upp den. Men middagen. Den var över förväntan. Både trevlig och god.

Veckans lista v. 49

Positivt:

- Arbetsslutet

Det ska bli skönt att vila upp sig. Och vila kropp och öron ett tag. Och att fixa till hälsenan. Så klart.

- Julgalan

Det blev en riktigt trevlig tillställning. Det må jag säga. Lite sång. Lite dans. Lite mat och dryck.

- Magnus Carlsson

Lika het som alltid. Tolka det som ni vill. Och så fick man prata med honom den här gången också.

- Skidåkning

Det är alltid något på gång på tv just nu. Trevligt. Trevligt.

- Musse och de övriga

Terräng EM silver för Musse! Erik Sjöqvist 4:a. Och en 5:e plats för laget. Imponerande svensk löpning.

Negativt:

- Borrjäveln

Han måste ha borrat upp hela lägenheten vid det här laget. Kan man inte kasta ut ett sådant störningsmoment?

- Alkohol

Överskattat!

- Vädret

Jag ger upp. Pulkorna får stanna på vinden. Inga snöbollar kramas. Det är en åtta månader lång höst.

- Arbetsslutet

Samtidigt som det ska bli skönt att vara ledig. Så är det lite trist att missa de sista dagarna innan jul.

- Kattbus

Det finnsen gräns. Att käka upp sladdarna och ha sönder stereon och skivorna. Det är att passera gränsen.

Inför galan...

Jerkan rockar hårt!

Magnus Carlsson!

Lite eftersnack med Magnus.

Mera Magnus.

Och så lite till...

Från mig. Till er.

För er som inte var på Winnerbäck. Och för er som var där. Helt enkelt. [Annexet 23 november 2007]

Anna Stadling sjunger i "Om du lämnade mig nu". [Daugava]

Lasse sjunger i "Om du lämnade mig nu". [Daugava]

Nike & Dolly

När jag ändå är på gång. När det ändå läggs upp bilder här på Glenns webblogg. Så kan jag lika bra fortsätta.

För någon vecka sedan kom Nike och Dolly ner från norrland. Deras mamma bor där. Och antagligen pappa också. Men nu har de flyttat in här hos oss. Hos Flickan från landet i norr och mig.

Nike och Dolly är små. Ungefär tre månader unga. Och tycker om att busa. Och så tycker de om att titta på sport. Fast de busar och förstör absolut inte så mycket som jag var rädd för. De sköter sig. Helt klart över förväntan. Och det är bra. Mycket bra.

Hur man sedan ser skillnad på dem. Det är en annan sak. Dolly är mera framåt. Har mjukare päls. Nike. Hon vakar mera. Som den gudinna hon är döpt efter. Tar det lite försiktigare.

Kanske Dolly bakom blomman?

Kanske Nike på stereon?

Nike kollar skidåkning.

Systrarna sisters busar.

Ett stigande pris för blomarrangemang

Eftersom hösten och dess medföljande halloween är över. Kanske för ett bra tag sedan. Så var det i helgen tid för vårat arrangemang att förändras. Orange färger, kaktusar och pumpor fick lämna plats till nya, fräscha saker.

Hyasinter. Julstjärnor. Enbuske och mossa. Allt sånt där som hör juletider till. Liknande arrangemang ser man ofta i blombutiker. Kanske något mindre. De kostar en del pengar. Så efter att ha studerat vårat. Så har jag värderat det till en summa kring 5000:- Kanske till och med 6000:- Eller någon krona mindre.

Men i vilket fall som helst. 7000:- arrangemanget står där i hallen och välkomnar alla som stiger in. Och sprider som julfrid. Precs som de övriga mindre blomarrangemangen som står lite här och lite där i lägenheten.

Kan till och med lägga upp lite bilder på de olika. Det stora. 8000:- arrangemanget. Det får ni lägga bud på om ni vill. Minibudet är på 9000:-. Eller. Föresten. Vi kan säga 10.000:- jämt. Go!

10.000:- arrangemanget.

Lite annat smått och gott. Som står lite här och där.

Två ungdomar och en hjälplös tant

Jag stod på bussen hem från arbetet idag. Bussen efter tåget. Efter bussen. I alla fall. Vid en hållplats steg en äldre dam på. När hon skulle sätta sig till rätta på ett säta så började bussen köra. Bussen ryckte till och damen föll. Hon placerade sig mellan de två sätesraderna.

Mittemot sätet där damen skulle sätta sig sitter två ungdomar. De gör ingenting åt den stackars damen som sitter på rumpan framför deras fötter.
På andra sidan gången sitter en ännu äldre dam. Kanske runt 143 år. Hon sträcker ut handen och hjälper den sittande damen upp.

Tycker det är skandal att de två yngre inte gjorde någonting för att hjälpa henne upp. Rent ut sagt pinsamt. Stackars äldre dam. Stackars ungdomar som inte visste bättre.

En hel massa bollar

Tänkte att jag skulle sitta och skriva lite. Men jag fastnar bara i lottningen till EM-slutspelet. Det är spännande. Men ändå roligt att det är en sådan stor händelse av det. Men sång och konfetti och allt vad det heter.

Nu är det dags för Sveriges grupp. Spänningen är olidlig. Jag ska erkänna att jag egentligen inte förstår så mycket av alla de där bollarna som öppnas. Siffror som visas. Men jag vet att det kan bli illa det här. Om Sveriges boll dras fel nu så åker vi dit på en trevlig grupp med Frankrike och Holland. Vi håller andan.
Ha! Italien åkte dit på den. Rolig grupp. Verkligen. Framför allt för Rumänien.

Tyskland fick en skönare grupp. Österrike. Polen. Och Kroatien. Det ska kunna gå vägen. Helt klart. Det blev som en liten live bloggsändning det här.

Nu är det dags att bege sig i väg till Farmor. Hon arrangerar sin traditionsenliga adventsmiddag. Med kalkon och hela kittet. Vi är redan sena. Men efter en lugn start, då träningen är inställd, så är det svårt att kicka i gång. Jag har en mindre förkylning i kroppen och vill inte riskera utveckla den inför operationen av hälsenan om drygt en vecka.

Det ska bli skönt att få den fixad. Skönt att få en ny chans att springa snabbt, hårt och långt igen. Inget måste. Men en ny chans. Och det ska bli skönt att få lite längre julledigt. Faktiskt.

Veckans lista v. 48

Positivt:

- Gratulationer

Tack för alla gratulationer. Stora. Som små.

- Oioioi

Där har ni årets julkalender. Igen.

- Arbetet

Det är faktiskt roligt att gå till arbetet just nu. Kanske för att det börjar lida mot ledighet. Men kul är det.

- Klättra

Jag fick prova klättra i fredags. Det var fantastiskt roligt. Men väldigt tröttsamt för underarmarna.

- Svennis

Hans råd till nästa förbundskaptenen: "Vinn allt, sköt ditt privatliv – och tjäna inte för mycket pengar". Helt klockrent uttalande.

Negativt:

- 27 år

Fuck it. Jag är gammal.

- Julhandelspanik

Jag börjar redan få panik för alla julklappar. Och hur ska man ha råd?

- Fredagen

Firade Chicha H. Klättringen var roligt. Middagen efter var inte lika roligt. Halvdöd stämmning och trötta ögon. Nej, jag kunde lika väl stannat hemma.

- Huvudvärk

Jag har haft brutal huvudvärk i två dagar nu. Har jag slagit i huvudet utan att veta om det?

- Kattbus

Deär väldigt söta. Absolut. Men måste de hålla på att busa så tidigt. Och där man försöker sova. Kan de inte växa upp snart.

27 år

För nästan sju timmar sedan slutade min födelsedag. Den 27:e i raden. Mina födelsedagar i sig känns inget att fira. Jag vill mest förneka att jag blir äldre. Men samtidigt så tänker man lite kring dem.

Det brukar visa sig vilka vänner som har koll. Och när det gäller vänner så blev jag faktiskt lite imponerad. USM ringde. G-spot ringde. Dear K, DJ E och Mr. T hörde av sig. Och så Tant S, Chicha H, L8 och alla andra på arbetet. Men mitt i allt det där. Så gick jag och lade mig med en enorm dos besvikelse.

Det var inte att någon vän inte hade hört av sig. Det var inte att jag fick för lite eller fel presenter. Det var att ingen i min familj ens lyfte telefonen och ringde för att säga grattis. De skickade ett SMS på morgonen.
Det var det. Och jag vet att jag inte vill gör någon stor sak av allt fylla år, men borde inte ens familj kunna lyfta luren?

Humöret sjönk allt eftersom klockan tickade på. Och när jag skulle sova var det tugnt. Riktigt tugnt. Och för att vara riktigt mesig så måste jag erkänna. Det rann en tår. Men bara en.

Julbordsvärmande hos Glenn

Den åttonde december har vi julfest med arbetet. De har slagit på stort i år. Det är inte isbaren och gondolen som för något år sedan. Men det är heller inte förskolans lokaler som något år. I år ska vi till Anexet på julbord och se på någon ABBA show. Magnus Carlsson medverkar. Då är jag med.

Det ska bli trevligt. Och på något sätt blev det så att mina kollegor ska ta sig hit till mig först. Åttonde december är på en lördag. Det betyder att hela dagen är ledig. För en del i alla fall. Så en liten förfest hos Glenn är tydligen inbokad.

Det är egentligen helt okej. Det kan till och med bli väldigt roligt. Men jag är förbannat jävla nervös. Alla ska komma hit och studera hur vi bor. Jag och de tre damerna. Och då jag är väldigt pedantisk. Så har jag redan ångest för att allting måste vara perfekt.

Det ska ställas i ordning. Dekorationer ska upp. Det ska städas. Dammas. Putsas. Bjudas på lite dricka. Kanske glögg? Vin. Alkoläsk. Plisner. Läsk. Jag vet inte vad. Kanske snacks. Mycket som ska funderas ut. Jag får halvt panik bara jag tänker på det. men som sagt. Det kan bli riktigt trevligt och roligt.

Två nya damer

Helgen börjar lida mot sitt slut. Får svårt att förstå hur helger kan passera så snabbt. Ibland märker jag knappt att det ens varit helg. Och så plötsligt. Så är det måndag igen. Och det är dags att stiga upp i ottan och traska ut i kylan. Lagom nyvaken.

Flickan från landet i norr är och arbetar. Men jag är inte helt ensam. Till mitt sällskap har jag två nyinflyttade damer. Den ena heter Nike. Döpt efter gudinnan. Hon sitter just nu framför TV:n. Verkligen precis framför och försöker gripa efter figurerna på skärmen.
Den andra damen heter Dolly. Hon ligger bredvid mig här i soffan. De har rusat runt rätt bra här på morgonen. Men nu har de en liten paus.

Damerna är bara tre månader gamla. Och fega. Väldigt fega. Men jag vet inte hur kaxig man ska vara när man är så liten. Söta är de i alla fall. Och de gör väl sina framsteg när det gäller den sociala biten också.

Även om den här helgen snart är över. Så känns det helt okej att åka i väg till arbetet i morgon. Det är bra inne på våran avdelning nu. Vi trivs. Vi har börjat med julpyssel. Jag skriver mina veckobrev till föräldrarna. I fredags sa en pappa att han tyckte jag skulle bli journalist. Hm. Det är inte så många arbetsdagar kvar för mig nu. Den 11:e december lägger jag mig på operationsbordet. Sedan är jag borta ett par veckor. Det ska bli skönt. Även om det är lite trist att missa slutspurten innan jul. Den mysigaste tiden.

Jag får mysa till det här hemma i stället. Magnus Carlsson, Carola och Peter Jöback får sjunga sina sånger. Pysslandet får långsamt komma fram. dekorationer. Och jag får väl klä ut Nike och Dolly som små nissar. Bara för att ha något att göra. Allt medan jag läker.

Veckans lista v. 47

Positivt:

- Sverige

De tog sig till slut till EM-slutspelet de också. Grattis. Och skönt att Kim fick avgöra också.

- Lugn avdelning

Två speciella barn var borta hela veckan, och plötsligt. Hela avdelningen var fantastiskt lugn. Det var nästan trist att inte ha något att göra.

- Nike och Dolly

Tassarna har varit här en vecka nu. Det är full fart. Fegisarna börjar känna sig lite hemma.

- Lasse

Winnerbäck konsert på Anexet. Helt fantastisk spelning. Lite gammalt. Lite nytt. En massa bakgrundsbildspel.

- Lasse

Ja, han var så pass bra att han får två platser på listan. Helt klart.

Negativt:

- England och Finland

Lite kul är det att England missar EM-slutspelet. Men jag tycker samtidigt det är lite trist. Samma sak för Finland. Så nära, men det höll inte hela vägen in. I kaklet.

- Tvätta

Det är aldrig roligt. Jag vill ha tvättmaskin!

- Vädret

Regn. Barmark. Livlöst. Färglöst. Det är vid såna här tillfällen jag allvarligt blir orolig över klimatförändringarna.

- Flickan från landet i norr's jobbhelger

Humöret är inte på topp, vilket man kan förstå. Men det värsta av allt, hon är inte här.

- TV program

Det går sällan något vettigt på TV nuförtiden. Tur att man hrm, lagligt, hrm, kan titta på saker genom datorn.

Veckans lista v. 46

Positivt:

- Jeansen

De sitter perfekt. De är grymt snygga. Bättre blir det inte. Om det inte hade varit gratis vill säga.

- Bil

Tack Bror och Dalaflickan för lånet av bilen. Nu kunde man göra saker som är lite svårare annars.

- Stieg Larsson

"Män som hatar kvinnor" var riktigt bra. Jag väntar med spänning på nästa bok. I morgon öppnar jag den.

- Nystrand

Världsrekord med fyra tiondelar. Och det finns mer att ge. Imponerande!

- Träningen

Fyra löppass och ett styrkepass den här veckan. Två milpass. Ett av dem under 44.20. Och en avslutande km på 3.59.

Negativt:

- Frisörspegeln

Aldrig någonsin känner man sig fulare än när man sitter i stolen hos frisören och tittar sig i spegeln. Det är hemskt.

- Pengar

Varför måste det alltid finnas den här pengafrågan. Jag vill vara ekonomiskt oberoende. Nu.

- Svidande ögon

De svidande ögonen slutar aldrig svida. Jag är konstant trött.

- Försäljaren

Han var riktigt vass. Men det var inte bra för min ekonomi. Om jag bara kunde förstå hur jag plötsligt hamnade i det där provrummet med jeansen.

- Sverige

Spanien var bra. Men Sverige var riktigt usla. Nu borde det räcka ändå. Och förresten, Tyskland är klara för länge sedan.

En försäljare utöver det vanliga

Flickan från landet i norr och jag var inne i storstan idag. Vi tog bilen in. Inte våran. Bror och Dalaflickan's. Första gången jag kör den och direkt attackerar jag Stockholms innerstad.

Vi ansåg att det var på tok för länge sedan vi klippte oss. Gick ner till en frisör mellan två hus och fick tid direkt. En liten stund senare var jag klar. Flickan från landet i norr blev kvar lite längre. Undertiden strök jag omkring lite och hamnade i en G-star raw butik. Bara för att fördriva tiden lite. Jag gick ut och gick vidare. Sedan kom jag tillbaka till samma butik. Plötsligt kom en av föräljarna fram till mig. Någon kort minut senare stod jag i ett provrum med fyra olika jeans. Modell dyra.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men den där försäljaren. Helvete vad han var smidig i sitt försäljningsprat. Han visste vad han gjorde. Och så stod jag där. Med fyra jeans som satt perfekt. Och jag insåg att jag verkligen ville köpa. Men inte tillhör de rikaste personerna i landet.
Undertiden fortsatte han sitt smidiga snack.

Efter att fått råd av diverse försäljare. Flickan från landet i norr. Och stirrat in i spegeln och i huvudet formulerat frasen "spegel, spegel på väggen där, såg mig vilka jeans jag med mig hem bär." Så gick jag därifrån med två par av dem. Försäljaren fortsatte småpratet. Även efter köpet. Och ända tills vi var ute ur affären. Där gick jag. Med två grymt snygga jeans. Och med ett lagom bra samvete för min ekonomiska situation.

Kameralinser i ögonen

Såg på sista Beck-filmen i söndags. Jag är ett stort fan av Beck. Har på senaste tid börjat tycka om de här svenska filmerna och böckerna mer och mer. Det är bra saker. Närliggande och verklighetstrogna.

I alla fall. I filmen mördas sedvanligt en man. Och polisen har svårt att förstå vem som ligger bakom. Ingen konstigt med det. Men då började jag fundera i allra värsta CSI stil. Tänk om, och lyssna noga nu, tänk om alla människor skulle kunna köpa kameralinser. Ha!

Och nu menar jag inte såna man har på kameran man tar kort med. Utan dessa kameralinser sparar allt ögat ser under den senaste timmen. Linsen har som ett litet hårddiskminne som kan spara upp till en timmes film.

Om någon då är misstänkt eller har blivit mördad. Ja. Ni förstår själva. Då kan polisen lätt se vad som har hänt i den misstänktes liv under den senaste timmen. Eller vem den mördade såg precis innan mordet. Oj oj. Vad lätt det skulle vara att lösa en del fall.

Det här skulle nog klara upp en hel del frågetecken när det gäller brott i dagens samhälle. Det var jag som kom på det. Eller så finns det redan någonstans. Vad vet jag. Men en fräck idé tycker jag nog ändå att det är.

Ett frieri och en ring

För en tid sedan friade min bror till sin dalaflicka. Kanske inte som det var tänkt från början. Men fint blev det nog ändå. Dalaflickan sade Ja. Förlovningen var ett faktum. Nu börjar nedräkningen.

Någon vecka senare bjöd mina föräldrar in till förlovningsmiddag. Jag tog på mig lite nya kläder och kände mig på bra humör. Lite löpning och ps2 spelande med bror innan. I bilen dit skrattade jag och såg fram emot middagen. Men skrattet skulle tystna snart.
Så fort jag kom igenom dörren hos mina föräldrar kändes det som att allt syre försvann. Luften bara flög ur mig. Och resterande tid av den kvällen. Ja. Kanske inte var den roligaste. Inte för någon. Jag satt mest bara tyst och försökte undvika att prata.

Jag mår ofta dåligt när jag kommer till det där huset. Om det beror på själva huset vet jag inte. Men jag tror det. För träffar jag mina föräldrar någon annan stans brukar det inte vara lika jobbigt. Men det där huset. Det kan verkligen knäcka mig.

Så. För någon vecka sedan. När vi alla satt där runt middagsbordet och det skulle vara en sån förbannat lycklig tid. Så fick jag alla att må skit i stället. Jag lyckades dra ner humöret och få alla att må dåligt. Allt på grund av att jag har dåliga minnen från en tid under det taket. Men jag vet inte om det var det värsta. Att jag fick alla att må dåligt. Eller att ingen förutom min bror frågade vad det var som var fel. Det värsta var nog ändå att jag får så dåligt samvete för att mitt humör rasar. För att huset knäcker mig. Förlåt.

Veckans lista v. 45

Positivt:

- CL-matcherna

Liverpools 8-0 seger och en underbar vändning av Inter. Veckan bjöd på två riktigt bra matcher.

- Toasitsen

Äntligen har vi en toasits som sitter fast.

- Konferensen

Att prata engelska inför alla dessa människor var inte speciellt kul. Men jag var där. Visade upp mig. Visade intresse.

- Klädjackpoten

Oj, vilken outfit jag hittde i lördags. Nu blir jag livsfarlig på julfesten!

- Movizt källare

Riktigt god mat. Och riktigt mysigt ställe.

Negativt:

- Christoffer

Och hur gick det till? Hur kunde han åka ut ur Idol? Skandal.

- Julpynt

De kan väl inte börja julpynta redan. Och på Åhlens spelade de julmusik. Suck.

- Nya kollegan

Han är skum. Helt enkelt. Förbannat jävla skum.

- Övriga avdelningar

Det verkar vara kris på de två andra avdelningarna hos oss. Krismöten med chefen och en massa tjafs. Bara våran avdelning fungerar perfekt. Nice.

- Pekka Eric

Och vad i helvete fanns det för anledning att meja ner alla dessa skolungdomar?

Veckans lista v. 44

Positivt:

-Kläder

Nya kläder igen. Gott!

- Samtalen

Äntligen är de klara. Om några månader är det dags igen.

- Oremo

Skulle kunna vara ett riktigt intressant nyförvärv. Hoppas han väljer Djurgården.

- Snön

Där kom årets första sn...och där var den borta.

- Sam

Han är inte positiv alls. Det positiva var att han fick packa sina väskor och lämna idol.

Negativt:

- Hängförbud

Jag tycker det är helt befängt att förbjuda något sådant.

- Räntehöjningen

Höjningen blev inte så stor som jag var rädd för. Men det börjar bli för många små nu.

- Bengt - Åke Gustafsson

Hur kan man ta ut en spelare som inte spelat match på hur länge som helst? Bara för att han råkar heta Peter Forsberg? Löjligt. [Och det visade sig visst vara ett stort misstag också...]

- Idiotfamiljen

Jag har en familj på arbetet. Som är riktiga idioter. En pappa som beter sig hotfullt mot personalen. En mamma som är nojig över allting. Barnen får inte använda någonting hemma för det är farligt. Och de får inte bli smutsiga eller blöta. Då kan man få lunginflamation och dö. Ibland är det svårt att se barnen med neutrala ögon, när de har såna idioter till föräldrar.

- Sova ensam

Usch. Det vill jag inte göra mer än nödvändigt. Det är tomt utan Flickan från landet i norr.

En konferens på utrikiska

I väsby höll i dag en pedagogisk konferens. Ett slags seminarium där folk från lärarhögskolan, skolorna i kommunen samt internationella skolor och universitet. Alltså hölls allting på utrikiska Jag blev tydligen dit skickad tillsammans med min chef och en kollega till.

Efter lite löst prat över en fika med några australienare, där en kvinna blev smått chockad att jag som man var förskollärare. Och erbjöd mig jobb nere i Australien.

När det var dags att sitta i grupper och diskutera praktiken genom lärarutbildningarna i de representerade länderna, [Sverige, Australien, Norge, Island] kom en smärre chock. Som gruppledare för min grupp: Mr. M.M. Idioten som förpestat Damen L's och mitt liv sista terminen påp Lärarhögskolan. Han som hackade på vårat examensarbete och hånade oss inför hela klassen. Kul. Jävligt kul, tänkte jag. Och dog en smula inombords.

Mr. M.M kom fram till mig. Då han snabbt kände igen sitt hatobjekt. Flinade genom skägget och sträckte fram handen. Tanken var att spotta på den. Men jag hälsade väl som vanligt folk. Han berättade att Damen L's och mitt examensarbete var ett av de arbetena han brukar visa för nya elever. Ett bra exempel på ett välgjort exemsarbete.

Jag gapade. Och förstod ingenting.

Semenariet började och givetvis fick jag berätta lite om hur min praktik gått till. Då jag nyligen avslutade min utbildning och var nog i alla fall 10 år yngre än den näst yngsta i rummet. Och på engelska också. Lagom roligt. Men jag fick fram lite. Och jag sparade inte på kritiken. Om man säger så.

Efter semenariet var det lite skumpa och mingel. Det var många som kom fram och pratade. Ärligt talat så var det faktiskt väldigt roligt. Bland annat träffade jag min gamla samhällskunskaps lärare från gymnasiet. Även hon erbjöd mig att söka till hennes skolor. Hon var nu skolchef över ett gäng förskolor.

Efter några korta diskussioner. Innan övriga skulle äta middag. Lämnade jag stället. Jag kände att jag var nöjd med kvällen. Chefen sa att hon var stolt över mig. Jag kan inte påstå att hon har rätt. Men lite nöjd är jag. Jag fick prata lite utrikiska. Jag fick föra fram lite åsikter om vad jag tyckte om min lärarpraktik. Och jag visade upp mig. Jag visade intresse. Intresse för lärarutbildningen. I Sverige. Och i utlandet.
Kanske skulle jag även stanna över middagen. Men det är en dag i morgon också. Även om den är på svenska.

Jag hänger inte med

Jag hörde en nyhet för någon dag sedan. En nyhet som handlade om förbud mot häng på byxorna. Att en skola, eller en klass i en skola, skulle förbjuda ungdomarna att visa kallsongerna. Skolan låg i ett så kallat finare område.

Jag förstår det inte. Hur kan man förbjuda en sådan sak? Jag förespråkar inte att man ska visa underkläderna, tvärtom. Jag anser att det i många fall ser riktigt löjligt ut. Men jag kan inte komma på någon som helst anledning till att det ska förbjudas. Att det ser fult ut är väl knappast någon anledning till att förbjuda något? I såna fall finns det mycket som folk har på sig som ser bra mycket fulare ut. Och vem har rätten att bestämma vad som är snyggt eller fult?
De är ungdomar och det modet går över. Precis som alla andra moden. Det känna som att mobiltelefoner kan vara bättre att förbjuda på lektionerna än några hängande byxor.

Magnus Uggla skriver i sin blogg att det mycket möjligt kan handla om en klassfråga. Jag är beredd att instämma. Det gäller att ha de "bästa" underkläderna. Och det gäller att visa det. Tydligen.

Enligt någon skulle det störa inlärningen. Men finns det inte andra saker då att förbjuda? Kjolar. Högklackat. Urrigningar. Killar med tre burkar vax i håret. Kepsar. Ja, det finns väl en herrans massa saker som är värre än lite häng på byxorna. Och varför pratas det bara om att killar ska dra upp byxorna? Det finns en hel del damer som bör göra det också, som visar sina underkläder. Och borde då också skapa ett störningsmoment i inlärningen. Men tydligen inte.

Jag är på skolverkets sida. De sa nej. De anser inte att det stör. Jag har svårare med det här mjukisbyxmodet hos ungdomarna. Och att de små damerna har alldes för mycket smink på sig, och på fel sätt. Annars borde skolan kanske ha större problem att ta intu med. Bråkiga elever och våld mot lärare. Men vad vet jag. Jag är bara förskollärare i dagens läge.

Jag ska väl erkänna att jag är en av dem som förespråkar det här med skoluniform. Jag tror det skulle få bort många negativa moment. Men vi är nog långt i från någonting sådant. Men hoppas kan man. Sen får ungdomarna ha byxorna hur de vill.

Veckans lista v. 43

Positivt:

- Lön

Ibland är den viktigare än någonsin. Den här månaden var en sådan gång.

- Arsenal

En riktigt bra start i ligan. Och i Champions league dominerar de. Och det utan Henry.

- Kläderna

Nya löparkläder av bror. Man bockar och bugar!

- Magnus Carlsson helg

Magnus Carlsson helg på svenska favoriter. Vilken miss att jag först hörde det i dag.

- Djurgården fotboll

De var tippade som ett mittenlag, men har överraskat många. En helt klart godkänd säsong även om avslutningen var kass. Nästa säsong är det inget snack om vart guldet hamnar.

Negativt:

- Allsvenskan

Guld till till Stefan Rehn på ett sätt som känns lite bittert. Men visst, grattis så jävla mycket. Njut av det för nästa år hamnar det där det hör hemma. I blårändernas stockholm!

- Samtal

Som vanligt ogillar jag dessa samtal. Nu återstår ett enda. Och på senaste slog jag nog rekord. Jag satt över en timme.

- Vädret

Finns solen kvar? Jag har ärligt talat inte sett till den på bra länge.

- Tågolyckorna

Visst är det tragiskt att de blev påkörda, men är man inte ganska dum om man springer runt bland tågspåren?

- Tandläkaren

Första hålet någonsin lagat. Utan bedövning. Jag är nöjd, det kändes ingenting. Hade förväntat mig en enorm smärta.

Omgång 26

Har placerat mig i soffan med en stor Caffe latte bredvid mig. Den är självgjord. Och är på så sätt långt i från den där ljuvliga latten på Wayne's. Men det får duga för nu.
På televisionen rullar Fab 5. Hur det än är, så finns det bra tips i programmet som man kan ta lärdom av. Så är det.

Det är skönt att koppla av lite. Förra helgen var det kurs på Röda korset. En frivillig och gratiskurs om hjärt-och lungräddning för barn. Jag tog med mig Flickan från landet i norr och gick dit. Ledaren var inte ett dugg pedagogisk, och smått överintresserad av det hela. Men det var lärorikt ändå. Kontigt nog kändes det som en riktigt bra idé när jag anmälde oss. På lördag morgon när klockan ringde kändes det inte likadant längre.

Den här helgen var lugnare. En middag hos USM och hans dam i går kväll. En trevlig tillställning. Men förutom det har det bara varit att slänga upp fötterna på bordet. Om man vill förstås. Men det är roligare att hitta på saker.

Nåja. Den här dagen innehåller stora saker ändå. Inte bara en självgjord lagomsmakande latte. Utan ett avgörande i allsvenskan. Sista omgången. Nummer 26. Kl 15.00 stannar tiden upp här hemma. Andan hålls i 90 minuter med en kort andningspaus efter 45'. Djurgården ska plocka guldet. Så är det bara. Även om det känns väldigt svårt med utgångsläget som råder.

Just därför är det kanske ännu viktigare att se vidare på Fab 5, låta TLK eka ut från datorns högtalare och smutta vidare på latten. Eller så hämtar jag dammsugaren och städar lite. Det är bra att det finns alternativ.

Födelsedagstid

På arbetet har vi ett system. Vi har flera system. Men ett av dem handlar om personalens födelsedagar. Alla i personalen har en kollegas födelsedag att ansvara för. Jag har Chica H's. Hennes födelsedag är i morgon och jag ska ha införskaffat present. Det har jag också. Diverse doftljus och annat kimskrams. Och så en sympolisk Dancing light tvål. Chica H dansar.

Till det har jag köpt en stor jävla prinsesstårta. Och nu insåg jag att jag glömde köpa ljusen till den. Chica H fyller 30. By the way.

Jag är lite nervös. Hon kanske inte alls tycker om det. Det visar sig i morgon. Under dagen då Chica H fyller 30.

Samtidigt kommer Flickan från landet i norr's födelsedag snart upp. De presenterna är också införskaffade. Problemet är att gömma det. Att hålla nyfikna tassar i från dem. För nyfikna tassar finns det här i huset.

Jag tycker om att köpa presenter. Det är svårt att komma på och hitta det man vill. Men att ge dem är roligt. Jag är lite sugen på att ge Flickan från landet i norr hennes presenter redan nu. Men jag antar att mina tassar också ska hålla sig där i från.

Det är många tassar här. Snart kanske det blir fler. Men innan de nya tassarna dyker upp så är det födelsedagstider. Chica H är först ute. Där mina presentval kommer att granskas ordentligt. Inte så mycket av Chica H själv. Utan mest av nyfikna kollegor. Kollegor med tassar.

Veckans lista v. 42

Positivt:

- Djurgården hockey

Det kanske kan gå vägen den här säsongen. En start som lovar mera.

- Greys anatomy

Och så var jag fast i en serie till. Greys anatomy är den senaste i raden. Eftertänksam och verklig.

- Livstid

Liza Marklund har gjort det igen. Boken "Livstid" var riktigt riktigt bra.

- Bil

En hel dag med bil, då är det bara passa på att göra så mycket som möjligt. Slänga papper och annat skräp på tippen, storhandla och åka i väg till ställen bussarna inte vill ta en.

- Ljus

Mörkret drar allt tätare inpå oss. Då tänds ljusen i rummen här inne. Fler och fler för varje dag.

Negativt:

- Mängderna

Det blir för mycket. Jag orkar inte mer. Tankarna får inte plats i huvudet.

- Samtal

Tre samtal är gjorda. Nästa vecka kommer tre till. De tre värsta.

- Ansiktsboken

Jag är trött på den. Helt enkelt.

- Träningen

En hel träningsfri vecka. Det blir så ibland. När tankarna tar för stor plats.

- Björnskyttet

Vad finns det för anledning att skjuta björnar som försöker försvara sina liv? Som försöker att undvika att bli dödade av människor som kommer springande med gevär i högsta hugg. Som genom det plockar några jägare. Bah! Den som är med i leken får leken tåla.

Bokförlagen har sagt sitt

För ett antal veckor sedan tog jag mod till mig och skickade i väg ett manus till ett flertal bokförlag. Det var ett manus till en barnbok jag skrivit lite på.
Jag har läst en hel del barnböcker och sett en del i förskolornas värld.

Jag tänkte tidigt att det var en sådan brist på manliga förskollärare. Men aldrig någonsin har jag läst en bok där en man är förskollärare. Det finns mycket bra böcker med moraler hit och moraler dit. Saker barn kan lära sig och känna till. Allting nedskriviet i bra barnböcker. Och med fina bilder till.

Jag ville att det skulle finnas en barnbok där en kille är förskollärare. Hur barn reflekterar över det. Men tydligen gick det inte som jag tänkte.
Alla bokförlag jag skickat till har nekat publicering. Det sista svaret kom idag. Det var det största förlaget. Och ändå det bästa svaret. De sa att det var en bra idé. Tanken var god med det fanns inte plats i deras publicering nu. Kanske säger de så till alla. Men det kändes ändå okej.

Nu har jag tappat lusten till att skriva. Jag skrev väl inte speciellt bra. Men kanske kommer lusten tillbaka vid ett senare skede i livet. Jag har ändå provat nu. Och det är väl ändå något.

Två slags verkligheter

Det har varit mycket den senaste tiden. Mycket i huvudet. Mycket i armar och ben. I hela kroppen. Ännu en gång har jag simmat omkring och bara försökt hålla mig flytande. Huvudet precis ovanför alla de där sakerna som måste göras. Sakerna jag lagt på hög utan att ha skjutit upp någonting.

Den här veckan har det varit långa dagar på arbetet. Möten och stägningar. Samtalen har rullat igång. Jag var först ut. Jag vill ha dem avklarade. Eller bortgjorda. Första samtalet gick strålande. Allt gick som det skulle. Jag provar en ny taktik i år. Föräldrarna får med sig ett papper med lite frågor inför samtalet. Då får de på ett synligare sätt vara delaktiga. Dessutom blir de tvugna att förbereda sig lite också. Och till sist. Det är ett skönt underlag för mig att stå på. För mig som är så förbannat osäker.

Det andra samtalet gick sådär. Det var med J. Med J som gjorde om vårat badrum. Jag kände att det var svårt att få till ett riktigt professionellt samtal. Men det var ändå okej.
Båda har varit väldigt nöjda med sin nya avdelning och har känt att deras barn växt sedan de börjat på min avdelning.

Fem samtal kvar. Kanske sex. Men det är bara toppen på isberget just nu. Det finns så mycket i mitt huvud som måste göras. Och även om jag är bra på att organisera och förbereda så känns det som att det rinner över snart. Saker ska skrivas. Fler uppgifter varje dag. Fler än jag hinner avverka. Besök. Samtal. Bokförlag. Remisser och hälsenor. Sena kvällar och tidiga gryningar. Föreläsningar och prao-elever. Möten. Mail och månadsblad. Hitta vilse. Diplom. Höst och vinter. Pyssel. Och så allt som tillhör den andra vardagen.

På väg till arbetet läser jag. Ögonen lämnar inte boken. Det är en räddning. Just nu är det Liza Marklunds - Livstid. Den är snart utläst. Då blir det en ny. Direkt. Läsningen gör att jag snabbt kan fly verkligheten och leva mig in i en annan värld. Det behövs. Tills jag kommer hem. Då är Flickan från landet i norr här. Då är det dags att komma tillbaka till verkligheten. För det är en verklighet jag inte vill fly i från.

Veckans lista v. 41

Positivt:

- Extra ledig dag

På en extra ledig dag hinner man med mycket. Mycket utom att vila.

- Dr. Gustafsson

Han tog snabbt emot mig och var beredd på att skära upp senan på en gång. Tyvärr var jag tvungen att gå den "riktiga" vägen först.

- Snabba cash

En brutalt bra bok!

- Sundin

Poängrekord i Toronto och kung. Djurgårdens dörrar är alltid öppna.

- Wayne's

En stor hasselnöts latte. Gud i himelen. Eller något sådant.

Negativt:

- Alkohol

Blä!

- Ekonomin

Suck!

- Stoppa gatuvåldet i media

Förbannat dåligt!

- Spindlar i trappen

Huvaligen!

- Karlovic

Tråkigare kille får man leta efter.

Veckans lisa v. 40

Positivt:

- Veckans pedagogiska arbete

Nya idéer har bara sprutat ur mitt huvud den här veckan.

- DIF fotboll

Strålande fotboll och en 4-1 vinst mot Örebro. Sedan mindre elegant fotboll men en brutal kämparinsats och en fin 2-0 seger borta mot KonsträsGefle. Drömmern lever vidare.

- CL-elvan

Med två omgångar kvar av allsvenskan leder jag min serie på startelvan.se. Nu lanseras Champions league-elvan. Mäktigt.

- Paret

Jag vet inte hur pass offentligt det är. Men grattis för fan! Det har ni gjort bra.

- Planeringsdagar

Det var skönt att få göra något annat ibland. Bara komma bort från förskolan och barnen

Negativt:

-Ekonomin

Månad efter månad. Jag vet vad som behöver göras, men det är svårt när man står där i affären.

- Kaviar/banan

Hur kan man ens komma på en sådan vidrig kombination?

- Samtalsskräcken

Termin efter termin. Samtal efter samtal. Finns det egentligen någon som är lugn inför detta hemska påhitt?

- Söndagsförare

Myten stämmer. På söndagar kör alla runt en förjävligt.

- Marion Jones

Tack Marion. Äntligen bekräftade du det alla redan visste. Det är inte ett dugg synd om dig. Du är patetisk och pinsam.

Hallon/grädde

Ibland kan så små saker få en att vilja genomföra någonting. Exempelvis det här med musik. Hör man en låt av visst slag. Vill man ofta höra mer av samma sort.
Och så det här med skrivandet. Jag såg att en tidigare vän till mig idag skrivit sitt första blogginlägg. Och genast ville jag logga in och börja skriva jag också.

Flickan från landet i norr har varit borta på äventyr idag. Så jag har fått skapa mina egna här hemma. Det ensamma äventyret slutade nyss med att soffan växte och började likna en säng. En sån där hästenssäng som alla somnar i i reklamen på TV. Jag gjorde likadant. Ögonen föll i hop och inte ens Messi's och Henry's guldskor kunde få mig att vara vaken. I halvid vaknade jag och satte i gång kaffebryggaren. Hittade en påse med hallon/grädde. Vad är det för smak egentligen? Hur kan man komma på alla dessa smaker? Hallon/grädde smakar bra. Det värmer. Det håller ögonen öppna.

Det är tyst här inne. Det är tyst ute på gatan. Kanske är det därför jag somnar. Men det behövs ibland. Ren tystnad. Inga röster. Inga bilar. Inget borrande från mannen ovanför. Det är som att vara på landet. Fast ändå mitt i stan. Någonstans måste landsbyggden och storstan mötas. Och kanske är det just här. Utanför mitt fönster. Där hallon/grädden kokar.

Nästa vecka drar mina samtal igång. Sju stycken är de den här gången. Och jag har lika mycket panik inför dem som alltid. Jag känner mig totalt hjälplös. Det brukar gå bra. Men jag kan inte tänka så innan. Det är precis som tidigare år. Fast med en skillad. Det blir inget samtalsskägg i år. Det får gå utan. Utan skägg. Fast med kaffe. Hallon/grädde kaffe.

Upplevelsebaserat lärande

Det blir inte så mycket tid här framför längre. Flickan från landet i norr pluggar hårt och får lite företräde hit. Så måste man göra. Både högerregeln och väljningsplikt på samma gång. Men det går bra ändå.

Det har varit lite tungt på arbetet. Saker som inte gick min väg. Några enkla men onödiga misstag. Men stöttande ord fick mig att gå vidare. Nu är det nya tider. Och den här veckan har jag malt fram.
Började veckan med planeringsdagar. En ute på Överjärva gård. Någonting om skogen och våra grön flagg mål. Jag ska sitta med i grön flaggstyrelsen. Frivilligt.

Andra dagen handlade om utvecklingssamtal. Föreläsning och arbete kring hur man ska gå till väga. Lite rollspel. Väldigt givande.

Under båda dagarna. Och efter det. Så har idéer bara flygit ur mitt huvud. Jag kom på en strålande idé om ett rum som vi vill göra om. Det ska bli ett upplevelserum. Sinnena ska komma till användning där inne. Grön flaggmålen ska visas upp. Så ska det inredas. Ibland med växter. Ibland med djur. Ibland någonting annat.

Efter andra dagen kom det fram en idé om att vi kan lägga om samtalen. Att frågor ska ut till föräldrarna innan samtalen så de kan förbereda sig. Så att dialogen ska bli bättre. Att samtalen inte ska handla om att bedöma barnen. De ska handla om verksamheten och hur den kan påverka och påverkas av barnen.

Så, jag är igång. On fire. De seriösa bitarna är mina just nu. Lusten att vara med barnen är inte lika stark för tillfället. Men det ändras säkert snart igen. Nästa vecka dra mina samtal igång. Och jag hatar dem lika mycket som alltid. Jag kommer aldrig tycka de är speciellt lockande.

Nu är det dags att släppa fram Flickan från landet i norr. Ta mina tankar om samtalsupplägg och gröna flaggor. Låta de från höger passera. Och snällt vänta på min tur. Vid datorn. I rampljuset på arbetet.

Veckans lista v. 39

Positivt:

- Haile

Världsrekord på maran. Han är fortfarande kung! Och kommer alltid vara det i mina ögon.

- Shopping

Det har en tendens att bli lite för mycket i bland. Jag börjar känna mig som en shoppaholic.

- USM

Äntligen fick han ett arbete. Ett brutalt bra också för den delen. Det är han värd. Grattis kompis!

- Var 3:e fredag

Jag slutar 13.00. 12.30 utan rast. Helt underbart. Som att få en dag ledigt till.

- Winnerbäck

Han har gjort det igen. Mysig, mörk och skön skiva. Konserten närmar sig.

Negativt:

- Arbetet

Jag vill inte gå dit!

- DIF hockey

Lagom bra start.

- Självfötroendet

Det är inte på topp just nu. Det har sjunkit rejält senaste veckan, och något behövs göras. Någon bra idé behöver kläckas.

- Kylan

Det börjar bli ruggit att stå där ute bland vind och höstlöv och vänta på bussen.

- Tandläkaren

Inte bara ekonomisk smärta. Det är verkligen hemskt att gå till tandläkaren.

Efterlyses: en jävla massa medvind

Det går fortfarande trögt. Det går värre än trögt. Om det tidigare var vindstilla och enbart lite önskan om medvind. Så har det blivit orkanvarning och enbart motvind. Det går inte alls just nu. Jag vill inte gå till arbetet. Jag vill faktiskt inte. Allting går bara fel. Det är inte min tid nu. Det måste vara någon annans. Vinden har vänt och blåser mig som en stor skosula rakt upp i ansiktet. Jag kommer inte frammåt.

I morgon slutar jag tidigt. Men det hinner säkert gå fel en hel del saker under den korta dagen också. Eller så är fredagen punkten för motvinden. Eller som jag sa, är det bara en orkanvarning. Varningen innan stormen börjar. Motvindsstormen.

Veckans lista v.38

Positivt:

- Caféer

Det är riktigt mysigt och skönt att bara sitta på ett café och inta en riktigt god latte. Det sägs att det är stockholmarnas nationaldryck. Jag antar att de har rätt.

-Mailfeedback

Varje vecka skickar jag ett mail till all föräldrar på min avdelning, där jag berättar vad vi gör och varför. Jag får mycket feedback på det. Och det är endast positivt.

-Jason Bourne

Om första och andra filmen var brutalt bra. Då var det här något riktigt extra.

- Städning

Det är lite läskigt, men jag får verkligen en kick av att städa.

- Ny bok

Det känns bra när en bok är utläst, men nästan ännu bättre när man får öppna en ny. Ovetande börjar man läsa. Ord efter ord. Mening efter mening. Sida efter sida.

Negativt:

-Träningen

Två veckor utan träning. En eländig förkylning som aldrig ville släppa. Som fortfarande inte vill ta det sista steget ut ur min eländiga kropp. Men igår sprang jag. Idag cyklade jag. Och styrketränade. Jag kan inte vänta mer nu.

-Hälsenan

Den blir bara sämre och sämre. Nu börjar jag rikta mina blickar mot solna. Idrottskliniken och Dr. Gustafsson och hans operationssal. Men vägen dit är lång. Längre än de minutrarna med pendeltåget.

-Nervositeten

I morgon är det derby mot AIK. Ett avgörande derby kan det mycket väl vara. Och jag blir riktigt nervös av att bara tänka på det.

-Mp3-spelarjäveln

Jag hade bara haft den i några dagar innan den gick sönder. Nu står jag utan. Det är ett svårt liv utan mp3-spelare. Men jag antar att jag ta mig frammåt även utan.

- Veckan

Veckan fick en tuff start. Samtal och arga ord. Möten och en hel del strul. Men den avslutades på ett bra sätt. En date på stan med flickan från landet i norr. Träning, städning och sport på televisionen.