En riktig tavla

I veckan var jag på julbord. På ett litet mysigt ställe. Min familj brukar ha det som tradition. Och det är en tradition som gärna får överleva.
I år när vi kom dit möttes vi av den vanliga personalen. Det känns som om man känner varandra. Fast man har inte en aning om vem det är eller vad de heter. Konstigt.

I alla fall. När jag kom in genom dörren till den lilla salen med maten. Så såg jag en tavla på väggen. På tavlan var det vatten och himmel. Lite moln och några vågor. Mitt på tavlan så var det en massa människor som satt i en slags karusell. En sån där karusell som finns på Gröna Lund. Där man sitter i stolar som hänger i långa kedjor. Man snurrar ut över vattnet.

Jag tyckte först att det var en riktigt mysig och fin tavla. Men strax efter så upptäckte jag en sak. Mitt bland alla människor som snurrade runt i sina korgstolar så svävade tt litet barn. Han eller hon hade ramlat ut från sin stol och föll handlöst ner mot vågorna. Det såg hemskt ut.

Resten av kvällen kunde jag inte riktigt slita blicken. Eller än mindre tanken. Från den där tavlan. Jag vill ha tavlan. Samtidigt som jag gärna skulle ha bränt upp den. Men middagen. Den var över förväntan. Både trevlig och god.