Ett frieri och en ring

För en tid sedan friade min bror till sin dalaflicka. Kanske inte som det var tänkt från början. Men fint blev det nog ändå. Dalaflickan sade Ja. Förlovningen var ett faktum. Nu börjar nedräkningen.

Någon vecka senare bjöd mina föräldrar in till förlovningsmiddag. Jag tog på mig lite nya kläder och kände mig på bra humör. Lite löpning och ps2 spelande med bror innan. I bilen dit skrattade jag och såg fram emot middagen. Men skrattet skulle tystna snart.
Så fort jag kom igenom dörren hos mina föräldrar kändes det som att allt syre försvann. Luften bara flög ur mig. Och resterande tid av den kvällen. Ja. Kanske inte var den roligaste. Inte för någon. Jag satt mest bara tyst och försökte undvika att prata.

Jag mår ofta dåligt när jag kommer till det där huset. Om det beror på själva huset vet jag inte. Men jag tror det. För träffar jag mina föräldrar någon annan stans brukar det inte vara lika jobbigt. Men det där huset. Det kan verkligen knäcka mig.

Så. För någon vecka sedan. När vi alla satt där runt middagsbordet och det skulle vara en sån förbannat lycklig tid. Så fick jag alla att må skit i stället. Jag lyckades dra ner humöret och få alla att må dåligt. Allt på grund av att jag har dåliga minnen från en tid under det taket. Men jag vet inte om det var det värsta. Att jag fick alla att må dåligt. Eller att ingen förutom min bror frågade vad det var som var fel. Det värsta var nog ändå att jag får så dåligt samvete för att mitt humör rasar. För att huset knäcker mig. Förlåt.