Sista dagen. Dagen med Kalla.

Och så var vi framme vid den där dagen. Den där dagen som jag ett tag nu varit lite orolig för. Det är dagen innan det är dags att börja arbeta igen. Och nervositeten stiger. Det ska bli roligt att arbeta igen. Men samtidigt lite läskigt. De första dagarna. Kanske bara den första. Att komma in i allting igen.

Sista dagen brukar bli lite dyster. Helt automatiskt. Nu började den med ett cykelpass. och lite styrketräning. Hälsenan läker som den ska. Hoppas jag. Såret är slutet. Men det är lite stelt fortfarande. Jag natar att jag bör vänte ett litet tag till med att börja springa. Sen bär det av. Över snöglädda gator. Grustäckta vägar.

Sedan kom Kalla igång. Hon malde ner allt motstånd i en brulat. Nästan löjlig. Stigning. Skidorna flög fram. Benen pumpade. Och så ett avgörande ryck. Ett taktiskt genidrag. Innekurva. Och så var hon förbi. Och lite senare i mål. Som vinnare.

Själv är jag lite bitter. Jag är så klart glad för hennes skull. Hon är mäktig. Klok och målinriktad. Imponerande. Men samtidigt kan jag inte undgå att få en slags bitterhetskänsla. Avundsjuka. Jag vill också sävla. Få ge allt och gå i mål som segrare. Precis som förr i tiden. Snabbt kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att jag i dagsläget inte ens kan springa. Inte ens lite.

Men Kalla. Hon vann. Hon segrade. Grattis. Du är en drottning.