Ett medarbetarsamtal

I måndags hade jag medarbetarsamtal med chefen. Jag var nervös innan. Inte nervös för att jag tror att hon ska sparka mig. Men nervös för att sitta öga mot öga mot någon och prata. Om mig.

Allt efter att vi pratade på så gick det lättare och lättare. Och ur hennes mun kom det endast positiva saker. Hon berättade att jag antagligen kunde ha utvecklingssamtal med vilka föräldrar som helt. Jag har så pass bra koll på alla barnen.
Jag antar att det stämmer. Fast jag vill inte. Jag vill inte ha samtal med alla föräldrar. Jag vill inte ha det med någon.

Chefen berättade att jag vuxit i år. Tagit mer ansvar och visat att det är jag som har utbildningen på min avdelning. Att jag vågar ta tag i saker på ett annat sätt och visar att jag vill framåt. Framåt med förskolan. Kollegorna. Framåt med barnen.
Och jag antar att det stämmer.

Och så kom det upp. Det där som alltid kommer upp. Att jag måste våga misslyckas. Att jag inte behöver göra allting själv. Att jag ska ta åt mig det positiva. Att jag ska sluta ha så fruktansvärt höga krav på mig själv. Så jävla rätt hon har. Det vet jag. Det erkänner jag. Och så försöker jag skämta bort det hela. Hon undrar hur hon ska göra för att få fram det som behövs. Hur hon ska göra för att få bort det som ska bort.

Vi går vidare. Jag vill inte höra det hon har att säga. Jag vill. Men samtidigt vill jag bara att hon ska hålla tyst. Låta mig vara. Låta mig klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp.
Och så var samtalet slut.

Efter samtalet förklarade jag att jag inte varit lika pigg under hösten. Jag förklarade att det till stor del beror på att jag inte kunnat träna. Inte kunnat löpa längs mina asfaltsvägar. Längs mina skogsvägar. Men efter tisdagens hälseneoperation skulle det bli ändring på det. Hon förstod.
Och så var samtalet över. Igen.

Allting var så positivt. Alla hennes ord. Jag försökte suga in dem. Men det satt något i vägen. I vägen satt kraven. Rädslan att misslyckas. Att göra fel. Det satt där bakom sin uppbyggda barriär.