Tårar längs vinterkalla kinder

Och så var vi där igen. Julen är snart här och idag var det dags för Flickan från landet i norr att åka hem en sväng. Hem till norr. Ensam.

I början. För två år sedan. När flickan från landet i norr bodde i norr. Och jag i huvudstaden. Så blev det en hel del pendlande. Och en hel del avsked. Det ena tyngre än det andra.

Nu har vi bott tillsammans ett bra tag. Men inte blir avskeden lättare för det. Redan två dagar innan det var dags så blev stämningen dyster. En tår föll.
Och idag. Vägen ut till Arlanda. Den har aldrig känts längre. Knäpptyst i bilen.

Och så helt plötsligt var vi där och inne på terminal fyra. Människor som gick hit. Och gick dit. Med sina väskor. Och så precis vid dörren sod Flickan från landet i norr och jag. Tätt intill varandra. Och kunde inte titta varandra i ögonen. För då hade vattnet stigit snabbt i dem och runnit över. Ner längs vinterkalla kinder.

Självklart gick det inte att hålla tillbaka allt. Utan med små blöta streck längs kinderna gick vi åt var sitt håll. Hon till incheckningen. Jag till bilen. Och jag önskade att jag vore ensam i den bilen. Nu fick jag bita ihop och låta det rinna ljudlöst.

Att det ändå kan vara så svårt. Vi ska bara vara i från varandra några dagar. I mellandagarna sätter jag mig i den franska kombin. Den vinröda. För att åka upp till norr. Men just nu känns det som flera år tills dess. Jag vill bara att julen ska vara över och att det ska bli dags att åka. Jag vill inte ha den här ensamheten. Jag vill ha Flickan från landet i norr.