För nästan sju timmar sedan slutade min födelsedag. Den 27:e i raden. Mina födelsedagar i sig känns inget att fira. Jag vill mest förneka att jag blir äldre. Men samtidigt så tänker man lite kring dem.
Det brukar visa sig vilka vänner som har koll. Och när det gäller vänner så blev jag faktiskt lite imponerad. USM ringde. G-spot ringde. Dear K, DJ E och Mr. T hörde av sig. Och så Tant S, Chicha H, L8 och alla andra på arbetet. Men mitt i allt det där. Så gick jag och lade mig med en enorm dos besvikelse.
Det var inte att någon vän inte hade hört av sig. Det var inte att jag fick för lite eller fel presenter. Det var att ingen i min familj ens lyfte telefonen och ringde för att säga grattis. De skickade ett SMS på morgonen.
Det var det. Och jag vet att jag inte vill gör någon stor sak av allt fylla år, men borde inte ens familj kunna lyfta luren?
Humöret sjönk allt eftersom klockan tickade på. Och när jag skulle sova var det tugnt. Riktigt tugnt. Och för att vara riktigt mesig så måste jag erkänna. Det rann en tår. Men bara en.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Grattis i efterskott!
Jag känner igen det där. Ett år var jag sjuk så jag fick ställa in festlighetern, detta gjorde jag dagen innan. Nästa dag, alltså på min födelsedag, så var tunt med gratulanter. Mina föräldrar ringde visserligen men de ville höra hur de var med mig och de glömde säga grattis.
Skicka en kommentar