After work på byn

För ett tag sedan hade skulle mitt arbetslag ha After work. AW. Som det kallas. Eller, vi skulle inte bara ha det, vi hade det också. Vi har hemma hos en av kollegorna som bor här i byn. Jag vet egentligen inte om man får kalla det här för byn, men för en som kommer från storstan så är det byn.

Hur som helst. Vi träffas där. Fördrink. Grillning. Och en massa surr. Några kör bil. Några dricker vin. Och annat. Så klart. Jag är en av dem som kör bil. Mitt hus ligger inte i den här byn så jag har en bit hem så att säga. När vi sitter där. Alla samlade runt bordet. Det äts och dricks och pratas. Då kommer jag på mig själv att tänka på två saker. Två saker som faktiskt förvånar mig.

Det första. Det är att ingen. Verkligen ingen. Av de som satt runt bordet ens kommenterade att jag inte drack alkohol. Att jag fyllde på mitt colaglas fyrtiosju gånger i stället. Det kändes otroligt skönt. Så har det inte alltid varit.

Det andra. Och håll fan i er nu. För det här är inte vanligt. Jag satt där och tänkte. Det här är nice. Det här är faktiskt riktigt trevligt. Jag känner mig relativt bekväm här. Och det gör jag inte på många ställen. Kanske på löpbandet. Men framför allt inte i sociala sammanhang. Verkligen inte.

Så återigen. Jag är så otroligt glad att jag till slut lyckades byta arbete. Till slut. Att jag kom iväg och kom fram till något nytt. Sen om jag verkligen vet vad jag gör här, rent pedagogiskt. Det är en annan sak. Men jag tror ändå att det rullar på rätt okej med det också. Igår exempelvis. Då hade jag och en kollega ett lektion med närmare fyrtio barn. Vi skulle prata en stund och sedan fördriva tiden. Kanske se någon filmsnutt. Det behövdes inte fördrivas någon tid. För jag pratade på. Min kollega pratade på. Och plötsligt var lektionen slut. Och det hade varit lugnt och stilla. Som det ska vara.

Farfar i skolan

Jag minns när jag började att arbeta i skolans värld. Det är länge sedan nu. Egentligen konstigt att jag fortfarande är kvar i den världen. Men kan man inget annat så är det kanske lika bra.

Ibland är man tvungen att börja leka med barnen. Nu låter det som en otrolig uppoffring, det är inte alls så jag menar. Men ibland får man som starta upp lekarna lite. För att hjälpa barnen som har det svårt att komma igång. För att långsamt och otroligt smidigt dra sig ur. Lite som när man nattat sina barn. Långsamt, långsamt, långsamt drar man sig mot dörren för att ta sig ner. Upptäcks smygandet får man snälla börja om. ja. Ni som vet. Ni vet.

Men nu är det leken det handlade om. Ofta rollek. Och då man är med i en rollek så får man, så klart, en roll. Inte allt för sällan åker man dit på att vara "pappa". Just "pappa" är ganska vanligt i sig att bli kallad som manlig pedagog i förskolan och i skolan. Ibland säger barnen helt enkelt fel och en del gånger är det någon slags lek. Kanske önsketänkande. Om man nu skulle ha hybris. Ibland säger de att jag är pappa och deras riktiga mamma är deras mamma. Då blir det lätt pinsamt.

Idag var det en sådan dag. Inte en pinsam. Men ett barn kommer springandes. Pussar mig på armen och säger "du är min farfar".  Ursäkta!? Vad i helvete sa du nu? Farfar? Är det för de små vita stråna i skägget? Så måste det vara. Eller har jag faktiskt gått och blivit så in i helvetes jävla gammal att jag numera ses som en farfar?

Nej, men jag stämplar ut nu. Tack för den här dagen. Tack så otroligt mycket. Jag går och drar något gammalt över mig. 

Fredag med fotbollsstjärnan

Fredag. Den trettonde och allt. Har den här terminen ett schema som har tre lättare dagar och två kaosdagar. Ingen vila ingen ro på tisdagar och torsdagar. Helt tom och helt slut när man rullar hem.

Idag är det inte tisdag eller torsdag. Det är fredag. Den trettonde och allt. Det innebär att det är en lugn dag. Det hade jag aldrig på det tidigare arbetet. Där fanns det inget som hette lugn dag. Där var det ingen rast ingen ro jämnt. Alltid. Always. Har jag sagt att jag inte saknar det förra arbetet?

Idag har jag dessutom spelat fotboll med en fotbollsstjärna. Det var vuxna mot en hel bunt med barn. Säkert upp mot 200 stycken. Barn alltså. Vi vuxna var fyra stycken. Jag fick en "snygg passning!" ropat till mig av fotbollsstjärnan. Satan vad stolt man blev av det. Växte flera meter och tänkte att jag antagligen fortfarande skulle kunna bli proffs om jag skulle försöka. Fotbollsstjärnan är Frida Östberg. VM-stjärna. OS-stjärna. And so on.

Jag undrar hur många av kidsen som var med och spelade som egentligen vet vem det är de möter. Vem de får en passning av. Eller blir bortdribblade av. Och då menar jag inte mig. Utan Frida. Så klart. Jag tror inte de vet. Kanske borde informera dem om det.

Fredagen rullar på. Jag bygger ihop ett kök. Jag har lite stafettlekar. Jag syr käpphästar. Och faktiskt. Vi skrattar en massa idag. Det är jag inte van vid på arbetet. Och just det. Jag spelar fotboll också. Med en fotbollsstjärna. Det är inte en dålig dag med tanke på att det är fredag. Den trettonde och allt.

Självkritik på posten

Det har varit en vecka som känns. En sån där vecka där barnen på arbetet inte direkt visat sig från sin bästa sida. Lite stökigare än vanligt. Mer energi än vanligt. Inte direkt konflikter. Men livat. Och i mitten står jag.

För det är nu självkritiken kommer. Den kommer farandes som en brev på posten. Smack. Och så har den levererats. Jag hade exempelvis ett lektionspass med 40 barn samtidigt. Många lyssnade och deltog. Precis som de ska. Men så har vi en del som håller på att prata med varandra. Dunkar lite i väggen. Rullar runt. Ja. Ni vet hur barn kan vara helt enkelt.

Där står jag och försöker få dem att lyssna. Vara tysta. Så vi kan gå vidare. Är det jag som är så fruktansvärt kass att jag inte lyckas fånga dem? Att jag inte kan hantera dem. Är det mitt fel att det är lite stökigare? Är alla andra så otroligt mycket bättre än mig?

Den här veckan har det känns som att jag inte haft många rätt. Självförtroendet fick sig en smäll. Tankarna kring om jag egentligen borde hålla på med det här kommer fram. Jag är nyast på avdelningen. Är det för att jag kommit in i personalgruppen som det blivit lite stökigare? Men så var det inte i våras, när jag började. Eller är det för att de är lite äldre? De måste testa lite till. Jag vet inte. Det är så sjukt många tankar. Så sjukt många Varför? Så sjukt många Är det mitt fel?

Kanske ska jag bara fråga mina kollegor. Är det hela mitt fel? Jag antar att de inte skulle säga ja. Även om de tänker det. 

Nu är det fredag. Snart eftermiddag. Knappa fyra timmar kvar till helg. Allt jag har kvar är en kort samling. Halva gänget. 40 stycken. Sedan brukar det bli lugna gatan här inne på avdelningen. Sen väntas en bilresa på fyra timmar. Norrut. Finns gott om tid att ställa sig några Varför? och Är det mitt fel? till. 

Musik som känns

För ett tag sedan tittade jag runt på instagram. Jag fastnade på ett filmklipp. Ett filmklipp från en konsert. Det var en artist som sjöng och det var filmat ut i publiken. På de där som står längst fram. Kameran fastnade på en ung kvinna som sjöng med. Hon sjöng med exakt varenda känsla hon hade i kroppen. Tårarna rann.

Jag har sällan ljud på min telefon. Mein handy. Nu var jag tvungen att sätta på ljudet. Artisten som sjöng var Cian Ducrot. Aldrig hört talas om människan. Men nu satt jag där och kunde inte sluta titta på det där filmklippet. Jag kunde inte sluta lyssna på låten. Part of me.

Efter att ha letat upp artisten på Spotify så började jag lyssna på fler låtar. Och fler låtar. Och alla låtar. En del av dem fick så många känslor att skutta fram. Bubbla upp till ytan. Him. Och Blame it on you. Han sjunger med så mycket inlevelse och den känslan kastas rakt i ansiktet på mig. Huden blir gås. Hårstrån står givakt. Och jag bara sjunger med. Jag känner hur en hel massa känslor ligger precis där under huden. 

Idag kom det en ny låt. Can't even hate you. Herregud. Den knockade mig totalt. Till den graden att tårarna rann. Det är inte lätt när musik berör på det här sättet. Men det är ändå något fantastiskt med det.

Känner du igen mig?

Jag åkte förbi Coop idag. På vägen hem från träningslokalen. Hade hängt där en sväng med Prinsen. Vi försöker bli lite starkare. Jag tror det går lite sådär.

När vi hade plockat våra saker. Fyllt vår korg. Närmar vi oss kassan. När sakerna läggs upp på bandet tittar jag på kassörskan. Hon ser väldigt snäll ut. Jag känner igen henne. Riktigt mycket.

Det blir vår tur. Hon tittar på mig och lägger upp ett stort leende. Scannar våra varor. Jag kommer fram till betalningen. Här förväntar jag mig de vanliga orden: "Var det bra så? Det blir 242:-" Men i stället hör jag: "Hej! Känner du igen mig?"

Paniken. Paniken!

Känner igen henne. Kan inte placera henne. Har jag jobbat med henne? Var hon kanske vikarie ett tag? Vart skulle jag annars träffat människan? Det är inte så att jag direkt är ute och socialiserar mig sådär jättemycket.

Jag säger att jag känner igen henne. Det gör jag ju faktiskt. Så jag ljuger ändå inte. Skäms lite samtidigt som jag letar febrilt i minnet. Hon börjar prata om en förskola. Jag frågar vad hon gör nu. Förstår snabbt vilken idiotisk fråga det är när det är hon som sitter och tar betalt av mig i kassan. Skäms lite till.

Nu pluggade hon samtidigt och det var lättare att arbeta på Coop än dagtid på förskolan. Ha! Alltså har hon vikarierat på mitt gamla jobb. Så måste det vara. Så klart.

Det blir lite tyst. Jag kanske borde ställa någon fråga. Men jag glider vidare. Tar våra varor. Skäms ytterligare lite. Borde avslutat med och säga att det var kul att se henne. Lycka till med studierna. Vad var det du pluggade nu igen? I stället smiter jag ut med känslan av "I carried a watermelon" gånger hundra.

Förstår att det finns två alternativ nu. Antingen gå tillbaka till Coop direkt. Jo, visst. Eller hur. Eller aldrig någonsin gå dit igen. Fan.

Köpings M

För många år sedan skrev jag om en vän. En vän som kallades Köpings M. En väldigt god vän som inte längre har någon som helst koppling till just Köping, utan har flyttat runt och hamnat någon helt annan stans just nu. 

Vi lärde känna varandra under gymnasietiden. Kanske var vi lika vilsna båda två där när en ny skola skulle intas. Nya klasskamrater. Nya ämnen. Vi var rätt lika. Men ändå fruktansvärt olika. Jag tränade allt. Han spelade i band. Men vi fann varandra och umgicks en hel del. Även efter att gymnasiet tog slut.

För några veckor sedan. Då ringde en annan gammal vän. Från gymnasietiden. Hon berättade att Köpings M låg på sjukhus. Hade fått en hjärnblödning. Och trots att vi kanske inte uppgåtts speciellt mycket, eller ens pratat, de senaste åren, så stannade nästan världen till där ett tag.

Hjärnblödning? På riktigt? Vad händer nu? Jag blev alldeles kall. För bara några månader sedan var Köpings M i stan. Han hälsade på. Vi åt middag. Och nu. Sjukhus. Hjärnblödning.

Kommande dagar var oroliga. Men det hela såg ändå positivt ut. Nu har han kommit hem. Sjukskriven. Så klart. Men hem. Det kritiska verkar vara över. Nu ska han bara återhämta sig. Både fysiskt och mentalt. För hur går man vidare efter en sådan sak? Vågar man lita på sig själv? Vågar man ta i ordentligt?

När vi gick på gymnasiet pratade vi mycket. Jag tror att vi båda hade stort behov av det. Vi pratade en del om framtiden. Vad man ville göra och vad man ville bli. Det var en tung tid, men också rätt fin. Mycket känslor och funderingar. Jag tror att både Köpings M och den där andra gamla vännen, hon som ringde. De var nog räddningen för mig under ett par år. 

Nu så där i efterhand. Jag tror aldrig jag var så nära andra människor som jag var då. Vi visste allt om varandra. Eller. Ja, nästan i alla fall. Men i de där framtidsplanerna. Där lovar jag att en hjärnblödning inte fanns med. 

Gör-det-själv-känslan

Innan den där knappt märkbara semestern. Då nämnde jag något om pengar. Pengar pengar pengar. Sånt som tyvärr tar upp en rätt stor del av tankarna. Allt som oftast lite sådär lagom stressande tankar. Kanske till och med snuddar vid lätt ångestfyllda tankar närmare slutet av månaden.

Nu kom det sig i alla fall så att vi hade en plan. Flickan från landet i norr och jag. Det skulle renoveras. Uppgraderas. Barnens rum skulle få levla upp. Gå från barnrum till lite mera tonårsrum. Och det är kanske inte alltid gratis. Även om man gör det själv.

Ny säng. Färg på väggarna. TV till den ena. PS5 till den andra. Led-lights. Tavlor. Tv-bänk. And so on. And so on.

Första semesterveckan körde vi igång. Minihoppet till mormor några dagar. Prinsen till en kompis några dagar. De hade inte en aning om vad som skulle hända. Sen körde vi. 07-23. Kanske en EM-match där mellan. Fötterna värkte. Armarna värkte. Ögonen sved. En sak efter den andra föll dock på plats. Plötsligt började rummen likna något. Och det är då vi kommer till det här med pengarna. Ni vet. Pengar pengar pengar.

Vi hade tur. Något så djävulskt mycket tur kan man säga. Kanske också lite skicklighet. Om man nu får klappa sig på ryggen. Slå sig på bröstet. Och sen ge all credd till Flickan från landet i norr. 

Begagnad ny säng. 6000:- sparat. Begagnat PS5. 2000:- sparat. TV bortskänkes. Tusenlappar sparade. 20% på all färg. Ytterligare några hundra sparade. 

Dagar gick och färg torkade. Saker monterades. Det städades. Det skruvades. Det städades mer. Och så plötsligt var det klart. De nya rummen. Och då kommer vi till det bästa. The magic moment. Och det är väl kanske det här som är själva grejen. Som egentligen inte går att prissätta.

Barnen öppnar nervöst sina dörrar. De ser både chockade och överlyckliga ut på en och samma gång. Så otroligt nöjda. Så tacksamma. Så överraskade. Tydligen är de så stora nu.

Och där sitter vi. Flickan från landet i norr och jag. Och har den där gör-det-själv-känslan i knät.

Den lediga semesterkvällen

Mötte en bil i veckan. På väg till arbetet. Personen i bilen höjde handen och hälsade. Jag var som vanligt inte på tårna utan höjde min hand lite halvlöjligt sådär fem sekunder efter att våra bilar mötts. Tidigare har det varit två bilar jag får den hälsande handen av. Två bilar jag till slut lyckats förstå vilka de är. Ja, inte bilarna alltså. Utan personerna som kör dem. Men det här var en ny bil. Har någon av de tidigare kända personerna bytt bil? Har de lånat en kompis bil för att förvirra mig? Eller är det helt enkelt en ny. En tredje person. Som jag antingen känner. Eller som bara vill vara trevlig och hälsa på folk. Han eller hon kanske hälsar på alla.

Det har gått några veckor på arbetet nu. Efter den där semestern som kom och försvann. Allt är inte igång än. Men vi närmar oss. Jag ska inte ljuga. Jag saknar semestern. Jag saknar att vara ledig. Det som egentligen är det bästa med ledigheten, det är inte den lediga dagen. Det är den lediga kvällen. När stressen att få barn i säng, stressen att själv komma i säng, inte finns där. Det är de bästa kvällarna.

Idag är det fredag. Det är en sån dag. En sån kväll. Där ingen har bråttom i säng. Ingen måste upp klockan 06.00. Eller 07.00 för den delen. I morgon är en fullspäckad dag. Med matcher. Träningar. Kvartersfest. Och fler matcher. De på jobbet tycker jag ska lugna ner mig lite. Jag kommer inte orka att jobba snart med all träning och saker som ska göras på den så kallade fritiden. Jag vet inte. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men det mesta vill jag inte vara utan. 

Det jag dock skulle kunna vara utan är dock främmande personer som hälsar i bilar jag inte känner igen. De ger mig dåligt samvete att jag inte hinner hälsa tillbaka.

Herr Winnerbäck

 Jag var på konsert i somras. Med Flickan från landet i norr. Det var Winnerbäck som sjöng. Så klart.

Det är inte direkt första konserten med Winnerbäck. Verkligen inte. Det har blivit rätt många sedan 1996. Den där kvällen på Grönan. Det stod ett knappt hundra personer i publiken. Köpings M frågade om jag skulle med. Jag förstod inte alls vem det var som skulle spela.

Nu var det betydligt fler. Fler som kom dit av säkert lika många anledningar som människor. Själv är jag där för det gråa. För det dystra. De lågmälda texterna. För mig är inte Winnerbäck sommar. För mig är det höst. Tandläkarväder. Som han skulle sagt. Grått och regnigt. Lite ångest. Lite deppigt. Men ändå vackert.

Vi funderade på vart vi skulle stå. Ovanför sittplatserna. Eller framför. Vid scenen. Valet föll på det sistnämnda. Där ska det vara stämning. Där ska det sjungas med. Högt. Utan att någon hör hur fantastiskt ovackert man sjunger. Men så kommer vi dit. En stund innan det ska börja. Och där börjar redan min förvåning. Där står, (knappt) personer. De vinglar. Försöker hålla balansen. Häller i sig mera pilsner. Och jag kan inte förstå vad man får ut av en konsert när man är kalasfull. Full kastrull.

Winnerbäck kommer ut. Börjar spela. Och fler och fler börjar kasta sig runt i publiken. Stöter till. Dunkar i ryggen. Knuffas. Är otrevliga. Aggressiva. Allt för onyktra. Det kanske är åldern. Det kanske är vi som inte platsar där framme vid scenen längre. Vår tid är förbi. Vi ska förpassas till sittplats. Där tar man det lugnt och fint. Bockar och bugar. Väntar snällt på sin tur och var person har sin plats.

Tyvärr tar allt det där knuffandet och otrevligheterna för mycket fokus av musiken. Det vackra. Det dystra. Vem ska knuffa vem? Ska hon slå honom nu? Når vakten hennes arm? Snälla släng bort kärringen. Långt bort. Sådär var det inte 1996. Det kan jag säga. Då behövde man inte trängas och knuffas. Alla fick vara med.

Scheisse

Då var det dags igen. Semestern kom. Och försvann. Plötsligt sitter man här på arbetet igen och har en evighetslång termin framför sig. Kul. Men höstterminer brukar innebära nyårsafton. I augusti. Ni vet. Nystart. Ta tag i saker. Försöka bättra sig. Får se om jag lyckas den här gången.

Igår satt jag med några barn och byggde lite. Vi arbetar mycket med flaggor just nu. Ett intresse som växt hos en del barn under fotbolls-EM och OS. Själv har jag alltid gillat flaggor.

Ett av barnen började svära. Fan. Fan. Fan. Sådär som barn ibland gör när de lärt sig ett nytt ord. Ett ord som kanske är lite förbjudet. Jag bad honom sluta svära.

Scheisse. Han började svära på tyska i stället. Jag bad honom sluta svära på tyska också. Då tittar han på mig med leende ögon. Säger på tysk brytning: "Äsch. Jag glömde bort att du också kan tyska."

Och så byggde vi vidare. Jag tänker. Att det är såna här små tillfällen som ändå gör att man orkar igenom de mindre positiva dagarna.

Som sagt. Nu är höstterminen igång. Scheisse.

Vägmöte

Jag åker oftast bil till arbetet numera. Det är inte helt oskönt. Att få sätta sig i en tyst bil. Framför allt efter arbetsdagens slut. Få utvärdera dagern. Det gör jag rätt ofta. Funderar på vad som gått bra. Vad som gått mindre bra. Oftast är det rätt lätt att hitta något mindre bra. Sådär lagom självkritisk.

När jag sätter mig i bilen på morgonen. Drar igång lite löparpodd. Kör iväg ut på den slingriga vägen mot arbetet. Då möter jag ofta två vita bilar. Eller. Jag möter många vita bilar. Men just de här två hälsar varje gång. Och det kan man tycka är trevligt. Det är bara lite jobbigt när jag inte hinner hälsa tillbaka. När vi hinner passera varandra. Kanske är reaktionsförmågan inte på topp sådär tidigt.

Den första tiden jag åkte den där vägen. Kanske första två månaderna. Samma vita bil hälsar. Och jag förstod inte vem det var. Hade verkligen ingen aning. Vad är det för nisse som vinkar varje morgon? Och inte bara en handlyftning. Nej, det vinkas av glatta livet. Till slut förstod jag att det var en gammal kollega. Inte för att jag hinner vinka tillbaka för det.

Den andra vita bilen. En mera diskret handlyftning. En gammal förälder. Hinner inte vinka där heller.

Numera försöker jag vara på tårna hela tiden. En vit bil. Kom igen nu. Nu ska jag vinka först. Ibland vinkar jag på helt oförstående personer i vita bilar. De måste tycka att den där nissen i den blåa bilen borde lugna ner sig lite. 

Nu är det bara tre dagar till innan semestern. Tre dagar har jag på mig att vinka till rätt bil. Om inte de kanske redan gått på semester. Då får jag vinka till någon annan. Som vanligt.

Med ro i sinnet

Det är bara några pinnar kvar. Några enstaka. Sedan är det semester. Ledigt. Möjlighet till sovmorgon, men som aldrig tas ändå.

I år är det dock en helt annan känsla i kroppen. I huvudet. Det är lite mera ro. Eller mycket mera. Om man ska vara ärlig. De här sista veckorna har känns rätt lugna. Det rullar på. Det plockas lite här. Det plockas lite där. Det tittas på sommarlovsmorgon. Det tittas på fotbolls-EM. Inte speciellt mycket stress alltså. Mest en väntan. Det behövs inte riktigt räknas ner dagar. Timmar. Minuter. Semestern kommer när det kommer. Så att säga.

Så jag tänker så här. Att när semestern rullar in. Då behövs det inte två veckor för att börja slappna av. Jag kanske kan göra det på en gång. I bilen hem.

Det behövs inte två veckor med ångest och uppvarvning. Jag kan göra det lite lagom när jag väl är på plats igen. Eller möjligtvis kvällen innan. Och skulle det vara så. Då vore det magiskt.

Så jag sitter här på det lilla kontoret. Hör Malin i sommarlov prata till barnen utanför. Fixar lite Inprintbilder. Letar inspiration för ett rum som ska skapas till hösten. Och väntar. Sju dagar kvar.

När semestern väl kommer. Då startar ett annan projekt i stället. Som kan skapa lite mera stress. Men det är en helt annan historia.

Att ha en vän

Prinsen har haft lite otur med sina vänner de första 12 åren. På förskolan hade han en riktigt bra vän. Vännen flyttade.

I början på skoltiden träffade han en ännu bättre vän. En sån där som man har i ur och skur. De satt ihop. De fick varandra att må bra. Känna sig trygga. Den vännen flyttade. Också.

Efter några år i skolan började Prinsen träffa en ny vän. De blev bättre och bättre kompisar. Lyfte fram bra saker i varandra. Stöttade varandra. Tills den vännen flyttade. Så klart.

Nu har det gått en tid till och Prinsen har haft det lite jobbigt. Inte så att han inte haft vänner. Men med känslan av att inte ha en riktigt bra vän. En sån där som man kan prata med allt om. Och när det blir så känns det även i föräldrahjärtat. Jag önskar verkligen att han skulle ha en vän som finns där. Som hjälper och stöttar. Som uppmuntrar. Som lyfter och som finns där. Någon han kan prata med om jobbiga saker. Om saker han kanske inte vill eller kan prata med oss om.

I går skickade en annan förälder meddelande. Hon berättade att hennes son. Prinsens lagkamrat i olika idrotter. Han hade sagt att Prinsen är en sån där riktig kompis. Som han kan prata om allt med. Och mina ögon började fyllas upp. Det känns så bra. Så otroligt bra. Det är så viktigt. Att ha en vän. En riktigt bra vän. Och förhoppningsvis stannar den här nya kompisen kvar.

Pengar pengar pengar

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Som jag skulle vilja beta av. Saker att uppleva och saker att fixa till. Att ändra och förnya. Nu förstår jag att det här låter som någon slags bucketlist, men så är det inte. Det här handlar mera om resor, renoveringar och trädgårdsarbete. Men det finns ett problem. Ett stort problem. Pengar. Cash. Para.

Nyligen var vi i Thailand. My God vad det var magiskt. På alla sätt och vis. Vi vill tillbaka. Allihopa. Helst nyss. Och jag vill visa barnen Tyskland. Det vore kul. Pengar pengar pengar.

Prinsen har snart gått och blivit tonåring. Galet. Nyss skrev jag om att han kom till världen. Visserligen kan antal inlägg däremellan kanske inte skvallra om att det gått lång tid. Hur som helst. Hans rum behöver följa med hans ålder på något sätt. Även om han själv inte bryr sig riktigt. Vi börjar skissa på ett nytt rum. Pengar pengar pengar.

Minihoppet växer han också. Hans rum behöver också en uppdatering. Oj då. Pengar pengar pengar.

Elbil. Hybrid. Tankarna flyger i väg på bilbyte också. Miljövänligt och ekonomiskt i längden. Dyrt för stunden. Pengar pengar pengar.

Slutligen har vi altanen. Baksidan. Där saker bara växer. Ja, allt utom gräsmattan förstås. Den har gett upp tror jag. Det gjorde den för flera år sedan när barnen mest spelade fotboll och bandy på den. Och när solen beslöt sig för att aldrig någonsin lysa på större delen av den. Pengar pengar pengar.

Vart ska jag hitta alla de här pengarna egentligen? Hur mycket vågar man satsa innan räntor beslutar sig för att falla? Vad ska prioriteras? Ibland blir tankarna för mycket. Ibland blir de ekonomiska funderingarna för stora. I bland blir pengahögen alldeles för liten. Fan också.

Två avslut

I fredags var jag på AW. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Det där jag nyligen lämnade efter allt för många år. 

Jag blev inbjuden och tänkte att det skulle kunna bli något slags avslut. En sista kväll med gänget, så att säga. Vi skulle äta och dricka på arbetsplatsen. Senare skulle en del ut. Ta sig vidare. Ut i natten. Min plan var att cykla hem. Snabbt.

När jag klev in genom de där dörrarna tänkte jag först att det skulle bli lite roligt att se stället igen. Kanske skulle jag till och med sakna det lite. I stället fick jag en våg av ångest. En klump i magen. Och aldrig har det varit tydligare att jag gjorde rätt val när jag sökte mig bort. Bort från arbetsplatsen och arbetsuppgifterna. Inte från kollegorna.

Kvällen i sig var trevlig. Roligt att se en del kollegor igen. En del körde på hårdare än andra. Sista två timmarna tittade jag mest på klockan och var sugen på att rulla hemåt. Så där som jag brukar göra när det är sociala tillställningar.

Helgen passerar och det blir måndag. Avslutningsmiddag med all personal. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Så klart. Det ska bjudas på mat. På restaurang. Och det ska bli ett avslut till. Ett sista avslut tänker jag mig. Säga hej då. Tack för mig. Tack för det som varit. Nu går vi vidare i livet. Kanske ses vi på stan någon gång. Eller kanske inte. 

Slut.

Ett nytt kapitel

Som vanligt. Det var inte igår. Det var inte förra månaden. Det var för fan inte ens förra året. Men nu har bladen vänts så många gånger den senaste tiden så jag blir helt enkelt tvunget att slänga ur mig några väl valda ord.

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett helt nytt. På en helt ny arbetsplats. Helt nya kollegor. Helt nya arbetsuppgifter. Ni hör hur modig jag har varit. Men först ska vi backa några steg.

Det har varit några år som varit riktigt tunga. Framför allt arbetsmässigt. Allt för hårda hjärtslag. Helt färdig på alla möjliga sätt. Klump i magen när det är dags att ta sig till arbetet. Ohållbart skulle någon kunna kalla det. Ingen planeringstid. Knappt någon rast. Mycket rotation bland personal. Tuff barngrupp. Och en total omorganisation på det.

Så en dag kom det ut en tjänst. På en skola. Lite längre bort. Jag skickade in. Tack vara Flickan från landet i norr. De ringde. En vecka senare var allt klart och jag började räkna ner. Två och en halv månad. Sen var det tack och adjö.

När jag gick ut sista gången genom ytterdörren. Visst var det aningen jobbigt, jag har ändå varit där i nästan elva år. En hel del fina kollegor. Men framför allt kände jag lättnad. Nästan en liten känsla av frihet. Och jag antar att det inte är den känslan man ska ha för att stanna kvar där ytterligare en tid.

Direkt från den där ytterdörren till bilen. Från bilen in på Arlanda. Från Arlanda till Thailand. Från kyla till värme. Från ekorrhjulet till det där livet som nästan är en dröm. Även om det bara varar en kort tid.

Nu är jag alltså på ett nytt kontor. En ny barngrupp. Äldre barn. Många barn. Och än så länge är det bara positiva vindar som blåser. Det finns en helt annan energi i kroppen nu. Jag hoppas den finns kvar även om ett år. Eller fler.

Ett nytt kapitel i livet. Och jag är väldigt glad att steget togs. Till slut. Samtidigt undrar jag varför det dröjde så länge bara.