Jag råkade jinxa

Fan. Det var så nära. Jag var så nära att dra in en perfekt termin. Ända sedan jag efter sommarsemestern kom tillbaka till det nya arbetet har jag varit där varenda dag. Då vi hängde två veckor i Thailand i våras så lyste semesterdagar med sin frånvaro. Så klart. Det var bara att bita ihop och arbete genom höstlovet.

Barnen har fortsatt håll sig friska. Ta i trä och allt det där. Eller. Prinsen är faktisk för stor för att jag ska få vara hemma och vabba. Men hur som helst. Inte en vab-dag på hela terminen. Inte på Minihoppet heller.

Och så jag själv. Jag har duckat varenda sjukdom. Kollegor och barn som varit sjuka. Och så det där enorma utbrottet av vinterkräksjuka. Som tidningen skrev om. Nästan alla trillade dit. Hela skolan. Jag torkade upp. Jag klarade mig.

Förra veckan började jag inse att det är nära. Det var bara några få dagar kvar innan jul. Några få dagar kvar till jag varit på plats exakt varenda dag under hela terminen. Det var förra veckan.

I söndags vaknade jag med sjukt ont i halsen. Alltså. Vi pratar så ont i halsen att det knappt gick att svälja. Det kom från ingenstans. På måndag morgon åkte jag till jobbet. På måndag eftermiddag åkte jag hem igen. Efter att kollegor tyckte jag såg lite lagom pigg ut. Efter att jag bitit ihop allt för många timmar.

Så. Jag var fem dagar i från. Varför var jag tvungen att jinxa det här med den perfekta terminen. Helvete. Hade jag inte sagt något så hade jag antagligen varit på arbetet just nu. Helt klart. Inte legat här i soffan och tyckt synd om mig själv.

Om några veckor börjar vårterminen. Då börjar en ny chans. Och sitter jag där i juni utan frånvarodagar. Då ska jag fan inte jinxa något.

Inte ens nära två minuter

Och så gick det ett tag igen. Men jag har faktiskt en ursäkt. En lagom dålig ursäkt. Men ändå.

Det var så här. Jag skulle hålla ett lektionspass. Fyrtio barn satt framför mig och väntade spänt. De skulle få höra om Cirkusen. En sån där minilektion där man pratar lite kort om någonting. Efter att barnen fått en ledtråd och försökt gissa. Lite historia. Lite fakta. Kanske en filmsnutt. Och sen försöker man svara på eventuella frågor.

Innan jag startar bildspelet och lektionen vill datorn bara göra en snabb uppdatering. Två minuter. Det var så lång tid datorn lovade att det skulle ta. Det var i torsdags. Förra veckan! Sedan dess har jag pratat med IT-supporten tre gånger. Vår egna IT-tekniker två gånger. IT-teknikern har till och med pratat med IT-supporten. Och ingen har lyckats få min dator att fungera igen. Så de där två minuterna. Det var inte ens nära.

Lektionen löste sig. Var inte oroliga. Min kollega hade en egen dator. Barnen fick sin minilektion om cirkusen. Hans dator ville också uppdatera sig. Två minuter. Jo. Visst. Han tryckte aldrig på uppdatera-knappen. Hans dator fungerar fortfarande.

Så. Med andra ord har jag ingen fungerande dator just nu. Folk försöker hitta en lösning. Hitta koder och nycklar som ska låsa upp den igen. Kanske fungerar den efter jul igen. Vad vet jag. Det enda jag vet att datorhelvetet ljög. Det tog betydligt längre tid än två minuter.

Prinsens sovrutin

Jag har snart en tonåring hemma. Det är helt sjukt när man egentligen tänker efter. För inte alls länge sedan flyttade jag norrut och Prinsen föddes strax där efter. Och så gick tiden. Fort. Tydligen.

Men den här Prinsen. Han som ibland faktiskt går och lägger sig efter sina trötta gamla föräldrar. Eller förlåt. En trött gammal förälder. Den andra. Flickan från landet i norr. Hon är ung, vacker och pigg. Så klart. Hur som helst. Prinsen. När han ska gå och lägga sig har han en rutin. Jag vet inte om han är medveten om den. Men han verkar inte riktigt kunna gå och sova utan den.

Han säger god natt. Väntar på att vi säger samma sak. Då säger han sov gott. Och väntar på svar. För att avslutningsvis säga Jag älskar dig. Och det är så klart härligt. Och även efter det sista väntar han på svar. När allt är sagt så vill man tänka att nu är han färdig. Och så är det faktiskt i bland. Men allt som oftast. Då ska han komma ner igen. Glömt ta med sig något. Glömt säga något. Och så ska rutinen börja om.

God natt. Sov gott. Jag älskar dig.

Nog finns det jobbigare rutiner. Den här rutinen är ändå rätt fin. Och det här gäller även om han sover borta. Säger god natt i telefonen. Eller om vi säger god natt i hans rum. 

Skulle det dessutom vara så att han har glömt ytterligare något. För det är långt i från omöjligt. Ha! Jodå. Så kör vi ett varv till. Och ibland. Då ska han chocka. Imponera. Då kör han rutinen på tyska. Bara en sån sak.

Gute nacht.

Schlaf gut.

I liebe dich.

Ett nytt RUS

Jag hade RUS för ett tag sedan. Ett sånt där trevligt samtal med sin chef. Eller. Förhoppningsvis blir det trevligt. Har man otur kan det bli ett rätt jobbigt samtal. Där man ska sitta och vara förberedd och redo att lyfta sig själv och få höra vad man gjort bra och behöver utveckla. Att vara förberedd till ett sånt samtal är egentligen inga problem. Av tidigare chefer har jag alltid fått höra att jag oftast är den enda som alltid fyller i pappren och är redo. Mitt problem är väl mera att lyfta mig själv och att behöva sitta mittemot någon och prata.

Men nu sitter det en ny chef framför mig. På en ny arbetsplats. Och jag ska lyfta nya saker. Så jag glider in på hans kontor. Sätter mig. Och vi börjar prata. Jag lyfter väl inte mig sådär supermycket. Varför skulle jag? Men det gör han. Mitt förhållningssätt till barnen. Närvaron i deras samtal och aktiviteter. Hur jag bygger upp förtroende och trygghet. Mitt lugn. Ja. En hel massa saker verkar jag göra rätt. Mycket sitter kvar sedan arbetet i förskolan. Själv funderar jag på om jag behöver bli arg oftare.

Vem tror du lyssnar mest. Den du pratar lugnt med eller den du skriker på. Det fick jag till svar. Och så behöver jag inte fundera så mycket mer. I stället börjar vi prata löpning. Det är roligare.

Jag närmar mig mitt första år här. Det har gått fort. Somrarna går alltid fort. Det är vinterhelvetet som är problemet. Det har rullat på bra ändå. Tydligen. Jag har inte gjort bort mig helt ännu. Så jag får ta med mig några av de egenskaperna chefen verkar tycka jag har. Och som vanligt ska jag försöka ta till mig de bra orden också.

Lyssna i smyg

Julen närmar sig. Ja, jag vet att det bara är mitten av november. Men ändå. Tiden rusar på och plötsligt är det jul, nyår och så är påsken där. Ungefär. För några månader sedan började affärerna slänga upp julpynt. Kom och köp! Snart är julen här! I september!?

Själv brukar jag försöka blunda för allt som slängs upp. Vänta med det till först advent. För så är reglerna. För att inte tala om alla julsånger. De kan vänta till början av december och sedan bara spelas till den 25:e för att sedan packas bort och inte öppnad fören nästa december igen.

Men i år. Då finns det kanske lite mer energi. Lite mer positiva tankar. Nu ska vi inte överdriva och påstå att jag tagit fram något pynt. Det står snällt kvar i förrådet och väntar någon vecka till. Men. Julsångerna. Julfilmerna. Tänket. Det är lite annorlunda i år. Jag ska försöka göra en behagligare jul. En mer minnesvärd jul. Inte minst för barnen. Vara lite mindre Grinchen helt enkelt.

Vi har tittat på några julfilmer tillsammans. Några bättre än andra. Pratat om vad vi vill göra. Hinna med. Och kanske börja längta lite till.

På morgonen sätter jag mig i bilen. För att åka de 18 minuterna jag har till arbetet. Det är i alla fall 18 minuter just nu. Vem vet hur mycket man måste plussa på när all snö kommer. Men i bilen så sätter jag på några jullåtar. Det är ganska skönt och härligt all lyssna på. Men schhh... jag måste göra det i smyg. Ingen får veta att jag gör det redan nu. Det hade varit illa. För alla där hemma vet att man lyssnar inte på julmusik innan första december. 

Som ett asplöv

Det var en incident på arbetet igår. Det kom ett mail från en vårdnadshavare. Inget överdrivet stort egentligen. Men det behövdes ringa ett samtal. Givetvis var jag den som var närmast situationen och därför föll lotten på mig att ringa samtalet. Kul. Verkligen. Inte.

Varje gång jag behöver göra något sånt här blir jag kall. Något så förbannat kall. Jag fryser och huttrar. Jag darrar i hela kroppen. En blandning av nervositet och rädsla antar jag. Med en skakande mobil ringer jag upp vårdnadshavaren.

Fyra minuter senare fryser jag inte längre. Handen har slutat darra. Telefonen är avstängd och ett lugn sprider sig i kroppen. Samtalet gick hur bra som helst. Inga konstigheter. Allt utrett. Alla nöjda. Alla glada.

Det har hänt så många gånger. Nervositet som byggs upp. För att sedan inse att det inte alls var så farligt. Vad behövde jag oroa mig över egentligen? Varför blir jag så rädd? Jag minns en gång när jag skulle ringa en vårdnadshavare angående en större sak. Jag hade förberett ett hela A4 papper på om hon svarade på ena sättet och ett helt A4 papper på om hon svarade på andra sättet. Jag behövde inte något av dem för det var inga konstigheter alls utan samtalet var avslutat på två minuter. Positivt utfall. Alla nöjda. Alla glada.

Fyra timmar kvar av arbetsdagen. Jag tror det kommer en trötthet snart. Brukar kunna göra det efter en sån här sak för mig. Så mycket energi som går åt för att vara nervös. För att hålla ihop. Men satan vad nöjd jag är efteråt. När jag gjorde det. När jag inte lämnade bort problemet till någon annan. Då är jag nöjd. Då är jag glad. Då slipper jag darra som ett asplöv.

Musik genom väggen

Efter sommaren skulle några klassrum flyttas här på arbetet. Oklart varför egentligen. Men bestämt var det och diskussionen inleddes om vilka rum som skulle vart. Inget konstigt. Skulle man kunna tycka. Men nu kom det sig så att ett av dessa rum var där musiklektionerna hålls. 

Alla som varit på en skola. Det vill säga i stort sätt varenda person som har följt skolplikten genom sitt liv. De vet att det är en del ljud på en musiklektion. Det sjungs och det spelas. Oftast hellre än bra.

Och tänker man nu till så vill man kanske inte ha sitt klassrum precis bredvid musiklektionerna. Så klart. Man vill inte heller ha sitt planeringsrum precis bredvid. Så vi kämpade för vår sak. Stora demonstrationer och plakat. Eller i alla fall så sa vi vad vi tyckte. Men blev snabbt lovade att det kommer att vara ett rum mellan så det kommer inte höras något till arbetsrummet.

Jo. Tjena. Tack för den. Nu sitter vi här och har möten och planeringar. Det enda som hörs är 22 elever som ska försöka träffa en ton i luciasångerna. Eller träffa rätt stråke eller tangent. I alla fall en gång per lektion. En gång spelades det och sjöngs så pärmarna rasade i vårt rum. Tonerna kom rakt genom väggen. Och då är det ändå ett rum mellan. Så det ska inte höras till oss. Det har de faktiskt lovat. 

En busschaufför, en busschaufför...

...är en man med öronproppar i.

Vi åkte på teater med arbetet i veckan. Två klasser på morgonen. Två klasser vid lunch. Kul. Kan man tycka. Om man är barn. Eller otroligt positiv av sig. Inte speciellt kul om man är busschaufför. Misstänker jag.

Bussen stannar till. Öppnar dörrarna. Och så väller fyrtio barn in. Så sjukt taggade. Egentligen inte på själva teatern. Utan mest för att få åka buss. Jag ser busschauffören stoppa in öronproppar innan han öppnar dörrarna. Klokt val.

"Ohh, en bro!" "En rodell!" Ropar barnen. Har de aldrig varit utanför sin egen trädgård tidigare? Har de aldrig åkt buss? Vad är det som händer? De kanske bara är glada att få komma i väg från skolan och skolgården för en stund. Precis som jag. Det kan vara rätt skönt med utflykter. Komma i väg. Få ett litet avbrott. För en lärare. För ett barn. Inte för en busschaufför.

När jag gick i skolan. Då var det aldrig abonnerade bussar. Vi åkte alltid med kollektivtrafiken. Då var det inte bara synd om busschauffören. Då var det minst lika synd om medresenärerna. De som suckade när de såg en hel klass stå där på hållplatsen och vänta. Hoppa upp och ner av förväntan. Jag vill till och med minnas att det fanns bussar som bara körde förbi. Kanske ansåg chauffören att bussen var full. Det räckte med två tanter som satt där. Längst fram. Inte skulle väl en skolklass få plats. Jag kör bara vidare.

Nu tyckte jag att veckans utflykt gick fint. Det var rätt lugnt på bussen ändå. Ändå inga medresenärer att plåga. Hur busschauffören kände. Det är högts oklart. Han hörde säkert ändå inget med sina öronproppar. 

En våg av meningslöshet

Jag har alltid tyckt om vardagen. När allt bara rullar på som det ska. Det är upp till arbete. Träningar och matlagning. Har man tur avslutas kvällen med en serie eller en match. Det är något tryggt med det. Jag vet vad som ska hända. Det ger ett inre lugn. Alla gör det de ska och så flyter allt på. Rutiner. Det är det som är grejen. 

Men så ibland. Då sköljer en våg av meningslöshet över mig. Det kan vara en kortare stund eller några dagar. Vad är det jag håller på med egentligen? Vad är det här för liv? Jag gör verkligen ingenting av vikt och hamsterhjulet snurrar på till jag dör. Lite så känns det.

Jag försöker tänka lite djupare. Försöker torka bort den där vågen av meningslöshet. Hitta sakerna i vardagen som faktiskt är viktiga. Arbete med barn. Träningar. Matcher. Föreningslivet. Ofta tror jag att den här vågen kommer i samband med att jag haft en mindre bra dag på arbetet. Eller när det blir för många saker i livet på en gång.

Förra veckan kom den här vågen. Pang på. Tsunamivarning. Och meningslösheten var ett faktum. Den här gången tror jag att det var en blandning av mindre lyckade dagar på arbetet och för mycket i vardagen. Ni minns när jag skrev om att det fanns så gott om tid på helgerna när fotbollssäsongen var slut? Ha! Fan heller. Det är så fullt nu så jag vet inte vart helgen börjar och helgen slutar. Det är innebandymatcher på olika ställen. Handbollssammadrag med föräldraarbete. Det är träningar och fler handbollsmatcher. Från morgon till kväll. Och så var det måndag igen. Hamsterhjulet. Och så lägger vi på lite julplanering på det.

Men jag torkar vidare. Hur mycket meningslöshet kan det egentligen komma från en våg? Det borde vara borta om några dagar. Kanske efter helgen. Helgen som är det värsta på länge. Efter det kanske det lättar lite. Då kanske det bara är fjorton innebandymatcher och trettiotvå handbollsmatcher. Kanske fem futsalmatcher också. Och tre friidrottstävlingar. Ni ser. Ingenting att göra alltså. Fy fan tråkigt.

 

Kaoset kom - fram med spriten

Nu blev det en kortare paus igen. Det var inget som var planerat. Men samtidigt har det varit lite kaos. På arbetet. Sånt där kaos som gör att det skrivs om det i tidningen. Egentligen inget allvarligt men det slog ut varenda rutin som någonsin skapats. Nästan i alla fall. Vinterkräksjukan. Från noll till hundra på en dag. En efter en. Vi gjorde inget annat än att ringa hem barn kändes det som. Och spritade.

Nu har det lagt sig. Det gjorde det egentligen rätt snabbt. Faktiskt. Men efteråt ska det städas. Det ska städas något djävulskt. Varenda leksak. Varenda stol. Allt ska tvättas och spritas. Hela avdelningen ligger i någon slags spritdimma.

Samma dag som det värsta utbrottet skedde köpte jag blåbärssoppa. Gick runt och bara väntade på att det skulle ske. Räknade timmarna. 12-48 timmar säger de att det ska ta. Alltså på natten. Som vanligt. Jag gick och lade mig. Konstig känsla i magen. Ni vet sådär som man får bara man tänker på det. Och så väntade jag. Blev förpassad till soffan för att skona andra. Men ingenting hände.

Samma sak dagen efter. Kollegor åkte dit. Jag stod fortfarande upp. Men jag väntade. Ytterligare en natt på soffan. Ingenting hände. Och så passerade hela helgen. Nu verkar utbrottet vara över. Jag slutar vänta. Kanske det är då det händer i stället. Vem vet. Ta i trä och allt det där.

Efter kaoset kom ett höstlov. Många lediga barn. Fortfarande mycket att städa och sprita. Och det är där vi är nu. Vi går alla runt med varsin spritflaska i handen. Det låter sådär lagom bra. Jag vet. Tur det är handspriten och inte vodkan. 

Nästa vecka ska rutinerna vara på plats igen. Då rullar förhoppningsvis allt på som vanligt. Då kanske det kan skrivas mer om likabehandlingsarbetet än om vinterkräksjuka. Jag menar, det finns roligare saker att bli omnämnd om i tidningen än det. 

Känslorna flyger runt

Det är jobbigt med känslor. Otroligt jobbigt. Inte bara för att jag är uppväxt med att inte visa dem ordentligt. Utan ibland blir det helt enkelt för mycket. Väldigt mycket för mycket. Nu låter det här som att det är något allvarligt. Jag vet. Men det är det egentligen inte. Inte om man ser på det stora hela. Men det kan vara lika jobbigt ändå.

Igår. Då var det hockey. Det var derby. Och då kan ni förstår att känslorna bubblar upp redan innan match. De ligger där vid ytan alltihopa. Glädje. Sorg. Ilska. Vrede. Likgiltighet. You name it.

Matchen är igång. Spelet hackar som tidigare. Domaren gör misstag som vanligt. Och målvakten ska lägga sig ner varenda jävla gång en puck som kommer emot honom. Ni hör ju. Känslorna.

I slutet på matchen kvitterar det bästa laget (läs: Djurgården). Glädjen är total. Ett lyckorus genom kroppen. Fan vad bra jag mår. Idrott alltså. Vilken grej! Bara en kort stund senare så görs ett litet misstag. Mål. Underläge. Ridå. Nattsvart. Helvete. Jag hatar idrott. Mörkret blir totalt. Ilskan bubblar. Det vänder totalt. Från ren lycka till ilska på bara en minut.

Nu sket sig resten av matchen efter det. Humöret i botten. Dags att sova. Bästa för alla. Tror jag. Och så var det det där med idrott. Var det verkligen så härligt? Är det värt att få må så dåligt? Bli så arg? Ibland undrar jag. Men samtidigt får man uppleva den där lyckan. När det går bra. När vinsten kommer. Under en livstid kommer det gå både upp och ner. Säsonger med mycket lycka. Säsonger med mycket ilska. Och till slut uppgivenhet. Men tänk om man inte alls brydde sig. Skulle inte det vara tråkigt? Vill man inte känna? Precis som i övriga livet.

Nu vet jag att det här bara är idrott. Det är ett spel. Det är en lek. Bla bla bla. Men ändå. Känslorna flyger runt där i luften utanför kroppen. Och hur jobbigt det än är så vill jag inte vara utan dem. Kanske är det också mitt sätt att kunna visa känslor.

En värld av tid

Barnens fotbollssäsong är över. En helt ny värld öppnar sig. En värld där helgerna inte längre styrs av matcher. Där helgernas humör inte styrs av utgången av matcherna. Där kvällarna inte går åt för att planera och strukturera upp morgondagens tider och intag av mat.

Nu är det ändå så att jag älskar att titta på deras matcher. Det är inte det. Det finns knappt något bättre än att se dem jaga den där bollen. Eller. Det skulle vara att se dem springa utan att jaga en boll. Så klart. Jag är ändå inbiten friidrottare. Men det är otroligt roligt med boll också. I alla fall när det går bra. Det är alltid roligare när det går bra. För går det inte som de vill så blir hemresan och ett bra tag efteråt inte så roliga. Precis som när jag var yngre.

Men nu är det alltså slut på säsongen. Och plötsligt finns det tid. Det är fortfarande en hel hög med träningar under veckan. Men på helgen. Då är det inte så mycket matcher och sammandrag längre. Det krävs inte lika stor planering. I stället finns tid till att göra saker. Eller ta det lugnt. Jag sa faktiskt att det fanns tid. Inte ork. Inte alltid i alla fall.

På tal om ork. Igår fanns det inget kvar av den sorten. Jag tror hela mitt arbetslag hade slut på ork. Jag somnade på rasten. Med boken i knät. Min kollega somnade till under ett lektionspass. Han undrade hur jag klarade av att hålla mig vaken. Men det var jag som höll i passet. Illa hade det varit om jag mitt i en mening hade somnat. Jag pratade om kondition och hälsa. Att man blir piggare av att ha bra kondition. Det hade inte varit toppenreklam för bra kondition om jag hade somnat till. Det är även tur att det faktiskt finns kaffe.

Idag är det i alla fall fredag. Två och en halv timme kvar att arbeta den här veckan. Sen får jag ta helg. Jag får rulla hem med lite shoppingångest idag. För nyss. Då råkade jag beställa två par löparskor. Inte för att jag absolut behöver dem precis just nu. Utan för att jag helt enkelt vill. Jag villhöver dem. Och jag kommer faktiskt att behöva dem. Snart. Om någon månad. Tror jag.

Misshandel. Endast 1045:-

Som om inte sömnen var nog. Eller. Bristen på sömn. Jag skulle i väg och bli misshandlad förra veckan också. Ni vet. Lägg dig här på stolen och gapa. Så ska jag misshandla din mun en stund. Skrapa lite på tänderna. Få dig att blöda på tandköttet. Förolämpa dig lite lagom också för att det någonstans slarvats lite med borstningen. Kanske på en tandjävel som varken syns eller gå att nå. 

Skulle inte det vara nog med förnedring så kostar det hela lika mycket som en mindre bil. Bara att hosta upp pengarna. Jag antar att det inte går att säga att jag var missnöjd med bemötandet. Med servicen. Få pengarna tillbaka. Kan man få tandvård med öppet köp?

Nåväl. Gjort är gjort. Bara 1045:- och en sovmorgon fattigare. Inga problem. Det gör jag så gärna om. Inte. Undrar lite hur tandläkare själva har det i munnen. Sköter de alltid allting perfekt så de knappt behöver kolla något. Eller slarvas det där också ibland och de fixar till det själva? Så där lite snabbt framför spegeln hemma i hallen. Kanske har de arbetsplatsträff. Eller personalfest. Där de kollar varandras munnar. 

Tandläkare är ett av topp tre arbeten jag aldrig någonsin skulle tänka mig ha. Fy fan. Bara en sak kan vara värre. Fotvård. Inte ens under pistolhot. Fotvård? Nej tack. Pang!

Sängen skakar och väggarna rasar in.

Fredag. Det har varit en tung vecka. Både Flickan från landet i norr och Minihoppet har varit sjuka. Inte bara sådär lite sjuka som går över efter någon dag. Det här verkar vara förkylningen från helvetet. Förkylningens mamma. Förkylningen som aldrig ta slut. Det har varit feber i en vecka. Hög feber. Nästan 47 grader. Och så hosta på det. Och det är just den som gör att jag sitter här som något slags halvt levande lik. 

Det har inte varit den bästa sömnen på nätterna. Nu är inte jag den som egentligen ska sitta här och klaga. Det är inte jag som haft hög feber i en vecka. Det är inte jag som hostar så att sängen skakar och väggarna rasar in. Jag är bara den som inte får sova ordentligt. Lite som när barnen var riktigt små.

Men nu är veckan snart färdig. Sista timmarnas arbete kvar. Hoppas få sova ordentligt i helgen. Ta igen några timmars sömn. Flickan från landet i norrs hosta börjar ebba ut. Minihoppet har en bit kvar. 

Det har väl gått en tio dagar sedan den första sjuknade in. Känns lite som att det är en lagom tidsperiod för att nästa familjemedlem ska åka dit. Huvudvärken har börjat komma. Är jag inte lite öm i halsen? Kanske har det bara med tröttheten att göra. Kanske har det med en kommande förkylning att göra. Förkylningen från helvetet. Och tänk då på att jag är man. Jag kommer må sämst.

Återkommer. Kanske i feberdimman.

Intensivt i huvudstaden

Klockan är 10.30 och jag är inne på den fjärde koppen kaffe för dagen. Jag tror jag skulle behöva gå runt med en droppställning med kaffe. Det har varit en intensiv helg och en natt med allt för få minuters sömn.

Drog till huvudstaden i helgen. Tog med det äldsta barnet i bilen och gasade ner. Skulle fira en vän. DJ E. Ni som minns, ni minns. Han har fyllt 40 år och vi ordnade med lite middag och tävling. TÄVLING! 

Givetvis kom nervositeten direkt. Det var ju ändå tävling. Även om det handlade om en 3-kamp innehållande bowling, racing och skytte. Men är det tävling så är det. Nu slutade tävlingen lite lagom bittert. Kanske. Lite oklarheter kring resultaträkningen. En 3:e plats eller en 1:a plats. Oklart. Men det vara bara att knyta näven och gå vidare. Typ.

Middag. Det börjar bli lite för mycket intryck för mig. Mycket folk. Mycket ljud. Jag zoomar ut lite grann. Blir tystare. Börjar längta hem. Hela vägen hem. Till norrland. Till lugnet. Jag fastnar med blicken. Utanför restaurangen öser regnet ner. Bilar far förbi och människor springer fram och tillbaka. Söker skydd. Själv söker jag min plats. Och hur trevligt det än är att träffa de här vännerna. Det är väldigt fina vänner. Vänner jag haft länge. Och hur fantastiskt och fint Stockholm än är. För det är det verkligen. Så längtar jag till ensamheten. Till lugnet.

Morgonen efter sätter sig Prinsen och jag i bilen igen. Kör hela vägen hem. Det är segt. Jag ser ut över vidderna. Över vattnet och bergen. De höstklädda träden. Och någonstans i höjd med Sundsvall. Eller kanske Härnösand. Så inser jag att jag nog är norrlänning nu. Jag trivs här. Det är lagom stort. Lagom lugnt. Lagom intensivt.

Shoppingsångest

För ett tag sedan shoppade jag. Det brukar inte hända speciellt ofta. Faktiskt. Händer det att jag klickar runt där på sidorna så är det oftast löparskor. Det kan man inte ha för många av. Eller träningskläder. Även om de brukar få hänga med rätt många år och träningspass innan de byts ut. Ibland kan det vara så att jag hittar saker. Lägger dem i någon slags varukorg. Och så stänger jag ner sidan. Borta är dem. Borta är problemet. Pengarna kvar.

Men för några veckor sedan beställde jag andra kläder. Ett par byxor. Någon t-shirt. Ångest. Ja. Det sistnämnda beställde jag så klart inte. Det fick jag på köpet. Köp på två - få en sak på köpet. Ni vet. I det här faller bjöd de på ångesten. Billigast för dem. Dyrast för mig.

Jag brukar tycka det är lite jobbigt att shoppa. Kanske därför jag gör det så sällan. Behöver jag verkligen de här? Jag har faktiskt kläder att ha på mig. Den där tränings t-shirten som luktar en del så fort man blir varm. Jag springer ändå ute så vem känner den lukten? De tankarna far runt. Och nu är det inte så att jag skickar i väg efter en container med saker. Inte ens nära. Det stannar vid ett plagg. Kanske slår jag på stort och köper två. Men det spelar ingen roll. Jag får shoppångest ändå. Även om det sker med sex månaders mellanrum. Det blir som någon slags bakiskänsla. Och den känslan kan väl ingen påstå är trevlig.

Nu är det i alla fall handlat. Det är betalt. För det görs alltid på en gång. Så klart. Och varorna har kommit. Nu dröjer det ett tag innan nästa gång. Kanske vid jul. Eller. Ärligt talat så beställde jag nyss ett par löparskor. Men var inte oroliga att jag blivit någon shopaholic här. Skorna var till Prinsen. Inte till mig. Och de behöver han. Faktiskt. Inte villhöver. Behöver.

After work på byn

För ett tag sedan hade skulle mitt arbetslag ha After work. AW. Som det kallas. Eller, vi skulle inte bara ha det, vi hade det också. Vi har hemma hos en av kollegorna som bor här i byn. Jag vet egentligen inte om man får kalla det här för byn, men för en som kommer från storstan så är det byn.

Hur som helst. Vi träffas där. Fördrink. Grillning. Och en massa surr. Några kör bil. Några dricker vin. Och annat. Så klart. Jag är en av dem som kör bil. Mitt hus ligger inte i den här byn så jag har en bit hem så att säga. När vi sitter där. Alla samlade runt bordet. Det äts och dricks och pratas. Då kommer jag på mig själv att tänka på två saker. Två saker som faktiskt förvånar mig.

Det första. Det är att ingen. Verkligen ingen. Av de som satt runt bordet ens kommenterade att jag inte drack alkohol. Att jag fyllde på mitt colaglas fyrtiosju gånger i stället. Det kändes otroligt skönt. Så har det inte alltid varit.

Det andra. Och håll fan i er nu. För det här är inte vanligt. Jag satt där och tänkte. Det här är nice. Det här är faktiskt riktigt trevligt. Jag känner mig relativt bekväm här. Och det gör jag inte på många ställen. Kanske på löpbandet. Men framför allt inte i sociala sammanhang. Verkligen inte.

Så återigen. Jag är så otroligt glad att jag till slut lyckades byta arbete. Till slut. Att jag kom iväg och kom fram till något nytt. Sen om jag verkligen vet vad jag gör här, rent pedagogiskt. Det är en annan sak. Men jag tror ändå att det rullar på rätt okej med det också. Igår exempelvis. Då hade jag och en kollega ett lektion med närmare fyrtio barn. Vi skulle prata en stund och sedan fördriva tiden. Kanske se någon filmsnutt. Det behövdes inte fördrivas någon tid. För jag pratade på. Min kollega pratade på. Och plötsligt var lektionen slut. Och det hade varit lugnt och stilla. Som det ska vara.

Farfar i skolan

Jag minns när jag började att arbeta i skolans värld. Det är länge sedan nu. Egentligen konstigt att jag fortfarande är kvar i den världen. Men kan man inget annat så är det kanske lika bra.

Ibland är man tvungen att börja leka med barnen. Nu låter det som en otrolig uppoffring, det är inte alls så jag menar. Men ibland får man som starta upp lekarna lite. För att hjälpa barnen som har det svårt att komma igång. För att långsamt och otroligt smidigt dra sig ur. Lite som när man nattat sina barn. Långsamt, långsamt, långsamt drar man sig mot dörren för att ta sig ner. Upptäcks smygandet får man snälla börja om. ja. Ni som vet. Ni vet.

Men nu är det leken det handlade om. Ofta rollek. Och då man är med i en rollek så får man, så klart, en roll. Inte allt för sällan åker man dit på att vara "pappa". Just "pappa" är ganska vanligt i sig att bli kallad som manlig pedagog i förskolan och i skolan. Ibland säger barnen helt enkelt fel och en del gånger är det någon slags lek. Kanske önsketänkande. Om man nu skulle ha hybris. Ibland säger de att jag är pappa och deras riktiga mamma är deras mamma. Då blir det lätt pinsamt.

Idag var det en sådan dag. Inte en pinsam. Men ett barn kommer springandes. Pussar mig på armen och säger "du är min farfar".  Ursäkta!? Vad i helvete sa du nu? Farfar? Är det för de små vita stråna i skägget? Så måste det vara. Eller har jag faktiskt gått och blivit så in i helvetes jävla gammal att jag numera ses som en farfar?

Nej, men jag stämplar ut nu. Tack för den här dagen. Tack så otroligt mycket. Jag går och drar något gammalt över mig. 

Fredag med fotbollsstjärnan

Fredag. Den trettonde och allt. Har den här terminen ett schema som har tre lättare dagar och två kaosdagar. Ingen vila ingen ro på tisdagar och torsdagar. Helt tom och helt slut när man rullar hem.

Idag är det inte tisdag eller torsdag. Det är fredag. Den trettonde och allt. Det innebär att det är en lugn dag. Det hade jag aldrig på det tidigare arbetet. Där fanns det inget som hette lugn dag. Där var det ingen rast ingen ro jämnt. Alltid. Always. Har jag sagt att jag inte saknar det förra arbetet?

Idag har jag dessutom spelat fotboll med en fotbollsstjärna. Det var vuxna mot en hel bunt med barn. Säkert upp mot 200 stycken. Barn alltså. Vi vuxna var fyra stycken. Jag fick en "snygg passning!" ropat till mig av fotbollsstjärnan. Satan vad stolt man blev av det. Växte flera meter och tänkte att jag antagligen fortfarande skulle kunna bli proffs om jag skulle försöka. Fotbollsstjärnan är Frida Östberg. VM-stjärna. OS-stjärna. And so on.

Jag undrar hur många av kidsen som var med och spelade som egentligen vet vem det är de möter. Vem de får en passning av. Eller blir bortdribblade av. Och då menar jag inte mig. Utan Frida. Så klart. Jag tror inte de vet. Kanske borde informera dem om det.

Fredagen rullar på. Jag bygger ihop ett kök. Jag har lite stafettlekar. Jag syr käpphästar. Och faktiskt. Vi skrattar en massa idag. Det är jag inte van vid på arbetet. Och just det. Jag spelar fotboll också. Med en fotbollsstjärna. Det är inte en dålig dag med tanke på att det är fredag. Den trettonde och allt.

Självkritik på posten

Det har varit en vecka som känns. En sån där vecka där barnen på arbetet inte direkt visat sig från sin bästa sida. Lite stökigare än vanligt. Mer energi än vanligt. Inte direkt konflikter. Men livat. Och i mitten står jag.

För det är nu självkritiken kommer. Den kommer farandes som en brev på posten. Smack. Och så har den levererats. Jag hade exempelvis ett lektionspass med 40 barn samtidigt. Många lyssnade och deltog. Precis som de ska. Men så har vi en del som håller på att prata med varandra. Dunkar lite i väggen. Rullar runt. Ja. Ni vet hur barn kan vara helt enkelt.

Där står jag och försöker få dem att lyssna. Vara tysta. Så vi kan gå vidare. Är det jag som är så fruktansvärt kass att jag inte lyckas fånga dem? Att jag inte kan hantera dem. Är det mitt fel att det är lite stökigare? Är alla andra så otroligt mycket bättre än mig?

Den här veckan har det känns som att jag inte haft många rätt. Självförtroendet fick sig en smäll. Tankarna kring om jag egentligen borde hålla på med det här kommer fram. Jag är nyast på avdelningen. Är det för att jag kommit in i personalgruppen som det blivit lite stökigare? Men så var det inte i våras, när jag började. Eller är det för att de är lite äldre? De måste testa lite till. Jag vet inte. Det är så sjukt många tankar. Så sjukt många Varför? Så sjukt många Är det mitt fel?

Kanske ska jag bara fråga mina kollegor. Är det hela mitt fel? Jag antar att de inte skulle säga ja. Även om de tänker det. 

Nu är det fredag. Snart eftermiddag. Knappa fyra timmar kvar till helg. Allt jag har kvar är en kort samling. Halva gänget. 40 stycken. Sedan brukar det bli lugna gatan här inne på avdelningen. Sen väntas en bilresa på fyra timmar. Norrut. Finns gott om tid att ställa sig några Varför? och Är det mitt fel? till. 

Musik som känns

För ett tag sedan tittade jag runt på instagram. Jag fastnade på ett filmklipp. Ett filmklipp från en konsert. Det var en artist som sjöng och det var filmat ut i publiken. På de där som står längst fram. Kameran fastnade på en ung kvinna som sjöng med. Hon sjöng med exakt varenda känsla hon hade i kroppen. Tårarna rann.

Jag har sällan ljud på min telefon. Mein handy. Nu var jag tvungen att sätta på ljudet. Artisten som sjöng var Cian Ducrot. Aldrig hört talas om människan. Men nu satt jag där och kunde inte sluta titta på det där filmklippet. Jag kunde inte sluta lyssna på låten. Part of me.

Efter att ha letat upp artisten på Spotify så började jag lyssna på fler låtar. Och fler låtar. Och alla låtar. En del av dem fick så många känslor att skutta fram. Bubbla upp till ytan. Him. Och Blame it on you. Han sjunger med så mycket inlevelse och den känslan kastas rakt i ansiktet på mig. Huden blir gås. Hårstrån står givakt. Och jag bara sjunger med. Jag känner hur en hel massa känslor ligger precis där under huden. 

Idag kom det en ny låt. Can't even hate you. Herregud. Den knockade mig totalt. Till den graden att tårarna rann. Det är inte lätt när musik berör på det här sättet. Men det är ändå något fantastiskt med det.

Känner du igen mig?

Jag åkte förbi Coop idag. På vägen hem från träningslokalen. Hade hängt där en sväng med Prinsen. Vi försöker bli lite starkare. Jag tror det går lite sådär.

När vi hade plockat våra saker. Fyllt vår korg. Närmar vi oss kassan. När sakerna läggs upp på bandet tittar jag på kassörskan. Hon ser väldigt snäll ut. Jag känner igen henne. Riktigt mycket.

Det blir vår tur. Hon tittar på mig och lägger upp ett stort leende. Scannar våra varor. Jag kommer fram till betalningen. Här förväntar jag mig de vanliga orden: "Var det bra så? Det blir 242:-" Men i stället hör jag: "Hej! Känner du igen mig?"

Paniken. Paniken!

Känner igen henne. Kan inte placera henne. Har jag jobbat med henne? Var hon kanske vikarie ett tag? Vart skulle jag annars träffat människan? Det är inte så att jag direkt är ute och socialiserar mig sådär jättemycket.

Jag säger att jag känner igen henne. Det gör jag ju faktiskt. Så jag ljuger ändå inte. Skäms lite samtidigt som jag letar febrilt i minnet. Hon börjar prata om en förskola. Jag frågar vad hon gör nu. Förstår snabbt vilken idiotisk fråga det är när det är hon som sitter och tar betalt av mig i kassan. Skäms lite till.

Nu pluggade hon samtidigt och det var lättare att arbeta på Coop än dagtid på förskolan. Ha! Alltså har hon vikarierat på mitt gamla jobb. Så måste det vara. Så klart.

Det blir lite tyst. Jag kanske borde ställa någon fråga. Men jag glider vidare. Tar våra varor. Skäms ytterligare lite. Borde avslutat med och säga att det var kul att se henne. Lycka till med studierna. Vad var det du pluggade nu igen? I stället smiter jag ut med känslan av "I carried a watermelon" gånger hundra.

Förstår att det finns två alternativ nu. Antingen gå tillbaka till Coop direkt. Jo, visst. Eller hur. Eller aldrig någonsin gå dit igen. Fan.

Köpings M

För många år sedan skrev jag om en vän. En vän som kallades Köpings M. En väldigt god vän som inte längre har någon som helst koppling till just Köping, utan har flyttat runt och hamnat någon helt annan stans just nu. 

Vi lärde känna varandra under gymnasietiden. Kanske var vi lika vilsna båda två där när en ny skola skulle intas. Nya klasskamrater. Nya ämnen. Vi var rätt lika. Men ändå fruktansvärt olika. Jag tränade allt. Han spelade i band. Men vi fann varandra och umgicks en hel del. Även efter att gymnasiet tog slut.

För några veckor sedan. Då ringde en annan gammal vän. Från gymnasietiden. Hon berättade att Köpings M låg på sjukhus. Hade fått en hjärnblödning. Och trots att vi kanske inte uppgåtts speciellt mycket, eller ens pratat, de senaste åren, så stannade nästan världen till där ett tag.

Hjärnblödning? På riktigt? Vad händer nu? Jag blev alldeles kall. För bara några månader sedan var Köpings M i stan. Han hälsade på. Vi åt middag. Och nu. Sjukhus. Hjärnblödning.

Kommande dagar var oroliga. Men det hela såg ändå positivt ut. Nu har han kommit hem. Sjukskriven. Så klart. Men hem. Det kritiska verkar vara över. Nu ska han bara återhämta sig. Både fysiskt och mentalt. För hur går man vidare efter en sådan sak? Vågar man lita på sig själv? Vågar man ta i ordentligt?

När vi gick på gymnasiet pratade vi mycket. Jag tror att vi båda hade stort behov av det. Vi pratade en del om framtiden. Vad man ville göra och vad man ville bli. Det var en tung tid, men också rätt fin. Mycket känslor och funderingar. Jag tror att både Köpings M och den där andra gamla vännen, hon som ringde. De var nog räddningen för mig under ett par år. 

Nu så där i efterhand. Jag tror aldrig jag var så nära andra människor som jag var då. Vi visste allt om varandra. Eller. Ja, nästan i alla fall. Men i de där framtidsplanerna. Där lovar jag att en hjärnblödning inte fanns med. 

Gör-det-själv-känslan

Innan den där knappt märkbara semestern. Då nämnde jag något om pengar. Pengar pengar pengar. Sånt som tyvärr tar upp en rätt stor del av tankarna. Allt som oftast lite sådär lagom stressande tankar. Kanske till och med snuddar vid lätt ångestfyllda tankar närmare slutet av månaden.

Nu kom det sig i alla fall så att vi hade en plan. Flickan från landet i norr och jag. Det skulle renoveras. Uppgraderas. Barnens rum skulle få levla upp. Gå från barnrum till lite mera tonårsrum. Och det är kanske inte alltid gratis. Även om man gör det själv.

Ny säng. Färg på väggarna. TV till den ena. PS5 till den andra. Led-lights. Tavlor. Tv-bänk. And so on. And so on.

Första semesterveckan körde vi igång. Minihoppet till mormor några dagar. Prinsen till en kompis några dagar. De hade inte en aning om vad som skulle hända. Sen körde vi. 07-23. Kanske en EM-match där mellan. Fötterna värkte. Armarna värkte. Ögonen sved. En sak efter den andra föll dock på plats. Plötsligt började rummen likna något. Och det är då vi kommer till det här med pengarna. Ni vet. Pengar pengar pengar.

Vi hade tur. Något så djävulskt mycket tur kan man säga. Kanske också lite skicklighet. Om man nu får klappa sig på ryggen. Slå sig på bröstet. Och sen ge all credd till Flickan från landet i norr. 

Begagnad ny säng. 6000:- sparat. Begagnat PS5. 2000:- sparat. TV bortskänkes. Tusenlappar sparade. 20% på all färg. Ytterligare några hundra sparade. 

Dagar gick och färg torkade. Saker monterades. Det städades. Det skruvades. Det städades mer. Och så plötsligt var det klart. De nya rummen. Och då kommer vi till det bästa. The magic moment. Och det är väl kanske det här som är själva grejen. Som egentligen inte går att prissätta.

Barnen öppnar nervöst sina dörrar. De ser både chockade och överlyckliga ut på en och samma gång. Så otroligt nöjda. Så tacksamma. Så överraskade. Tydligen är de så stora nu.

Och där sitter vi. Flickan från landet i norr och jag. Och har den där gör-det-själv-känslan i knät.

Den lediga semesterkvällen

Mötte en bil i veckan. På väg till arbetet. Personen i bilen höjde handen och hälsade. Jag var som vanligt inte på tårna utan höjde min hand lite halvlöjligt sådär fem sekunder efter att våra bilar mötts. Tidigare har det varit två bilar jag får den hälsande handen av. Två bilar jag till slut lyckats förstå vilka de är. Ja, inte bilarna alltså. Utan personerna som kör dem. Men det här var en ny bil. Har någon av de tidigare kända personerna bytt bil? Har de lånat en kompis bil för att förvirra mig? Eller är det helt enkelt en ny. En tredje person. Som jag antingen känner. Eller som bara vill vara trevlig och hälsa på folk. Han eller hon kanske hälsar på alla.

Det har gått några veckor på arbetet nu. Efter den där semestern som kom och försvann. Allt är inte igång än. Men vi närmar oss. Jag ska inte ljuga. Jag saknar semestern. Jag saknar att vara ledig. Det som egentligen är det bästa med ledigheten, det är inte den lediga dagen. Det är den lediga kvällen. När stressen att få barn i säng, stressen att själv komma i säng, inte finns där. Det är de bästa kvällarna.

Idag är det fredag. Det är en sån dag. En sån kväll. Där ingen har bråttom i säng. Ingen måste upp klockan 06.00. Eller 07.00 för den delen. I morgon är en fullspäckad dag. Med matcher. Träningar. Kvartersfest. Och fler matcher. De på jobbet tycker jag ska lugna ner mig lite. Jag kommer inte orka att jobba snart med all träning och saker som ska göras på den så kallade fritiden. Jag vet inte. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men det mesta vill jag inte vara utan. 

Det jag dock skulle kunna vara utan är dock främmande personer som hälsar i bilar jag inte känner igen. De ger mig dåligt samvete att jag inte hinner hälsa tillbaka.

Herr Winnerbäck

 Jag var på konsert i somras. Med Flickan från landet i norr. Det var Winnerbäck som sjöng. Så klart.

Det är inte direkt första konserten med Winnerbäck. Verkligen inte. Det har blivit rätt många sedan 1996. Den där kvällen på Grönan. Det stod ett knappt hundra personer i publiken. Köpings M frågade om jag skulle med. Jag förstod inte alls vem det var som skulle spela.

Nu var det betydligt fler. Fler som kom dit av säkert lika många anledningar som människor. Själv är jag där för det gråa. För det dystra. De lågmälda texterna. För mig är inte Winnerbäck sommar. För mig är det höst. Tandläkarväder. Som han skulle sagt. Grått och regnigt. Lite ångest. Lite deppigt. Men ändå vackert.

Vi funderade på vart vi skulle stå. Ovanför sittplatserna. Eller framför. Vid scenen. Valet föll på det sistnämnda. Där ska det vara stämning. Där ska det sjungas med. Högt. Utan att någon hör hur fantastiskt ovackert man sjunger. Men så kommer vi dit. En stund innan det ska börja. Och där börjar redan min förvåning. Där står, (knappt) personer. De vinglar. Försöker hålla balansen. Häller i sig mera pilsner. Och jag kan inte förstå vad man får ut av en konsert när man är kalasfull. Full kastrull.

Winnerbäck kommer ut. Börjar spela. Och fler och fler börjar kasta sig runt i publiken. Stöter till. Dunkar i ryggen. Knuffas. Är otrevliga. Aggressiva. Allt för onyktra. Det kanske är åldern. Det kanske är vi som inte platsar där framme vid scenen längre. Vår tid är förbi. Vi ska förpassas till sittplats. Där tar man det lugnt och fint. Bockar och bugar. Väntar snällt på sin tur och var person har sin plats.

Tyvärr tar allt det där knuffandet och otrevligheterna för mycket fokus av musiken. Det vackra. Det dystra. Vem ska knuffa vem? Ska hon slå honom nu? Når vakten hennes arm? Snälla släng bort kärringen. Långt bort. Sådär var det inte 1996. Det kan jag säga. Då behövde man inte trängas och knuffas. Alla fick vara med.

Scheisse

Då var det dags igen. Semestern kom. Och försvann. Plötsligt sitter man här på arbetet igen och har en evighetslång termin framför sig. Kul. Men höstterminer brukar innebära nyårsafton. I augusti. Ni vet. Nystart. Ta tag i saker. Försöka bättra sig. Får se om jag lyckas den här gången.

Igår satt jag med några barn och byggde lite. Vi arbetar mycket med flaggor just nu. Ett intresse som växt hos en del barn under fotbolls-EM och OS. Själv har jag alltid gillat flaggor.

Ett av barnen började svära. Fan. Fan. Fan. Sådär som barn ibland gör när de lärt sig ett nytt ord. Ett ord som kanske är lite förbjudet. Jag bad honom sluta svära.

Scheisse. Han började svära på tyska i stället. Jag bad honom sluta svära på tyska också. Då tittar han på mig med leende ögon. Säger på tysk brytning: "Äsch. Jag glömde bort att du också kan tyska."

Och så byggde vi vidare. Jag tänker. Att det är såna här små tillfällen som ändå gör att man orkar igenom de mindre positiva dagarna.

Som sagt. Nu är höstterminen igång. Scheisse.

Vägmöte

Jag åker oftast bil till arbetet numera. Det är inte helt oskönt. Att få sätta sig i en tyst bil. Framför allt efter arbetsdagens slut. Få utvärdera dagern. Det gör jag rätt ofta. Funderar på vad som gått bra. Vad som gått mindre bra. Oftast är det rätt lätt att hitta något mindre bra. Sådär lagom självkritisk.

När jag sätter mig i bilen på morgonen. Drar igång lite löparpodd. Kör iväg ut på den slingriga vägen mot arbetet. Då möter jag ofta två vita bilar. Eller. Jag möter många vita bilar. Men just de här två hälsar varje gång. Och det kan man tycka är trevligt. Det är bara lite jobbigt när jag inte hinner hälsa tillbaka. När vi hinner passera varandra. Kanske är reaktionsförmågan inte på topp sådär tidigt.

Den första tiden jag åkte den där vägen. Kanske första två månaderna. Samma vita bil hälsar. Och jag förstod inte vem det var. Hade verkligen ingen aning. Vad är det för nisse som vinkar varje morgon? Och inte bara en handlyftning. Nej, det vinkas av glatta livet. Till slut förstod jag att det var en gammal kollega. Inte för att jag hinner vinka tillbaka för det.

Den andra vita bilen. En mera diskret handlyftning. En gammal förälder. Hinner inte vinka där heller.

Numera försöker jag vara på tårna hela tiden. En vit bil. Kom igen nu. Nu ska jag vinka först. Ibland vinkar jag på helt oförstående personer i vita bilar. De måste tycka att den där nissen i den blåa bilen borde lugna ner sig lite. 

Nu är det bara tre dagar till innan semestern. Tre dagar har jag på mig att vinka till rätt bil. Om inte de kanske redan gått på semester. Då får jag vinka till någon annan. Som vanligt.

Med ro i sinnet

Det är bara några pinnar kvar. Några enstaka. Sedan är det semester. Ledigt. Möjlighet till sovmorgon, men som aldrig tas ändå.

I år är det dock en helt annan känsla i kroppen. I huvudet. Det är lite mera ro. Eller mycket mera. Om man ska vara ärlig. De här sista veckorna har känns rätt lugna. Det rullar på. Det plockas lite här. Det plockas lite där. Det tittas på sommarlovsmorgon. Det tittas på fotbolls-EM. Inte speciellt mycket stress alltså. Mest en väntan. Det behövs inte riktigt räknas ner dagar. Timmar. Minuter. Semestern kommer när det kommer. Så att säga.

Så jag tänker så här. Att när semestern rullar in. Då behövs det inte två veckor för att börja slappna av. Jag kanske kan göra det på en gång. I bilen hem.

Det behövs inte två veckor med ångest och uppvarvning. Jag kan göra det lite lagom när jag väl är på plats igen. Eller möjligtvis kvällen innan. Och skulle det vara så. Då vore det magiskt.

Så jag sitter här på det lilla kontoret. Hör Malin i sommarlov prata till barnen utanför. Fixar lite Inprintbilder. Letar inspiration för ett rum som ska skapas till hösten. Och väntar. Sju dagar kvar.

När semestern väl kommer. Då startar ett annan projekt i stället. Som kan skapa lite mera stress. Men det är en helt annan historia.

Att ha en vän

Prinsen har haft lite otur med sina vänner de första 12 åren. På förskolan hade han en riktigt bra vän. Vännen flyttade.

I början på skoltiden träffade han en ännu bättre vän. En sån där som man har i ur och skur. De satt ihop. De fick varandra att må bra. Känna sig trygga. Den vännen flyttade. Också.

Efter några år i skolan började Prinsen träffa en ny vän. De blev bättre och bättre kompisar. Lyfte fram bra saker i varandra. Stöttade varandra. Tills den vännen flyttade. Så klart.

Nu har det gått en tid till och Prinsen har haft det lite jobbigt. Inte så att han inte haft vänner. Men med känslan av att inte ha en riktigt bra vän. En sån där som man kan prata med allt om. Och när det blir så känns det även i föräldrahjärtat. Jag önskar verkligen att han skulle ha en vän som finns där. Som hjälper och stöttar. Som uppmuntrar. Som lyfter och som finns där. Någon han kan prata med om jobbiga saker. Om saker han kanske inte vill eller kan prata med oss om.

I går skickade en annan förälder meddelande. Hon berättade att hennes son. Prinsens lagkamrat i olika idrotter. Han hade sagt att Prinsen är en sån där riktig kompis. Som han kan prata om allt med. Och mina ögon började fyllas upp. Det känns så bra. Så otroligt bra. Det är så viktigt. Att ha en vän. En riktigt bra vän. Och förhoppningsvis stannar den här nya kompisen kvar.

Pengar pengar pengar

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Som jag skulle vilja beta av. Saker att uppleva och saker att fixa till. Att ändra och förnya. Nu förstår jag att det här låter som någon slags bucketlist, men så är det inte. Det här handlar mera om resor, renoveringar och trädgårdsarbete. Men det finns ett problem. Ett stort problem. Pengar. Cash. Para.

Nyligen var vi i Thailand. My God vad det var magiskt. På alla sätt och vis. Vi vill tillbaka. Allihopa. Helst nyss. Och jag vill visa barnen Tyskland. Det vore kul. Pengar pengar pengar.

Prinsen har snart gått och blivit tonåring. Galet. Nyss skrev jag om att han kom till världen. Visserligen kan antal inlägg däremellan kanske inte skvallra om att det gått lång tid. Hur som helst. Hans rum behöver följa med hans ålder på något sätt. Även om han själv inte bryr sig riktigt. Vi börjar skissa på ett nytt rum. Pengar pengar pengar.

Minihoppet växer han också. Hans rum behöver också en uppdatering. Oj då. Pengar pengar pengar.

Elbil. Hybrid. Tankarna flyger i väg på bilbyte också. Miljövänligt och ekonomiskt i längden. Dyrt för stunden. Pengar pengar pengar.

Slutligen har vi altanen. Baksidan. Där saker bara växer. Ja, allt utom gräsmattan förstås. Den har gett upp tror jag. Det gjorde den för flera år sedan när barnen mest spelade fotboll och bandy på den. Och när solen beslöt sig för att aldrig någonsin lysa på större delen av den. Pengar pengar pengar.

Vart ska jag hitta alla de här pengarna egentligen? Hur mycket vågar man satsa innan räntor beslutar sig för att falla? Vad ska prioriteras? Ibland blir tankarna för mycket. Ibland blir de ekonomiska funderingarna för stora. I bland blir pengahögen alldeles för liten. Fan också.

Två avslut

I fredags var jag på AW. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Det där jag nyligen lämnade efter allt för många år. 

Jag blev inbjuden och tänkte att det skulle kunna bli något slags avslut. En sista kväll med gänget, så att säga. Vi skulle äta och dricka på arbetsplatsen. Senare skulle en del ut. Ta sig vidare. Ut i natten. Min plan var att cykla hem. Snabbt.

När jag klev in genom de där dörrarna tänkte jag först att det skulle bli lite roligt att se stället igen. Kanske skulle jag till och med sakna det lite. I stället fick jag en våg av ångest. En klump i magen. Och aldrig har det varit tydligare att jag gjorde rätt val när jag sökte mig bort. Bort från arbetsplatsen och arbetsuppgifterna. Inte från kollegorna.

Kvällen i sig var trevlig. Roligt att se en del kollegor igen. En del körde på hårdare än andra. Sista två timmarna tittade jag mest på klockan och var sugen på att rulla hemåt. Så där som jag brukar göra när det är sociala tillställningar.

Helgen passerar och det blir måndag. Avslutningsmiddag med all personal. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Så klart. Det ska bjudas på mat. På restaurang. Och det ska bli ett avslut till. Ett sista avslut tänker jag mig. Säga hej då. Tack för mig. Tack för det som varit. Nu går vi vidare i livet. Kanske ses vi på stan någon gång. Eller kanske inte. 

Slut.

Ett nytt kapitel

Som vanligt. Det var inte igår. Det var inte förra månaden. Det var för fan inte ens förra året. Men nu har bladen vänts så många gånger den senaste tiden så jag blir helt enkelt tvunget att slänga ur mig några väl valda ord.

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett helt nytt. På en helt ny arbetsplats. Helt nya kollegor. Helt nya arbetsuppgifter. Ni hör hur modig jag har varit. Men först ska vi backa några steg.

Det har varit några år som varit riktigt tunga. Framför allt arbetsmässigt. Allt för hårda hjärtslag. Helt färdig på alla möjliga sätt. Klump i magen när det är dags att ta sig till arbetet. Ohållbart skulle någon kunna kalla det. Ingen planeringstid. Knappt någon rast. Mycket rotation bland personal. Tuff barngrupp. Och en total omorganisation på det.

Så en dag kom det ut en tjänst. På en skola. Lite längre bort. Jag skickade in. Tack vara Flickan från landet i norr. De ringde. En vecka senare var allt klart och jag började räkna ner. Två och en halv månad. Sen var det tack och adjö.

När jag gick ut sista gången genom ytterdörren. Visst var det aningen jobbigt, jag har ändå varit där i nästan elva år. En hel del fina kollegor. Men framför allt kände jag lättnad. Nästan en liten känsla av frihet. Och jag antar att det inte är den känslan man ska ha för att stanna kvar där ytterligare en tid.

Direkt från den där ytterdörren till bilen. Från bilen in på Arlanda. Från Arlanda till Thailand. Från kyla till värme. Från ekorrhjulet till det där livet som nästan är en dröm. Även om det bara varar en kort tid.

Nu är jag alltså på ett nytt kontor. En ny barngrupp. Äldre barn. Många barn. Och än så länge är det bara positiva vindar som blåser. Det finns en helt annan energi i kroppen nu. Jag hoppas den finns kvar även om ett år. Eller fler.

Ett nytt kapitel i livet. Och jag är väldigt glad att steget togs. Till slut. Samtidigt undrar jag varför det dröjde så länge bara.