Mötte en bil i veckan. På väg till arbetet. Personen i bilen höjde handen och hälsade. Jag var som vanligt inte på tårna utan höjde min hand lite halvlöjligt sådär fem sekunder efter att våra bilar mötts. Tidigare har det varit två bilar jag får den hälsande handen av. Två bilar jag till slut lyckats förstå vilka de är. Ja, inte bilarna alltså. Utan personerna som kör dem. Men det här var en ny bil. Har någon av de tidigare kända personerna bytt bil? Har de lånat en kompis bil för att förvirra mig? Eller är det helt enkelt en ny. En tredje person. Som jag antingen känner. Eller som bara vill vara trevlig och hälsa på folk. Han eller hon kanske hälsar på alla.
Det har gått några veckor på arbetet nu. Efter den där semestern som kom och försvann. Allt är inte igång än. Men vi närmar oss. Jag ska inte ljuga. Jag saknar semestern. Jag saknar att vara ledig. Det som egentligen är det bästa med ledigheten, det är inte den lediga dagen. Det är den lediga kvällen. När stressen att få barn i säng, stressen att själv komma i säng, inte finns där. Det är de bästa kvällarna.
Idag är det fredag. Det är en sån dag. En sån kväll. Där ingen har bråttom i säng. Ingen måste upp klockan 06.00. Eller 07.00 för den delen. I morgon är en fullspäckad dag. Med matcher. Träningar. Kvartersfest. Och fler matcher. De på jobbet tycker jag ska lugna ner mig lite. Jag kommer inte orka att jobba snart med all träning och saker som ska göras på den så kallade fritiden. Jag vet inte. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men det mesta vill jag inte vara utan.
Det jag dock skulle kunna vara utan är dock främmande personer som hälsar i bilar jag inte känner igen. De ger mig dåligt samvete att jag inte hinner hälsa tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar