Herr Winnerbäck

 Jag var på konsert i somras. Med Flickan från landet i norr. Det var Winnerbäck som sjöng. Så klart.

Det är inte direkt första konserten med Winnerbäck. Verkligen inte. Det har blivit rätt många sedan 1996. Den där kvällen på Grönan. Det stod ett knappt hundra personer i publiken. Köpings M frågade om jag skulle med. Jag förstod inte alls vem det var som skulle spela.

Nu var det betydligt fler. Fler som kom dit av säkert lika många anledningar som människor. Själv är jag där för det gråa. För det dystra. De lågmälda texterna. För mig är inte Winnerbäck sommar. För mig är det höst. Tandläkarväder. Som han skulle sagt. Grått och regnigt. Lite ångest. Lite deppigt. Men ändå vackert.

Vi funderade på vart vi skulle stå. Ovanför sittplatserna. Eller framför. Vid scenen. Valet föll på det sistnämnda. Där ska det vara stämning. Där ska det sjungas med. Högt. Utan att någon hör hur fantastiskt ovackert man sjunger. Men så kommer vi dit. En stund innan det ska börja. Och där börjar redan min förvåning. Där står, (knappt) personer. De vinglar. Försöker hålla balansen. Häller i sig mera pilsner. Och jag kan inte förstå vad man får ut av en konsert när man är kalasfull. Full kastrull.

Winnerbäck kommer ut. Börjar spela. Och fler och fler börjar kasta sig runt i publiken. Stöter till. Dunkar i ryggen. Knuffas. Är otrevliga. Aggressiva. Allt för onyktra. Det kanske är åldern. Det kanske är vi som inte platsar där framme vid scenen längre. Vår tid är förbi. Vi ska förpassas till sittplats. Där tar man det lugnt och fint. Bockar och bugar. Väntar snällt på sin tur och var person har sin plats.

Tyvärr tar allt det där knuffandet och otrevligheterna för mycket fokus av musiken. Det vackra. Det dystra. Vem ska knuffa vem? Ska hon slå honom nu? Når vakten hennes arm? Snälla släng bort kärringen. Långt bort. Sådär var det inte 1996. Det kan jag säga. Då behövde man inte trängas och knuffas. Alla fick vara med.