Köpings M

För många år sedan skrev jag om en vän. En vän som kallades Köpings M. En väldigt god vän som inte längre har någon som helst koppling till just Köping, utan har flyttat runt och hamnat någon helt annan stans just nu. 

Vi lärde känna varandra under gymnasietiden. Kanske var vi lika vilsna båda två där när en ny skola skulle intas. Nya klasskamrater. Nya ämnen. Vi var rätt lika. Men ändå fruktansvärt olika. Jag tränade allt. Han spelade i band. Men vi fann varandra och umgicks en hel del. Även efter att gymnasiet tog slut.

För några veckor sedan. Då ringde en annan gammal vän. Från gymnasietiden. Hon berättade att Köpings M låg på sjukhus. Hade fått en hjärnblödning. Och trots att vi kanske inte uppgåtts speciellt mycket, eller ens pratat, de senaste åren, så stannade nästan världen till där ett tag.

Hjärnblödning? På riktigt? Vad händer nu? Jag blev alldeles kall. För bara några månader sedan var Köpings M i stan. Han hälsade på. Vi åt middag. Och nu. Sjukhus. Hjärnblödning.

Kommande dagar var oroliga. Men det hela såg ändå positivt ut. Nu har han kommit hem. Sjukskriven. Så klart. Men hem. Det kritiska verkar vara över. Nu ska han bara återhämta sig. Både fysiskt och mentalt. För hur går man vidare efter en sådan sak? Vågar man lita på sig själv? Vågar man ta i ordentligt?

När vi gick på gymnasiet pratade vi mycket. Jag tror att vi båda hade stort behov av det. Vi pratade en del om framtiden. Vad man ville göra och vad man ville bli. Det var en tung tid, men också rätt fin. Mycket känslor och funderingar. Jag tror att både Köpings M och den där andra gamla vännen, hon som ringde. De var nog räddningen för mig under ett par år. 

Nu så där i efterhand. Jag tror aldrig jag var så nära andra människor som jag var då. Vi visste allt om varandra. Eller. Ja, nästan i alla fall. Men i de där framtidsplanerna. Där lovar jag att en hjärnblödning inte fanns med.