Känner du igen mig?

Jag åkte förbi Coop idag. På vägen hem från träningslokalen. Hade hängt där en sväng med Prinsen. Vi försöker bli lite starkare. Jag tror det går lite sådär.

När vi hade plockat våra saker. Fyllt vår korg. Närmar vi oss kassan. När sakerna läggs upp på bandet tittar jag på kassörskan. Hon ser väldigt snäll ut. Jag känner igen henne. Riktigt mycket.

Det blir vår tur. Hon tittar på mig och lägger upp ett stort leende. Scannar våra varor. Jag kommer fram till betalningen. Här förväntar jag mig de vanliga orden: "Var det bra så? Det blir 242:-" Men i stället hör jag: "Hej! Känner du igen mig?"

Paniken. Paniken!

Känner igen henne. Kan inte placera henne. Har jag jobbat med henne? Var hon kanske vikarie ett tag? Vart skulle jag annars träffat människan? Det är inte så att jag direkt är ute och socialiserar mig sådär jättemycket.

Jag säger att jag känner igen henne. Det gör jag ju faktiskt. Så jag ljuger ändå inte. Skäms lite samtidigt som jag letar febrilt i minnet. Hon börjar prata om en förskola. Jag frågar vad hon gör nu. Förstår snabbt vilken idiotisk fråga det är när det är hon som sitter och tar betalt av mig i kassan. Skäms lite till.

Nu pluggade hon samtidigt och det var lättare att arbeta på Coop än dagtid på förskolan. Ha! Alltså har hon vikarierat på mitt gamla jobb. Så måste det vara. Så klart.

Det blir lite tyst. Jag kanske borde ställa någon fråga. Men jag glider vidare. Tar våra varor. Skäms ytterligare lite. Borde avslutat med och säga att det var kul att se henne. Lycka till med studierna. Vad var det du pluggade nu igen? I stället smiter jag ut med känslan av "I carried a watermelon" gånger hundra.

Förstår att det finns två alternativ nu. Antingen gå tillbaka till Coop direkt. Jo, visst. Eller hur. Eller aldrig någonsin gå dit igen. Fan.