För ett tag sedan tittade jag runt på instagram. Jag fastnade på ett filmklipp. Ett filmklipp från en konsert. Det var en artist som sjöng och det var filmat ut i publiken. På de där som står längst fram. Kameran fastnade på en ung kvinna som sjöng med. Hon sjöng med exakt varenda känsla hon hade i kroppen. Tårarna rann.
Jag har sällan ljud på min telefon. Mein handy. Nu var jag tvungen att sätta på ljudet. Artisten som sjöng var Cian Ducrot. Aldrig hört talas om människan. Men nu satt jag där och kunde inte sluta titta på det där filmklippet. Jag kunde inte sluta lyssna på låten. Part of me.
Efter att ha letat upp artisten på Spotify så började jag lyssna på fler låtar. Och fler låtar. Och alla låtar. En del av dem fick så många känslor att skutta fram. Bubbla upp till ytan. Him. Och Blame it on you. Han sjunger med så mycket inlevelse och den känslan kastas rakt i ansiktet på mig. Huden blir gås. Hårstrån står givakt. Och jag bara sjunger med. Jag känner hur en hel massa känslor ligger precis där under huden.
Idag kom det en ny låt. Can't even hate you. Herregud. Den knockade mig totalt. Till den graden att tårarna rann. Det är inte lätt när musik berör på det här sättet. Men det är ändå något fantastiskt med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar