Det har varit en vecka som känns. En sån där vecka där barnen på arbetet inte direkt visat sig från sin bästa sida. Lite stökigare än vanligt. Mer energi än vanligt. Inte direkt konflikter. Men livat. Och i mitten står jag.
För det är nu självkritiken kommer. Den kommer farandes som en brev på posten. Smack. Och så har den levererats. Jag hade exempelvis ett lektionspass med 40 barn samtidigt. Många lyssnade och deltog. Precis som de ska. Men så har vi en del som håller på att prata med varandra. Dunkar lite i väggen. Rullar runt. Ja. Ni vet hur barn kan vara helt enkelt.
Där står jag och försöker få dem att lyssna. Vara tysta. Så vi kan gå vidare. Är det jag som är så fruktansvärt kass att jag inte lyckas fånga dem? Att jag inte kan hantera dem. Är det mitt fel att det är lite stökigare? Är alla andra så otroligt mycket bättre än mig?
Den här veckan har det känns som att jag inte haft många rätt. Självförtroendet fick sig en smäll. Tankarna kring om jag egentligen borde hålla på med det här kommer fram. Jag är nyast på avdelningen. Är det för att jag kommit in i personalgruppen som det blivit lite stökigare? Men så var det inte i våras, när jag började. Eller är det för att de är lite äldre? De måste testa lite till. Jag vet inte. Det är så sjukt många tankar. Så sjukt många Varför? Så sjukt många Är det mitt fel?
Kanske ska jag bara fråga mina kollegor. Är det hela mitt fel? Jag antar att de inte skulle säga ja. Även om de tänker det.
Nu är det fredag. Snart eftermiddag. Knappa fyra timmar kvar till helg. Allt jag har kvar är en kort samling. Halva gänget. 40 stycken. Sedan brukar det bli lugna gatan här inne på avdelningen. Sen väntas en bilresa på fyra timmar. Norrut. Finns gott om tid att ställa sig några Varför? och Är det mitt fel? till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar