Som ett asplöv

Det var en incident på arbetet igår. Det kom ett mail från en vårdnadshavare. Inget överdrivet stort egentligen. Men det behövdes ringa ett samtal. Givetvis var jag den som var närmast situationen och därför föll lotten på mig att ringa samtalet. Kul. Verkligen. Inte.

Varje gång jag behöver göra något sånt här blir jag kall. Något så förbannat kall. Jag fryser och huttrar. Jag darrar i hela kroppen. En blandning av nervositet och rädsla antar jag. Med en skakande mobil ringer jag upp vårdnadshavaren.

Fyra minuter senare fryser jag inte längre. Handen har slutat darra. Telefonen är avstängd och ett lugn sprider sig i kroppen. Samtalet gick hur bra som helst. Inga konstigheter. Allt utrett. Alla nöjda. Alla glada.

Det har hänt så många gånger. Nervositet som byggs upp. För att sedan inse att det inte alls var så farligt. Vad behövde jag oroa mig över egentligen? Varför blir jag så rädd? Jag minns en gång när jag skulle ringa en vårdnadshavare angående en större sak. Jag hade förberett ett hela A4 papper på om hon svarade på ena sättet och ett helt A4 papper på om hon svarade på andra sättet. Jag behövde inte något av dem för det var inga konstigheter alls utan samtalet var avslutat på två minuter. Positivt utfall. Alla nöjda. Alla glada.

Fyra timmar kvar av arbetsdagen. Jag tror det kommer en trötthet snart. Brukar kunna göra det efter en sån här sak för mig. Så mycket energi som går åt för att vara nervös. För att hålla ihop. Men satan vad nöjd jag är efteråt. När jag gjorde det. När jag inte lämnade bort problemet till någon annan. Då är jag nöjd. Då är jag glad. Då slipper jag darra som ett asplöv.