En busschaufför, en busschaufför...

...är en man med öronproppar i.

Vi åkte på teater med arbetet i veckan. Två klasser på morgonen. Två klasser vid lunch. Kul. Kan man tycka. Om man är barn. Eller otroligt positiv av sig. Inte speciellt kul om man är busschaufför. Misstänker jag.

Bussen stannar till. Öppnar dörrarna. Och så väller fyrtio barn in. Så sjukt taggade. Egentligen inte på själva teatern. Utan mest för att få åka buss. Jag ser busschauffören stoppa in öronproppar innan han öppnar dörrarna. Klokt val.

"Ohh, en bro!" "En rodell!" Ropar barnen. Har de aldrig varit utanför sin egen trädgård tidigare? Har de aldrig åkt buss? Vad är det som händer? De kanske bara är glada att få komma i väg från skolan och skolgården för en stund. Precis som jag. Det kan vara rätt skönt med utflykter. Komma i väg. Få ett litet avbrott. För en lärare. För ett barn. Inte för en busschaufför.

När jag gick i skolan. Då var det aldrig abonnerade bussar. Vi åkte alltid med kollektivtrafiken. Då var det inte bara synd om busschauffören. Då var det minst lika synd om medresenärerna. De som suckade när de såg en hel klass stå där på hållplatsen och vänta. Hoppa upp och ner av förväntan. Jag vill till och med minnas att det fanns bussar som bara körde förbi. Kanske ansåg chauffören att bussen var full. Det räckte med två tanter som satt där. Längst fram. Inte skulle väl en skolklass få plats. Jag kör bara vidare.

Nu tyckte jag att veckans utflykt gick fint. Det var rätt lugnt på bussen ändå. Ändå inga medresenärer att plåga. Hur busschauffören kände. Det är högts oklart. Han hörde säkert ändå inget med sina öronproppar.