Jag hade RUS för ett tag sedan. Ett sånt där trevligt samtal med sin chef. Eller. Förhoppningsvis blir det trevligt. Har man otur kan det bli ett rätt jobbigt samtal. Där man ska sitta och vara förberedd och redo att lyfta sig själv och få höra vad man gjort bra och behöver utveckla. Att vara förberedd till ett sånt samtal är egentligen inga problem. Av tidigare chefer har jag alltid fått höra att jag oftast är den enda som alltid fyller i pappren och är redo. Mitt problem är väl mera att lyfta mig själv och att behöva sitta mittemot någon och prata.
Men nu sitter det en ny chef framför mig. På en ny arbetsplats. Och jag ska lyfta nya saker. Så jag glider in på hans kontor. Sätter mig. Och vi börjar prata. Jag lyfter väl inte mig sådär supermycket. Varför skulle jag? Men det gör han. Mitt förhållningssätt till barnen. Närvaron i deras samtal och aktiviteter. Hur jag bygger upp förtroende och trygghet. Mitt lugn. Ja. En hel massa saker verkar jag göra rätt. Mycket sitter kvar sedan arbetet i förskolan. Själv funderar jag på om jag behöver bli arg oftare.
Vem tror du lyssnar mest. Den du pratar lugnt med eller den du skriker på. Det fick jag till svar. Och så behöver jag inte fundera så mycket mer. I stället börjar vi prata löpning. Det är roligare.
Jag närmar mig mitt första år här. Det har gått fort. Somrarna går alltid fort. Det är vinterhelvetet som är problemet. Det har rullat på bra ändå. Tydligen. Jag har inte gjort bort mig helt ännu. Så jag får ta med mig några av de egenskaperna chefen verkar tycka jag har. Och som vanligt ska jag försöka ta till mig de bra orden också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar