Känslorna flyger runt

Det är jobbigt med känslor. Otroligt jobbigt. Inte bara för att jag är uppväxt med att inte visa dem ordentligt. Utan ibland blir det helt enkelt för mycket. Väldigt mycket för mycket. Nu låter det här som att det är något allvarligt. Jag vet. Men det är det egentligen inte. Inte om man ser på det stora hela. Men det kan vara lika jobbigt ändå.

Igår. Då var det hockey. Det var derby. Och då kan ni förstår att känslorna bubblar upp redan innan match. De ligger där vid ytan alltihopa. Glädje. Sorg. Ilska. Vrede. Likgiltighet. You name it.

Matchen är igång. Spelet hackar som tidigare. Domaren gör misstag som vanligt. Och målvakten ska lägga sig ner varenda jävla gång en puck som kommer emot honom. Ni hör ju. Känslorna.

I slutet på matchen kvitterar det bästa laget (läs: Djurgården). Glädjen är total. Ett lyckorus genom kroppen. Fan vad bra jag mår. Idrott alltså. Vilken grej! Bara en kort stund senare så görs ett litet misstag. Mål. Underläge. Ridå. Nattsvart. Helvete. Jag hatar idrott. Mörkret blir totalt. Ilskan bubblar. Det vänder totalt. Från ren lycka till ilska på bara en minut.

Nu sket sig resten av matchen efter det. Humöret i botten. Dags att sova. Bästa för alla. Tror jag. Och så var det det där med idrott. Var det verkligen så härligt? Är det värt att få må så dåligt? Bli så arg? Ibland undrar jag. Men samtidigt får man uppleva den där lyckan. När det går bra. När vinsten kommer. Under en livstid kommer det gå både upp och ner. Säsonger med mycket lycka. Säsonger med mycket ilska. Och till slut uppgivenhet. Men tänk om man inte alls brydde sig. Skulle inte det vara tråkigt? Vill man inte känna? Precis som i övriga livet.

Nu vet jag att det här bara är idrott. Det är ett spel. Det är en lek. Bla bla bla. Men ändå. Känslorna flyger runt där i luften utanför kroppen. Och hur jobbigt det än är så vill jag inte vara utan dem. Kanske är det också mitt sätt att kunna visa känslor.